Bloggarkiv

Det är vägen
Skrivet av

 

 

Under nästan hela mitt arbetsliv arbetade jag med ledarskap på olika nivåer inom olika områden.

Jag hade en bok som jag trodde att jag alltid skulle behålla, men som jag nu inte kan hitta. Kanske ligger den i en låda på vinden. Den handlade om japanskt ledarskap. Den gav mig nya perspektiv och jag fascinerades. Ett kapitel handlade om ledarskap i ett samhälle där nästa stora jordbävning alltid kan komma i morgon. Man ska bygga upp, man ska leda arbetet och man ska samarbeta i vetskapen om att allt kan rasa. Det finns inget som är beständigt i evighet. Allt är här och nu – efter detta får vi vara beredda på att något kan hända.

Det kändes oerhört främmande för mig att tänka så. Jag växte upp i en tid då allt växte och blev större. Jag tänkte inte på att allt kan rasa när som helst.  Men livet lärde mig. Och det senaste året har jag tänkt mycket på den där lilla boken. Ingenting blir som man tänkt, allt kan rasa, möjligheter krossas, förväntningar grusas. Är det någon idé att glädjas, när man ändå inte vet …

Eller kanske kan pandemin lära något gott? För när jag lyssnar på tankar kring lycka och olika kulturer får jag höra att människor i Japan upplever tillfredsställelse med livet i mycket högre grad än människor i USA. Det sas  bero på att i USA är det vanligare att bygga sin lycka kring ett mål som alltid växer och är svårt att nå, medan japanerna upplever tillfredställelse med livet på vägen mot målet. Som Karin Boye uttryckte det i dikten I rörelse, det är vägen, som är mödan värd.

 

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

 

Poesi, pandemi, brunnslock
Skrivet av

 

Mölndalsån

 

Vill ha god kondition så jag orkar med allting jag vill, när jag släpps fri. Så jag går, räknar steg och går med lurar i öronen. Jag lyssnar och lär.

 

Jag lär  om olika vaccinsorter, om Brexit, om vardagen i det krigshärjade Jemen, om när forskningen måste ompröva sina egna resultat. Jag lär nytt om folkhälsan och om att svenska kontorsarbetsplatser håller på att ändra skepnad. Jag lyssnar på Lundströms bokradio, på Skrivarpodden, på Lördagsintervjun och om olika livsöden. Ibland lyssnar jag på Spotify – de vet numera vad jag gillar utan att jag behöver säga det. Periodvis lyssnar jag till min egen röst. Jag läser in egna, nyskrivna texter och jag läser in andras dikter.

 

Jag drar sällan några snabba slutsatser när jag hört något nytt. Det finns alltid många olika aspekter på samma sak och det finns redan alldeles för många människor som vet allting tvärsäkert. Jag tycker det är roligt att fördjupa mina kunskaper, men ju mer jag vet desto mindre säker blir jag.

 

Men att det är hungerkravaller i Syrien eftersom myndigheterna har utegångsförbud och man måste sitta hemma fast man inte har någon mat alls att äta – det kan jag inte missförstå. Instängd utan mat, det är vidrigt!

 

Plötsligt under min promenad dyker det upp ett brunnslock framför mina ögon. Det spritter till inom mig. Jag blir så glad när hårda verksamheter möter mjuka. Här var det poesi av Lina Ekdahl.

 

 

Vi har fyra

fyra årstider

fyra sädesslag

fyra väderstreck

fyra element

fyra fingrar på varje hand

det ska ingen komma och ta ifrån oss

 

Poesi på brunnslock vid Mölndalsån

 

Snart ska jag skriva om något annat
Skrivet av

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

 

Snart ska jag skriva om annat än det som beseglar mig just nu. Jag lovar!

Men först detta. Världens tillstånd delar in oss i grupper. I alla fall gör vi i Sverge det. Vi tillhör de yngre friska, de yngre sköra, de äldre, de äldre-äldre, de överviktiga, barnen, de smittade, de intensivvårdade … grupper i oändlighet. Och vi talar om ensamhet, om depressioner, om hur vi får mat, om vad vi får göra och inte får göra. En del skapar egna regler både åt sig själva och andra. Skarpare regler mot sig själv än Folkhälsomyndighetens, tror jag kan skapa eskalerande rädsla. Skarpare regler mot andra, kan skapa aggressioner där grupper ställs mot grupper. Samtidigt vill jag så gärna acceptera att vi tänker och handlar olika. Vi är ju olika även om vi sitter i samma båt.

