Häromdagen hamnade jag i en situation som sitter kvar i mitt huvud. Det var eftermiddagstrångt på spårvagnen. Jag slog mig ner på en fällstol intill en äldre dam med rollator, som log vänligt. Vid nästa hållplats reste jag mig för att flytta mig, eftersom en ung mamma med barnvagn klev på och jag uppenbarligen satt mig på ”barnvagnsplatsen.”
”NEJ”, skrek rollatordamen, ”du ska INTE resa dig, här ska det inte stå några barnvagnar”!
”Jo, det ska det”, försökte jag. ”Här ska barnnvagnen stå för här står den säkert”.
”Nej” skrek damen ändå högre och vägrade flytta på rollatorn. ”Är hennes barnvagn viktigare än min rollator? Jag satt här först.” Nu var hon ilsken och nästan gråtfärdig. Jag vet inte vad som tog överhanden inom mig, den gamla fembarnsmamman, sjukgymnasten eller politikern, när jag med tydlig röst försökte förklara.
”Ni är lika viktiga båda två. Vagnen måste få stå här, men du får också plats, bara du flyttar rollatorn en liten, liten bit ….” Damen blockerade demonstrativt vagnen med sin rollator. Jag lirkade med henne och hjulen. Damen stimmade och mamman var dödstyst. Tills slut hade båda fått plats.
”Nu kommer ju inte jag kunna stiga av …”
”Var ska du gå av, det finns säkert någon som kan hjälpa dig, om jag skulle ha åkt med till din hållplats skulle jag hjälpa dig …”
Mamman var fortfarande alldeles tyst, men log tacksamt. Tanten var arg och otrevlig – så ängslig så jag tyckte riktigt synd om henne. Hoppas de klarar sig utan mig, tänkte jag när jag steg av vagnen vid Röhsska muséet.
Jag tycker det var otroligt bra gjort!! Har ofta stött på oroliga pensionärer som tror att om en vagn står bred vid dem så kommer de inte att hinna av vagnen. Och oftast så är det inte några problem. Utan ofta är det mycket oro. Men inte mindre jobbigt för det.