Månatligt arkiv: januari 2011

Sommaren 2009 var J och jag i Konsthallen i Göteborg. Utställningen hette ”En oväntad tanke” och handlade om funktionen i samtidskonsten. Vi fick se sköna, underliga, fantasifulla, smarta, nyfikenhetsskapande ting som en och annan gång väckte frågan ”vad ska det här vara bra för”?

I en trappuppgång på en kalkad vägg hade Peter Thörneby tänkt:

Ett konstverks funktion är ofta mer höljt i dunkel
än t.ex. en osthyvels
och ställer därför lite högre krav på användarens fantasi.

Hm, tänkte J vidare. Undrar om en osthyvel verkligen är det bästa exemplet? Om du sätter en osthyvel i handen på en människa som aldrig sett en osthyvel, är det då så lätt att förstå vad man ska ha den till?

Det skulle vara där jag satt om det inte var här jag gick.

Gunnar är 58 år och har just fått ett nytt hjärta. Därför lever han, men han har inte längre kvar sitt jobb. Han har byggt hus förr och nu saknar han det. Han saknar också fikarummet på jobbet. Det är just fikarummet han tänker på, när han på morgonen lämnat barnbarnet på dagis och är på väg hem igen. Han tittar på klockan och ser att det är fikadags på jobbet. Det är då han tänker:

Det skulle vara där jag satt om det inte var här jag gick.

Alltihop kommer från GUNNAR, en berättelse om tråkiga saker av Bob Hansson.

”Jag hade ett utslitet hjärta och då kan man tydligen få ett nytt. Nu dunkar det nya där inne och vad jag förstår av läkarna dunkar det riktigt bra. Verkar trivas och känna sig hemma och det gläder mig. När man får besök vill man inte att stämningen ska bli ansträngd och besvärlig.” (Ur Bob Hanssons bok GUNNAR)

Min relation till poeten och författaren Bob Hansson har växlat under en ganska kort tid. Först tyckte jag han var bara konstig och tjatig. Sedan såg jag honom i TV-programmet ”Sommarpratarna” och ändrade mig rejält. Tyckte han var modig, personlig, tankeväckande och rolig. Nu läser jag GUNNAR. Nu tycker jag att Bob Hansson är genial i sin enkelhet och alla sina stora känslor.

Det konstiga är att jag kan inte läsa en text av Bob Hansson utan att i huvudet göra det med hans röst och dialekt. Jag kan inte beskriva den – men släpig är den och från södra Sverige kommer den – ni som hört honom, vet hur jag menar. Så när jag åker spårvagn till simningen på Valhallabadet i Göteborg har jag just nu sällskap hela tiden – av Bob Hansson.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Dikten kommer ur Sånger om kärlek. Det är den finländska författaren Eeva Kilpi som skrivit den.

När jag letar i mitt bildarkiv efter en bild från Finland, hittar jag denna när jag besökte Savonlinna sommaren 2008.

Savonlinna

Baren i Pompeji är utgrävd efter det stora vulkanutbrottet år 79 e. kristus.

När jag är i närheten av mosaik, lappteknik, kakel och mönsterstickning, händer det något med mig. Fantasin drar iväg, hjärtat slår hårdare, en lyckokänsla sprider sig i kroppen och huvudet kör igång och planerar. Ibland undrar jag vad det är som lockar och pockar så mycket. Är det färgerna, är det att så många små delar blir en helhet, är det beständigheten eller är det bara för att mamma och jag gjorde en mosaikbricka, när jag var riktigt liten. Och det var så roligt!

En som lockar fram allt det där hos mig är Kaffes Fassett.  Jag vill inte att hela mitt hem ska se ut så där, jag vill inte gå klädd i mönster från topp till tå och det mesta känns för svårt för att åstadkomma själv, men jag tycker bara så ofantligt mycket om det. Jag vill titta på kuddarna, tröjorna och gobelängerna och jag vill försöka lista ut hur det är gjort.

En annan miljö som jag gillar starkt är kaklet i Portugal. AZULEJOS, bara ordet är så vackert! Om du också tycker om det, rekommenderar jag en resa till Lissabon.