 

I en mapp hittade jag osorterade tankar och intryck som jag tecknade ner för några veckor sedan:

70 + ska stängas in tills vaccinet kommer

när råttor stängs in för länge bits de

jag måste ha mina andningshål annars kan jag bli irriterad på min fru

varje morgon tar jag bilen ut i skogen och lyssnar på fåglarna

7000 barn dog av andra sjukdomar i onödan på grund av ebolan, det är likadant nu

jag bävar för alla gamla som måste dö ensamma

att titta en människa i ögonen som får mer än maximal extra syresättning och ändå inte får luft, att se den blicken

jag bor med mamma och små syskon i en liten lägenhet, kontakt går inte att undvika, men jag gör så gott jag kan, jag tvättar händerna noga, det förespråkar vår religion

var är balansen mellan en nedstängd värld och sjukdomsjakten

får vi, två friska systrar gå bredvid vår 94-åriga pappa på en liten promenad med två meters avstånd från honom, vore det inte bättre för hans hälsa än att bara sitta inne?

ni har nog rätt i det, men svaret är nej, reglerna tillåter inte det

i Frankrike finns berg av skyddsutrustningslager som inte få transporteras ut ur landet

mitt barnbarn fyllde 7 nyss, får jag inte se henne förrän hon fyllt 8

jag längtar efter en åttaårig pojkfot, jag brukar hålla i den ibland

vi gör scheman och vi gör listor och vi står ut

vi facetimar och skypar och svär över tekniken

tre läkare i respirator, snaran dras åt

 

Detta var röster från olika håll Och de pågår och pågår. Men sedan, plötsligt är allt över.
Nu är jag sugen på att bjuda in gästbloggare igen. Hoppas de kommer snart!

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

Svart eller vitt?
Skrivet av

 

Svart eller vitt

 

Mitt kontrollbehov utmanar mig varje dag. Svart eller vitt, rätt eller fel, tre minuter eller en timme.  Om jag vet spelreglerna är allt så mycket enklare och det är jag inte ensam om. Det ligger i människans natur att vilja ha koll på sin tillvaro, men i hur stor grad varierar såklart mycket.

Just nu skulle jag vilja ha så många svar jag inte kan få. Allra mest pockar frågan: hur länge?

Genast följer fler frågor: hur blir det sedan? Hur blir det med världen, klimatet, krigen, hungern, oss människor. Hur blir det i min familj och hur blir det med mig?

 Ingenting får jag veta. Och under tiden lever jag. Rutar in mina dagar och veckor. Börjar tycka att det kör ihop sig om det händer mer än tre saker på en vecka. Gläder mig åt att solen blandas med regn, försjunker i texter och bilder – och tycker om att ”farligt-avfall-bilen” kommer i nästa vecka och parkerar nära mig.

Dessutom är det roligare att laga mat nu, behovet att röra på kroppen pockar på och kunskapsinhämtningen får en dos varje dag. Varje dag får jag veta något nytt om pandemin och varje dag blir det tydligt att ingen vet allt, men många vet mycket. Och bland alla de som vet mycket står en del på stadig grund medan andra balanserar på ett gungfly av känslor, tyckanden och brist på livets erfarenheter.

Dyra dagar i mitt liv passerar och varje dag får jag veta mer. Men aldrig allt på en gång.

 

 

Är det lyxigt att slita på vårt gemensamma livsrum?
Skrivet av

 

En annan cykelbild

 

Lyssnade på ett reportage från London häromveckan. Hur är stämningen där mitt i härjande coronatid? Svårigheter för många lyftes fram. Såklart. Det är näst intill olidligt att tänka på hur mycket ekonomisk oro den nuvarande världssituationen skapar. Privatekonomier som kraschar, relationer som sätts på sin spets, livsdrömmar som rinner bort i sanden.

Men sedan ägnades en stund åt det som möjligen kan ses som positivt.  Många arbetar hemifrån och har upptäckt att det går riktigt bra och att det ger mer frihet. Många arbetsgivare har upptäckt att om de släpper sina medarbetare mer fria i detta, presterar de minst lika bra som tidigare.

Eftersom rörelsefriheten begränsats  har  många upptäckt att motion och frisk luft, gärna i kombination känns viktigare än förr.  Många har dammat av sina cyklar – tar barnen med sig och cyklar med hela familjen varje dag.

