Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Dikten kommer ur Sånger om kärlek. Det är den finländska författaren Eeva Kilpi som skrivit den.
När jag letar i mitt bildarkiv efter en bild från Finland, hittar jag denna när jag besökte Savonlinna sommaren 2008.
Savonlinna
Om jag inte minns fel har du publicerat den dikten förut… i vilket fall så berörs jag enormt utav den och tycker den är så fin!
Hoppsan, där har du nog rätt. Tack för påpekandet. Men den är väl i och för sig värd två gånger?
hejsan, googlade dikten du lagt upp här….betydelsen med den? rubbar min existens, är den positiv, är hon ”kär” tycker hon om honom? eller stör han henne? lite förvirrad, inte så poetisk av mig 😛
Hej s!
Tack för din kommentar.
Det fina med dikter är väl egentligen att man får tycka och tro vad man vill – och så himla poetisk måste man väl inte heller vara? Har man någon slags behållning av att läsa dikten, så är det tillräckligt för mig. För min del tror jag att hon blev kär. Jag tror att hon kände sig vimmelkantig av en massa varma känslor när hon såg honom. Vad tror du?
Hej/Ann
Tack för att du svarade! 🙂
Förr trodde jag att hon inte gillade honom. Men ja, jag tolkar det också som att hon är ”förtjust” i honom. 🙂
Jag blev fundersam för det var en gång en kille som skrev till mig, ”du rubbar min existens” och då kom jag på den här dikten, och försökte förstå då vad killen menade…
”Jag” kan vara en man i dikten, såväl som könslös. Det är viktigt att endast skriva det man VET när man analyserar dikter, bara en tanke.
Hej E,
Tack för din kommentar. Nu tycker jag väl knappast jag gett mig på en analys av dikten i min kommentar, men det spelar faktiskt ingen roll. För ditt påpekande är verkligen viktigt och jag är tacksam att du påpekar det. Jag trillar in i traditionella tankebanor när det gäller han, hon, hen, fast jag inte vill. Jag är öppensinnad och jag vill uttrycka mig så. Men ändå faller jag omedvetet in i gammalt mönster! Tack för påminnelsen!
Vänliga hälsningar Ann
Hej
Jag kom att tänka på den här dikten, mindes inte riktigt, googlade och hamnade här…
Varför får man bara skriva det man VET? Är det inte väldigt personligt för var och en hur man tolkar det man läser och hör? Särskilt när det är så allmänt skrivet? Jag tänker att jag VET förstås inte om ”jag” är en kvinna i dikten. Men dikten talar till mig och jag är en kvinna som rubbades av en man och sa välkommen… Om ni hänger med… Då blir ”jag” en kvinna för mig. Får jag inte säga det?
/Ovan poesiläsare
Hej Maria,
Tack för din kommentar. Såklart man får säga och känna som man vill om den här dikten. Jag tycker inte det finns något rätt eller fel när det gäller hur man tar emot poesi. Det är ju vad dikten säger just dig eller mig som är det viktiga? Däremot håller jag med kommentaren tidigare om man/kvinna/könlös (jag gissar att det är den du tänker på) på så vis att man alltför lätt faller in i traditionella mönster, när man uttalar sig om han och hon. Jag tycker det är bra när jag blir påmind om det.
Och jag är förresten också en rätt så ovan poesiläsare. Hej från Ann
Tack för ditt svar!
Jo, det är ju bra att tänka på, förstås. Och det var just den kommentaren jag menade.
/ Maria
Hej
För mig är diktens budskap om förälskelsens omtumlande känslor så djupt mänsklig, och jag kan som heterosexuell man så starkt leva mig in i jaget i dikten, det är bara att byta ut han mot hon i diktens inledning.
För mig är dessa korta strofer bland det starkaste och vackraste som skrivits om förälskelse på svenska.
vänligen,
Ulf
Blir personen i dikten glad eller ledsen över att diktens han kommer? Vilka ord visar det? Ange ett svarsalternativ.
Ledsen. “Du rubbar hela min existens.”
Glad. “Du rubbar hela min existens. Välkommen.”
Glad. “Så går jag med detsamma.”
Ledsen. “Du inte bara stör”.
vilken e den räta svaren