Brinna för mycket av Rigmor Tjerngren

Det blev en bok i mellandagarna.
En bok med driv i. På ett sätt är den lätt att läsa, på ett annat blytung. Handlingen flyter fram okomplicerat i full fart med personer och miljöer som är lätta att se framför sig. Vi har nog alla mött personerna i vår vardag, även om med andra namn och på andra jobb.

Men budskapet i boken är tungt och den sätter fart på en massa tanker hos mig. En gång för längesedan var jag chef på en enhet inom vården. Jag brukade säga till mina medarbetare: Vi måste inte älska varandra, men vi måste göra ett bra jobb tillsammans.  Jag ville förmedla att som arbetskamrater ska vi respektera varandra med våra olikheter och likheter. Vi har olika förmågor och vi befinner oss i olika skeden i livet, men om vi har ett öppet klimat allt i syfte att göra ett gott arbete tillsammans, ja, då blir det bra. Så tänkte jag då och jag är säker på att den tanken håller än.

Sedan dess har jag varit i närheten av massor av olika arbetsplatser. Ibland har någon medarbetare skiljt ut sig och uppfattats som omöjlig att samarbeta med. Ibland har det slutat med att personen har skiljts från sitt arbete mot sin vilja. När jag läser Rigmor Tjerngrens bok ”Brinna för mycket” passerar oändligt många individer och grupper i mitt huvud. Vad händer i grupper när någon avviker från ”det normala”? Vem bestämmer vad som är det normala? Vem leder och vem låter sig påverkas. Hur skapas gigantiska proportioner av små händelser?

När handlade jag själv rätt och när blev det fel? Etiskt? Respektfullt? För arbetsplatsens bästa? Hur mycket måste en arbetstagare anpassa sig och hur mycket är ok att ta i egna händer?
Ja, ni hör själva. Det är komplexa frågor men med en gemensam nämnare. Ett tydligt, starkt och modigt ledarskap krävs och det är oerhört viktigt att kompetens finns så att vi inte tappar människor på vägen. Förluster som kan skapa oändligt mycket större lidande än många märker och förstår.

Om du som läser detta märker att dina tankar börjar snurra okontrollerat kring dessa frågor, ja, då är det kanske dags att läsa Rigmor Tjerngrens bok, Brinna för mycket. www.vulkanmedia.se  Gör det!

Snöhopp på femtiotalet.

Jag känner ilningen i magen, hur snön rasar ner omkring mig, kallt i ansiktet. Det är mer än sextio år sedan, men kroppen minns.

Mitt i stan.

Numera är det mera stilla utanför mitt fönster.Detta var häromdagen. Det såg ut som det skulle bli ännu en vinter utan ytterrocken. Men häromdagen smällde det till. Skönt.
Löpsedlarna talar om rysskyla, ja när de ska ta i från tårna heter det till och med ”Putin-vinter”. Varför dessa överord? Vädret fängslar oss ändå, i alla fall de flesta av oss. Våra bevekelsegrunder spretar. Hur ska skörden klara sig eller vilken klänning ska jag ha på mig idag. Eller kanske är den kalla vintern det första som möter i ett helt nytt land. En del låter sig inte fängslas alls, regnar det så regnar det. En arbetskamrat för längesedan började med kortärmade skjortor den 25 april vilket väder det än var. Så det så.

Men det som griper tag i mina tankar just nu är att media trissar upp varandra i katastrofspråk när de talar om ordinära väderväxlingar. Finnbullvinter, extremkyla, stå ut, katastrofvarmt, olidligt. Gillar inte när våra fina årstidsväxlingar benämns som vore de naturkatastrofer. Spara hellre den vokabulären tills de verkliga katastroferna kommer. Jag är glad över årets växlingar.

Apropå kläder önskar jag att jag var barn i dagens vinterkläder. I mitt snöhopp på femtiotalet hade jag yllebyxor (snön fastnade i stora flagor på byxorna och det gick inte att glidåka med dem), ylletröja (funkade ungefär som byxorna). Fuktigt och eländigt. På bilden har jag stövlar som frikostigt släpper in stora snösjok (jag frös konstant om fötterna). Ofta gällde pjäxor som snörades med tunna snören som tjorvade ihop sig i oupplösliga knutar, ett helvete för mina frusna fingrar när jag var kissenödig.

Drömmer om en dag i snön i bäveroverall och dagens vinterstövlar och varma, torra vantar som går att lita på! Då skulle jag sätta mig på baken vid Wavrinskys plats och åka kana ända ner till Nordstan.