”Och”, sa den intervjuade, ”det går så bra att cykla eftersom trafikintensiteten idag är att jämföra med hur den var 1955. Det är lite trafik och luften är hög och frisk!” Jag lyssnar och tänker: ”Tänk att det måste till en pandemi för att en storstadsbo ska få uppleva hur frisk luft känns. Vad är det vi människor håller på med?”

Vad kommer  människor välja, när denna konsumtionstvärbroms är över? Blir det konsekvenser i våra privata liv som består eller kommer vi sträva efter att allt ska bli som förr så snabbt som möjligt? Som vanligt kommer orättvisorna bli tydliga. Många kommer inte ha något val. Överkonsumtion är inte att tänka på. Varken nu eller efteråt.

Men för dem som har inkomster och ekonomiska valmöjligheter hoppas jag att njutningen av det som finns nära vinner terräng, framför miljöskadligt resande och konsumerande. Att inse att det lyxigaste och bästa, inte är det som sliter hårt på vårt gemensamma livsrum. Det lyxigaste är att vara frisk, kunna andas frisk luft, kunna röra sig fritt och kunna säga vad man tycker och känner. En hälsosam miljö och en fungerande demokrati alltså.

 

Deras kraft, deras leenden, deras händer
Skrivet av

 

 

Omtumlad, arg, sur, frustrerad och oerhört ledsen. Alla känslorna mötte mig i en käftsmäll när jag vaknade nyss. Jag hade drömt. Första halvan av drömmen hade jag gärna stannat i länge. Jag åkte tåg. Mötte ett litet, vackert, lockigt barn och vi hittade en kommunikation som gav mer och mer. Till slut satt både det lockiga barnet och ännu en liten människa tätt intill mig. Vi tittade ut på landskapet vi färdades genom och vi kramade varandra.

Så slog det mig! Detta får jag inte göra. jag får inte krama några barn. Inte ett enda barn får jag ta i min famn. På obestämd tid. Jag vill skrika  rakt ut. Ihållande och obestämt länge!

Så hamnar jag i nästa tanke. Att pandemin sätter världens alla orättvisor på sin spets. Fattigdom och rikedom får ännu tydligare konturer. Jag tänker på alla  människor som bor tillsammans hela tiden. Barn och gamla, snuviga eller inte. Människor som kramar varandra och bor konstant tätt för det finns inget val. Trångboddhet eller ingen bostad alls ger inga möjligheter att välja. Egen och andras hälsa får stå åt sidan.

Så jag får banne mig stå ut. Jag kan stänga in mig med min längtan, tills det är dags att öppna dörrarna igen. Men längtar gör jag – efter barnen. Deras fötter, deras leenden, deras kraft, deras tankar, deras språk och deras händer.

 

 

En svidande krona
Skrivet av

 

 

Krona, krans eller stjärnors lysande atmosfär är ordförklaringar på ordet corona. Det var så jag tänkte för några veckor sedan: corona är en krona eller en krans. Så förändrades världen, det kom farande från ingenstans. Corona är ett virus!

Från ingenstans är inte sant. Det har funnits som ett virus ganska länge. Men jag skulle inte tro att det var sant, om jag för två månader sedan skulle få berättat för mig hur världen skulle komma att se ut nu. Inte bara i världen långt borta, utan också i Sverige. I min stad, på min gata, hos oss. Coronaviruset som slagit sig ner som en svidande krona över hela världen. En krona som plågar, oroar och krossar drömmar,

Just nu blandas mitt liv av ytterligheter. Dagarna jag har,  lever jag och tar vara på stunden. Solen som tittar fram, promenaderna, jorden mellan fingrarna, omtankarna från de mina, kontakten med vännerna.  Detta blandas av en frustration över att tvingas släppa kontrollen. Ingen vet vad eller när? Det är bara att vänta och se.

Samtidigt drivs jag av kunskapstörst. Rapporter och nyhetsflöde forsar ur radio och tv. Beprövad och beforskad kunskap blandas med en dekokt av amatörspecialisters tyckande. Jag sorterar och tar emot det jag vill ha. Jag lyssnar på folkhälsoinstitutet och andra källor jag tror på. Jag lyssnar också  på röster som känner och tänker annorlunda och jag lider med människor som får sina livsdrömmar krossade. Jag försöker hålla balansen i detta flöde och hålla koll på vilka källorna är. I huvudet trängs existentiella frågor av olika slag. Jag väljer bort det jag inte vill höra eller tänka när natten närmar sig. Då letar jag istället efter en plats att stå stadigt med fötterna på. Jag släpper in frisk luft, sätter på musik, stampar i golvet och dansar med hela min kropp som just nu är frisk.