Dessa bilder, slumpvis utvalda gör mig glad.
Garn strålar av lust. Jag längtar efter att sticka, jag vill frossa i färger. Jag gör det i ryck. Roligast var det när jag omsatte barnens ritningar i stickade tröjor. Men det är ett tag sedan nu.

Nästa bild behöver knappt förklaras. När taket lyfter och körsbärsblommen formligen exploderar, då vill jag flyga fritt i luften.

Det var kanske tio år sedan jag stod i en affär med den i handen. Min dotter stod bredvid och sa att jag skulle unna mig den fast jag inte hade något akut behov av ny sjal. Glad över att jag lyssnade på henne. Oj, vad den varit med om mycket.

Den hänger i vårt kök, den är så fin, jag tycker så mycket om den. Det är Sara Berlekom som har målat.

NITTONHUNDRAFEMTIOTVÅ

– Är det sant?
– Vadå? En ko råmar häftigt, jag hoppar till, hamnar med klacken på en gödselboll. Högerfoten glider i något mjukt och halkigt.
– Som de säger?
– Säger vadå? Korna står på rader och vispar med svansar. Flyttar sig ryckigt fram och tillbaka, kastar med horn och mular.  Kobajslukt.
-Är det sant att du tvättar stjärten? Kalvens tunga letar efter sug. Ulla-Britt stoppar in hela handen i munnen, då gör jag det också. Tungan suger djupt i halsen. Kan kalven dra min hand ända ner i magen? Det suger i min egen, när jag tänker så.
– Ja, det gör jag, på kvällen. Gör inte du det?
– Framstjärten eller bakstjärten?
– Både fram och bak, fast torkar med olika handdukar.
– Det gör aldrig vi.
– Men vi, det ska man.

Ute ur ladugården blåser det.  I fickan ligger plåtasken. Ängel på locket, mammas hårlock inuti. Ulla-Britt och jag springer till det stora kastanjeträdet mitt på gården. Gulvåta löv i högar, fulla med glansiga bollar. Lukt av jord och bajs. Fåglar kraxar under mörk himmel. Ulla-Britt är rolig, luften kuslig. Fickorna proppfulla av blankkladdiga brunbollar. Vi bygger bon och hagar, vi skrattar hela tiden. Ulla-Britts mamma ropar.
-Kom in flickor, klockan är mycket. Vi stampar redan innanför dörren.
-Inga skor inne! Välkommen till oss. Det är så roligt att Ulla-Britt fått en kamrat. Jag fumlar med knapparna, mumlar lite, vet inte hur jag ska säga, madrasslukt i hallen. Rakt in i köket går vi. Såpa och mat blandas i näsan. Morfar sitter på en soffa vid fönstret i blå overall som jag hade när jag var liten. Står det Algots i hans nacke också? En pipa sticker upp ur bröstfickan och morfar tittar ut genom fönstret, säger goddag. Det hade inte jag när jag var liten, pipa i bröstfickan. Ulla-Britts pappa är ute, en katt stryker omkring överallt.
-Kom vi leker. Ulla-Britt och jag går in i ett litet rum bredvid. Jag packar upp mina bokmärken och mina tre gummibollar som är alldeles nya.
-Vi får inte bolla inne. Jag stoppar ner bollarna, viker upp bokmärksfodralet. Alla vecken breder ut sig som ett dragspel. Mitt är grönt, hennes gult. Grönt är mammas älsklingsfärg.

Kalops med morotsbitar simmar i såsen.
-Du äter väl inte skalpotatis, du, säger Ulla-Britts pappa som kommit in och sitter ensam vid korta sidan på bordet. Kan du skala en potatis?
-Klart jag kan, var är skaltallriken?
-Skaltallriken, ha-ha, flicka lilla, skalet får du allt ta hand om själv. Jag rodnar och äter. Det är gott, jag äter mycket. Lingonsylt får vi också, mjölk att dricka, gott. Mamma, dricker du te i salongen nu?
-Skynda dig. Jag har en överraskning, bara för att du är här. Skynda dig och ät. Jag niger och tackar för maten. Ulla-Britt och jag gömmer oss under en filt och delar Centerrullen i lika högar. En bit över. Ulla-Britt drar filten över våra huvuden, stoppar halva chokladbiten i munnen och viftar med armarna. Hjärtat slår. Jag böjer mig försiktigt över Ulla-Britts ansikte, känner doften av kalops runt hennes mun, känner choklad, snuddar vid hennes mjuka kind. Slickar i mig min del av chokladen, pirr i tårna. Ljuvligt. Snart läggdags hojtar Ulla-Britts mamma. Vi fastnar i ett fnissanfall som aldrig vill ta slut, genom dörren ser jag att morfar fortfarande tittar ut genom fönstret.