Träden utanför vår lilla balkong. Som på en given signal häromdagen började de käka klorofyll för att orka vila under vintern. De vräker i sig allt det gröna, tappar löv på marken, lyser i solen. Frossar i sitt eget liv.

Hösten är bedövande vacker nu, diskrepansen mellan allt som glöder därute bland blad och stammar och det som glödfräser ute i samhället är stor. En del människor har blivit alltmer galna i sin missunnsamhet och oempati. Vart har värmen mellan människor tagit vägen? Jo, den finns. Många vill visa och visar, hjälper till, står upp. Men de som morrar, fräser och dödar – känns som de blir fler och fler, känns som att hatet breder ut sig.

Jag har varit borta från bloggen flera månader. För den som undrar vill jag säga att jag är inte sjuk. Jag lever intensivt, men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden. Så mycket att bloggen gick vilse. Men jag kommer tillbaka. I alla fall då och då.

Eget foto

O människor – vad vill jag er i grunden?
Jag vill att ni ska skydda mig för stunden
mot ångesten, som lurar i förstäck.
För övrigt vet jag inte vad jag vill er
men klamrar mig besinningslöst intill er –

Skall detta kallas kärlek – eller skräck?
Ur Orgelpunkt 1944 Anna Greta Wide

Anna Greta Wide är en poet jag återkommer till. Ibland är det år mellan gångerna jag tar den häftade diktboken från 1944 i min hand. Slår upp en sida, läser och drabbas rakt in i hjärtat.

Författare berättar om sitt yrke som ett ensamt arbete. Många, långa ensamma timmar, dagar. Så ensamt att man ibland måste aktivt söka sig till social samvaro.
Andra går omkring med en evig längtan efter att skriva, ofta obegripligt för den som inte också känner så. Vadå, ”måste skriva”, ”kan inte leva om jag inte får skriva”, ”är mitt sätt att förstå världen”, ”eller mitt sätt att förklara mitt innersta”? Det kan verka konstigt, men jag tycker det är enkelt. Vissa måste spela flöjt, andra odla trädgårdsland. En del jagar, andra styrketränar. Jag och några tusen till måste skriva. Det är skönt att ha ett eget måste.
En del skrivare är förvånade över att det aldrig blir någon bok. Trots att jag vill, trots att inspirationen infinner sig starkt då och då. Åter andra längtar efter ensamhet eftersom det är just brist på ensamhet som är hindret för att uppnå sitt mål – att ha skrivit världens bästa bok! Men upptäcker kanske att när de äntligen fått till rejäl ensamhet, ja, då kommer skrivkrampen.
Jag hör till dem som ser på mitt skrivande som en drift. Måste, måste …
Men jag vet också att skriva är ett hårt arbete. Ett arbete som kräver mycket tid, mycket ensamhet, mycket envishet och dessutom en massa mod och lust.
Susanna Alakoski skriver om skrivandets ensamhet i April i anhörigsverige.

”Skrivandet är ensamhet.
Utan denna ensamhet uppstår inte texten.
Författarens ensamhet. Ensamhetens författare.
Skrivandets längtan efter författarens ensamhet.
Vår längtan och möjlighet bort från boulevarder och trådbussar.
Att få vara tanke.”
Ur April i anhörigsverige, av Susanna Alakoski.

Fyra, tjocka pärmar har det blivit. Nästan varje dag under tjugo år har jag skrivit dagbok, skrivit ut och satt in i pärmar. Nu bläddrar jag jag allt oftare i dem, när jag vill forma mitt livsfacit. dessutom kan jag hitta inlevelsefulla formulerar där, som jag kan använda i andra sammanhang. Gestaltningar av glädje, frustration, rädsla, framgång, stress och ständigt ihållande regn. Eller vad sägs om denna: ”långsam som en influensadrabbad snigel” ?
Nu undrar jag vad jag gjorde för fem år sedan, tio, femton, tjugo?
Jag börjar bakifrån. I juni 1995 var jag mitt uppe i anställningsintervjuer för ny näringslivsansvarig i Orsa Kommun och i juni 2000 delade jag ut kulturpris till Hellzephyrs världens bästa poporkester.
Sommaren 2005 fikade jag på ett gårdscafé i Rättvik och i juni 2010 var jag först på styrelsesammanträde i Dalhalla, den fantastiska konsertlokalen djupt nere i ett kalkbrott.

