Häromdagen hamnade jag i en situation som sitter kvar i mitt huvud. Det var eftermiddagstrångt på spårvagnen. Jag slog mig ner på en fällstol intill en äldre dam med rollator, som log vänligt. Vid nästa hållplats reste jag mig för att flytta mig, eftersom en ung mamma med barnvagn klev på och jag uppenbarligen satt mig på ”barnvagnsplatsen.”

”NEJ”, skrek rollatordamen, ”du ska INTE resa dig, här ska det inte stå några barnvagnar”!

”Jo, det ska det”, försökte jag. ”Här ska barnnvagnen stå för här står den säkert”.

”Nej” skrek damen ändå högre och vägrade flytta på rollatorn. ”Är hennes barnvagn viktigare än min rollator? Jag satt här först.” Nu var hon ilsken och nästan gråtfärdig. Jag vet inte vad som tog överhanden inom mig, den gamla fembarnsmamman, sjukgymnasten eller politikern, när jag med tydlig röst försökte förklara.

”Ni är lika viktiga båda två. Vagnen måste få stå här, men du får också plats, bara du flyttar rollatorn en liten, liten bit ….” Damen blockerade demonstrativt vagnen med sin rollator. Jag lirkade med henne och hjulen. Damen stimmade och mamman var dödstyst. Tills slut hade båda fått plats.

”Nu kommer ju inte jag kunna stiga av …”

”Var ska du gå av, det finns säkert någon som kan hjälpa dig, om jag skulle ha åkt med till din hållplats skulle jag hjälpa dig …”

Mamman var fortfarande alldeles tyst, men log tacksamt. Tanten var arg och otrevlig – så ängslig så jag tyckte riktigt synd om henne. Hoppas de klarar sig utan mig, tänkte jag när jag steg av vagnen vid Röhsska muséet.

Konstmuséet i Prag

”Hör alla vad jag säger?” ”Ja”, ropar de som hör. Personen som frågade börjar prata. Efter tre meningar sjunker röstvolymen och snart är det redan många som inte längre hör vad han säger.

Känner du igen det? Du sitter i ett rum med många andra. Det är en konferens, ett möte, en föreläsning eller liknande. Det finns en mikrofon, men den som ska prata känner sig obekväm med den och väljer att prata utan. Det är hänsynslöst, tycker jag. Det finns alltid lyssnare i rummet som har mer eller mindre problem med hörseln. Ibland vill man inte gång på gång säga ”jag hör inte” och ibland hör man inte ens frågan ”hör alla vad jag säger”.

Tänk på det du som talar. Finns det en mikrofon i rummet, använd den! Då har alla i rummet chans att höra, för det är väl det du vill?

Så här står det i min  almenacka:
”Det är med ord som med solstrålar – ju mer de koncentreras desto djupare bränner de. (Okänd)”
Därför ska jag undersöka om det finns någon bra poesikurs som jag kan vara med i, när hösten kommer.

Varje dag, nästan, njuter av att bo i en sådan vacker stad som Göteborg är.

Ur kommentarer till 1953 års kommunallag (det är vackra ord som klingar som musik i mina öron):

”Den levande generationen bör ej förstöra vad de tidigare generationerna hopbragt till de efterlevandes gagn.”

Tänk efter, visst är det fint? De var inte så dumma, då på femtiotalet.

På -90-talet hade Stockholm dikter i sina spårvagnar och bussar. De var roligare att läsa dikter än reklam, när man var ute och åkte. En av alla dikterna var denna:

FLERA timmar
smyger de på varandra
katten och kattan
innan de älskar.
En del människor gör så
ett helt liv.
Kristina Martinsson

Så blev det maj månad och när jag tittade ut genom fönstret såg det plötsligt ut så här.

Några dagar senare fastnade mina tankar i ansvar och skräp under morgonens skogspromenad. Varför kommer man ens på tanken att kasta sin tidning rakt i famnen på fjolårslöv och det späda gröna som är på väg upp?