-Varsågod säger Ulla-Britts mamma och bjuder ut mig mitt på golvet. Luxtvål i emaljöverdragen kopp. En vit handduk, en grå och en till ansiktet. Min spensliga flickkropp skulle kunna vara en pojkes, men rosa underbyxor med rejäl resår i midja och ben vet att jag är flicka. Naken flicka, familjen Bengtsson tittar på. Kvällsolen borta, moraklockan donkar. Morfar tittar på mig fast han tittar ut genom fönstret, katten stryker runt. Jag tycker inte om den för jag vet aldrig var den är. Mamman står med armarna i kors vid spisen, pappan går ut. Ulla-Britt hoppar runt mig i stora cirklar.
-Tvätta dig nu. Tvätta dig så vi kan gå och lägga oss.

Jag fryser, slutar andas. Sköljer ansiktet med ljummet vatten, torkar med ansiktshandduken. Allt annat ligger orört. Mamma, imorgon kommer jag.

OM BARN SKA FÅ DELTA I KULTUR BEHÖVS BÅDE TID OCH PENGAR. DET MÅSTE POLITIKER OCH CHEFER FÖRSTÅ.

Nu kommer fortsättningen på mitt 2013. Jag hyser en outsinlig faiblesse för offentliga lekplatser. Barn behöver leka, klättra och gräva. Offentliga rum för de små är ett politiskt ansvar. Göteborg har fattat det. Här växer den ena fina lekplatsen upp efter den andra. Här prövar jag en ny lekplats i Västra Frölunda med Céleste och Harry.

Han drog hemifrån när han var 19 år. Det är snart sju år sedan nu. När Aron kommer hem från Tokyo på besök är det fest. Då ska allt hinnas med.
I oktober kom min efterlängtade skrivarkurs. Tillsammans med två stimulerande och skickliga lärare och spännande kursdeltagare skrev vi från morgon till kväll. Jag lärde mig mer om mig själv – vad jag kan och vad jag vill. Våra lärare var Susanna Alakoski och Mats Söderlund.

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell får symbolisera alla fina, lärorika, berörande böcker jag läst under året. Jag läser mer nu för tiden. Det är jag glad för!

Under året tog intresset för min första bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt, ny fart. Flera gånger var jag ute på föredrag och workshops med boken som grund. Här på Sveriges Kommuner och Landsting.
När julen kom fick vi fira den med två underbara små nykomlingar i familjen. Ines och Eli låg under granen och myste.

Jag lämnar 2013 med en rejäl mix av sorg och glädje. Jag valde att presentera glädjen för er. Nu ser jag det nya året an med förhoppningar, spänning och tillförsikt. Hoppas ni alla har ett fint år framför er. Tack för era fina kommentarer och varma hejarop. Hoppas vi ses och hörs igen.

Snart är det slut. Snart kan jag säga god natt 2013 och välkommen 2014. Men innan dess vill jag ge er en liten bildkavalkad över mitt 2013. De kommer i kronologisk ordning och de får representera fina och för mig betydelsefulla stunder under året som gått. Visst finns det mer att ösa ur, men just nu blir det så här.

Året började med att Proelad Förlag släppte min roman Havet räcker inte. Här nedan ser ni bilder från några av miljöerna i boken. Montserrat, slipstensgruva i Orsa, en björkdunge vid Orsasjön, Dalhalla, det gigantiska operakalkstensbrottet i Rättvik och Saltholmen i Göteborg.

I februari kom det en ny familjemedlem Saras familj. Här är Elise, en dag gammal tillsammans med stolt storasyster Mathilde. Sara och Mattias.

I maj bjöd Johan och jag Nanna med familj på frukttårta i Azaleaparken.

På försommaren var Johan och jag ”med bil”. Bland annat for vi till vackra Läckö Slott vid Vänerns strand.

Att hjälpa 6-åriga Mathilde från inlandet att bada i havet i Saltholmen när vågorna kommer är jätteroligt!

När man inte längre har en bil garaget, blir det en särskild lyx att njuta av när man har tillgång till en. Så lyxigt att jag minns vilka veckor på året vi körde. I augusti började vi vår semestervecka med fina dagar i Orsa. Varenda morgon var vi tidigt på morgonen nere i 50-meterbassängen som ligger tätt intill Orsasjöns strand. Där har Johan och jag simmat en oändlig massa meter tillsammans och mött den ena fantastiska sommarmorgonen efter den andra.

Efter Orsa blev det några dagar i Linköping. Östergötland är vackert! Jag återupplevde en massa skolresemål från min tid i Sommens folkskola. Vi åkte till Motala ström, kyrkor, kloster och gamla fornminnen. Här Vreta kloster.
Vi slutade vår sommarresa hos goda vänner i Skåne. En euforisk upplevelse var badet i Viken i vågor alldeles för höga för mig.

Detta var första delen av 2013. Om någon dag kommer fortsättningen … Tills dess: ta vara på livet, det är nu du har det.