Konsertbesökare i Dalhalla.

Efter Dalhalla for jag till nästa styrelsemöte, SKL International i Stockholm som arbetar med projekt i många olika delar av världen med syftet att stödja uppbyggnad av lokal demokrati och att på olika sätt främja FN:s miljömål. Sedan skulle jag åka till Europarådets kongress i Strasbourg, men fick ont i örat och fick stanna hemma.
Och vad gör jag nu, i juni 2015. Ingen dag är den andra lik. Försöker njuta av varje stund. Vet ju inte hur många dagbokspärmar till jag kommer hinna skriva. Jag njuter av att skriva på min, nej vår roman. Vi är två om den och den blir inte klar till Bokmässan i höst. Men nästa år kanske? Och i andhämtningspauserna går jag runt tillsammans med små människor och luktar på blommorna.

Moln som penseldrag

Andras ord som inspirerar mig är,

Finns
skriker jag
Finns igen
Finns
Vad håller du på med!
Sluta
Låt bli

Låt mig bli
din människa
igen

Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Kärlek är
att jag vill att du finns
Bodil Malmström, Det här är hjärtat

och

I de stunder när jag inte helt gått ned mig i pessimism och vanmakt intalar jag mig att jag som författare har uppgiften att envist hissa människoflagg.
Hissa människoflagg.
Elisabeth Rynell, Skrivandets sinne

och

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
Francoise Sagan, Bonjour tristesse

Bodil Malmsten, Elisabeth Rynell och Francoise Sagan

Påfågeln i Slottsskogen

Gutefåren, påfågeln, och en kråka högt uppflugen i en lind kommunicerar. En kakafoni av röster. De sjunger, bräker och skriker att den varma tiden är på väg, det dags att para sig. Kom igen, men inte inom mitt revir! Dalapälsfåren har kanske redan sitt på det torra, de står lugnt och tuggar på färskt frukostgräs och lanthönsen tycks inte ens ha vaknat.

Det är tidig morgon och jag är på väg mot dalen med hastiga steg. Vad är det med den platsen, som sliter och drar i mig varje månadsskifte maj – juni? Måste dit, måste andas just där, den fyller mig med lugn.

Azaleadalen

När jag berättar om Azaleadalen brukar jag visa blommornas färgkaskader. Idag söker jag det gröna. Omgiven av ek och lind, asp och rönnbär – inte minns jag riktigt alla namnen som pappa försökte lära mig – är det lätt att andas här. Konstant vind i höga kronor, bara styrkan varierar. Dofterna från azaleorna. Det vilda och otuktade, oändlig skönhet.

Varför tycker jag att ORMBUNKE är ett vackert ord? Ord på U är inte vackra har jag hört och ormar har jag lite svårt för. O-R-M-B-U-N-K-E. Kanske är det för att de stod i parad runt huset jag bodde i när jag var liten.

Ormbunke

På eftermiddagen kom solen och jag hade givande samvaro med en pojke mellan tre och fyra. Dinosaurien, ödlan och krokodilen var med och jag fick veta en hel del om pappor, mammor, barn, mat och vuxendricka. Sånt som man kan döööö av.

Lekkompis

Solen värmde och jag lekte att det var sommar och att det var sant.

Azaleadalen 29 maj 2014

Lördag morgon, klockan sju. Himmel och jord möts i en aldrigsinande blöt kyss, ljuset i rummen är som tidig eftermiddag i november. Majs näst sista dag. Flera streck under 10 därute, som vanligt. I övermorgon är det sommar. Efter frukost går vi ut. Känner oss inte lockade, men gör det ändå. För vi vet att just nu Är Azaleadalen vacker.

I full regnmundering och skärmmössa för att slippa vatten i ögonen går vi, utan kamera. När vi närmar oss slutar det våta, det lättar bland molnen. Vi står på klippan högt upp i Azaleadalen och mina tankar snuddar vid paradiset. Han som står bredvid mig säger, tänk inte på vad som händer efter döden, tänk på det som är före.

Plötsligt dyker en bekant konstnär fram bland buskarna och säger att vi kommer alldeles för tidigt. Inte visste vi att Parksalong i Azaleadalen firade femårsjubileum med mer än sjuttio konstnärer. Vi kunde inte stanna, men nästa år går vi dit. Konst i dalen är säkert häftigt. När jag kommer hem hittar jag fotot jag tog för precis ett år sedan. Precis lika himlastormande då som nu.