Lissabonne aux mille coleurs Paolo Ferreira

Azulejos enxaquetados Lisboa 1500-1550

Azulejos Palácio Fronteira

Nu har jag läst en av mina julklappsböcker: Emma och Uno – visst var det kärlek, av Märta Tikkanen. http://www.hbl.fi/text/kultur/2010/8/24/d51057.php  Uno var en kreativ konstnärssjäl med ett stort hjärta för folkbildning och samtidigt en mycket kontroversiell person. För mig var det särskilt spännande att läsa om, när han befann sig i Dalarna. Han var med och grundade Brunnsviks folkhögsskola och han var ofta gäst hos Anders och Emma Zorn i Mora.

Medan Uno reste runt i Sverige under många år för undervisa, hålla föredrag och sprida den goda folkhögskoletanken, fanns Emma kvar i Finland. Utan Uno vid sin sida och med mycket litet pengar levde hon med deras sex barn som på ett foto kallas ”Alla vi sex mammas barn!” Emma uttryckte sin kärlek till Uno på många sätt i kvarvarande brev. Men hon skrev också mycket om saknad och längtan efter honom. Hon hade ett slitsamt liv!

Det finns flera barnbarn till Emma och Uno som berättar historien  vidare. http://www.wsv.se/wsvhistmaja.html

Bakgrunden till boken på fotot ovan är ett bordsunderlägg designat av Kaffe Fassett. Det är man som ofta lockar och drar i min fantasi.  Men om det ska jag berätta en annan gång.

Våra offentliga rum är viktiga för både stora och små. En gång i månaden skriver jag en krönika i Dalarnas tidningar. I augusti förra året skrev jag om Offentliga rum för de små. Nu hittar du krönikan under mina texter.

Böcker är viktigt för barn. Texter och bilder sätter fart på den egna fantasin och hjälper till att bearbeta drömmar och känslor. Glöm inte att läsa för barnen, både när de är små och när de blir större. Många tänker: Nu är han så stor, så han kan läsa själv. Nu kan vi sluta läsa sagor. Det är fel! När barnen just börjat läsa, klarar de inte att läsa lika avancerade böcker, som de är vana att lyssna på. Så fortsätt att läsa sagor för dem, länge, länge!

Illustrationerna är lika viktiga som texterna. Se på lilla Miffy som hänger i en gren med en tår på kinden. Hon berör. Jag mötte henne på Dic Bruna Huis i Utrecht.

Det skönaste jag vet just nu, är att kasta mig ner i Valhallabadets allra iskallaste bassäng och simma runt där ett tag. Det för tankarna till Slättbergsdammen i Orsa. En iskall damm som jag åkte till för längesedan – heta sommarkvällar – när fem små barn som alla ville ha sitt, hade gått och lagt sig. Att bara simma runt, alldeles ensam, i det iskalla vattnet!

Eller så tänker jag på Lycksalighetens ö. Den ligger i min barndoms sjö. Mitt i det mörka vattnet reser sig den lilla ön, som i sin skönhet och med sitt namn minner mig om lycka. Runt om Lycksalighetens ö fanns det massor av gula näckrosor och någon gång ibland en enstaka röd …

Lycksalighetens ö ligger vid sjön Sommen i norra Småland, på gränsen till Östergötland.

”Bra litteratur, musik och teater stärker, renar, glädjer och ger relief åt vardagen. Kulturen kan hjälpa oss att förstå oss själva, ge oss perspektiv och sammanhang, våga känna ett värde och en självtillit och inse hur mycket vi människor har gemensamt. Därmed också sagt att många av de problem, den tomhet, som vi beskriver ovan och som finns mitt i den materiella välfärden inte är något annat än en kulturell fattigdom som drabbar många människor …”

Detta är ett citat ur Socialdemokraternas politiska 90-talsprogram. Det är över 20 år gammalt. Om så dessa orden om kulturens stora betydelse hade uttalats för 100 år sedan, skulle de vara lika aktuella. Idag talar vi mer om lokaler, kostander och kontoplaner än om kulturens stora betydelse för människors utveckling och gemenskap, tycker jag. Det är oklokt, för att inte säga korkat.

Bilderna i detta inlägg är offentlig konst som finns (eller fanns, jag tog bilderna 2008) i Keukenhof i Nederländerna.  Med sina oändliga hav av tulpaner är det en av de vackraste platser på jorden!