Eller att plocka fram färg- och sprayburkar och visa att ”I was here”?

Kanske tänker man helt enkelt: ”Det kommer väl någon och städar!” Och det gör det ju också! Det är bra att det städas och blir fint. Men jag tänker på vilka gigantiska summor pengar vi skulle få loss till miljön och till människors hälsa, om alla tog sitt ansvar och slutade att skita ner omkring sig och började ta lite mer ansvar för jorden vi lever på och för människorna som finns här.

Undrar hur hon eller han tänkte när ölburken blev kvar bland småbarnens lekplats? Förmodligen ingenting.

”Vad skulle jag göra? Papperkorgen var ju full?”

Ibland känner jag mig som en fullblodsromantiker eller som en moraltant – eller både ock – när jag går runt och drömmer om en bättre tingens ordning.

Wien, Wien, Wien …

Vi bodde på ett juste hotell centralt i staden.

Ett särskilt experimentbostadsområde i utkanten av Wien, Hundertwasser, väckte nyfikenhet. Jag tänkte att de husen skulle alldeles särskilt vår äldsta dotter S ha älskat om hon sett dem, när hon var barn.

Ibland åt vi på rummet. Då blev det något gott ”från gatan”. Till exempel gillade vi Nordsee, ”sillens Mc.Donald”. Där köpte vi härliga mackor med mycket sill och lök i.

Vi speglade oss i rika salar

och vi vräkte oss i traditonsrika cafémiljöer. Här på Café Central. 

På Naschmarkt hittade vi denna fina husfasad i Jugendstil.

En kyrka renoverade sina målningar, och där fanns byggnadsställningar att klättra på. Där fanns skylten som upplyste oss om att springa och hoppa är livsfarligt, och att skrika är inte coolt.

Här hittade vi också ett jesusbarn som såg ut som en ganska gammal, liten gubbe!

I Wien finns mycket, mycket mer att upptäcka och uppleva …

Till fjärilens minne
Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav
är ändå den svindlande flykten kvar!
Bo Setterlind

Nyss var det ju massor med snö och is här?

Jag är så glad över att bo i ett land med stor skillnad på årstiderna. Det ger mig livskickar, det påminner mig om livets gång och om att det gäller att passa på, just nu, för snart är det något annat som gäller!

Det var ungeför femtio år sedan vi senast sågs. Tänk dig, ofattbara femtio år! Under ett knappt år, när vi var elva och tolv år gamla, sammanfördes våra vägar. Vi lekte och utforskade livet och världen. Jag kände en gemenskap som var något utöver allt det, jag tidigare varit med om. Jag tror han kände likadant. På bilden nedan sitter han i främre raden näst längst till höger och jag i andra raden strax bakom honom till vänster.

Några år senare, mitt i tonåren träffades vi igen. Men det blev bara en enda gång. Om någon då hade sagt till mig att om femtio år finns facebook, och om denna ”någon” skulle sätta sig ner för att försöka förklara vad det är, skulle jag bli förvirrad och kanske börja tänka på Harry Martinssons verk Aniara. Kanske skulle jag jag be denna ”någon” att läsa en annan, mer begriplig dikt.

Men det var just så det blev. Via facebook möttes åter Stefans och mina vägar och ett halvår följde med mailande och utbytande av minnen. Tänk, ett minne kan vara helt borta tills jag blir påmind och då säger jag: ”Det minns jag inte.” Men efter en stund så minns jag faktiskt, kanske.

Häromdagen sågs vi igen. I Botaniska trädgården som flödade av sol och vårblommor, pratade vi om då och nu. Det kändes självklart på ett lite oförklarligt sätt. Att känna någon som man inte känner? Det är härligt att få en gratischans att lägga litet mer av barndomens pussel.

Ann och Stefan i Botaniska trädgården