50 år

Det var ungeför femtio år sedan vi senast sågs. Tänk dig, ofattbara femtio år! Under ett knappt år, när vi var elva och tolv år gamla, sammanfördes våra vägar. Vi lekte och utforskade livet och världen. Jag kände en gemenskap som var något utöver allt det, jag tidigare varit med om. Jag tror han kände likadant. På bilden nedan sitter han i främre raden näst längst till höger och jag i andra raden strax bakom honom till vänster.

Några år senare, mitt i tonåren träffades vi igen. Men det blev bara en enda gång. Om någon då hade sagt till mig att om femtio år finns facebook, och om denna ”någon” skulle sätta sig ner för att försöka förklara vad det är, skulle jag bli förvirrad och kanske börja tänka på Harry Martinssons verk Aniara. Kanske skulle jag jag be denna ”någon” att läsa en annan, mer begriplig dikt.

Men det var just så det blev. Via facebook möttes åter Stefans och mina vägar och ett halvår följde med mailande och utbytande av minnen. Tänk, ett minne kan vara helt borta tills jag blir påmind och då säger jag: ”Det minns jag inte.” Men efter en stund så minns jag faktiskt, kanske.

Häromdagen sågs vi igen. I Botaniska trädgården som flödade av sol och vårblommor, pratade vi om då och nu. Det kändes självklart på ett lite oförklarligt sätt. Att känna någon som man inte känner? Det är härligt att få en gratischans att lägga litet mer av barndomens pussel.

Ann och Stefan i Botaniska trädgården