Månatligt arkiv: maj 2014

Detta är min stad, vissa dagar är känslan snuddande nära förälskelse. Min stad, tänker jag med extra betoning på min, när jag rasslar genom staden i en stötig spårvagn som idogt gör sitt jobb dag efter dag. Fast jag höll mig borta i fyrtio år blev det så rätt när jag flyttade tillbaka. Fast en och annan vinterdag när havsluften blåser vått och vertikalt genom mig kan längtan efter -20 grader och sol i Orsa tränga sig på.

I dessa dagar är jag extra stolt över Göteborg för nu är det Pridefestival. Det är viktigt! Den går tvärs emot instängda, mörka, exkluderande värderingar som sveper fram i många Europeiska länder, Sverige också. I vissa länder åker man i fängelse om man skulle komma på tanken att anordna en Pridefestival. Måtte sådana krafter minska och försvinna. Men då måste du och jag stå upp för mänskliga rättigheter och sprida det självklara i att många olika sorters människor tillsammans åstadkommer utveckling, trygghet och frihet.

Staden är beredd.

Spårvagnarna är beredda.

Det fanns stunder av lycka under dagarna som nyss gick. När två ögonpar spelar och glittrar igen efter en vecka med trötta, deppiga ögon hos två små virussjuka flickor. Nu är de friska igen!

När hav möter himmel …

Och när det plötsligt var dags för årets första havsbad …

Han uppmanar henne att stiga ner från sin iskalla himmel. Han kysser henne och ger henne sitt namn. Folket och kören jublar. Det är Underbara Göteborgsoperans jubileumskonsert och det är finalen i Turandot och det var där jag avslutade den smekande havsdagen.
Stunder av lycka under nyssgångna dagar.

”Nog för att jag är nyfiken av mig, men inte värre än att du får fortsätta tiga, om du vill. Vill du berätta om dig själv, så berättar du. Och berättelser ska komma av sig själv, de har ett liv som allt annat, ska de födas, ska de födas levande, annars kan det vara.”

Citatet är hämtat ur boken jag nyss läste ut, Till Mervas av Elisabeth Rynell. Det är en bok med ett besynnerligt, vackert och målande språk. Den handlar om kärlek och sorg. Den handlar också om svek och skam och om Marta som letar efter ett sätt att våga möta verkligheten.

Berättelser har ett eget liv. Ska de födas, ska de födas levande … det får mig att tänka på alla de minnen ur livet som jag berättar gång på gång. Jag berättar om minnet från barndomen som en anekdot att underhålla andra med. Det kan handla om övergivenhet, ensamhet eller allmänt auktoritärt bemötande eller om något som gjorde mig alldeles extra glad. Men känslan i det jag vill förmedla har sedan länge förlorat sin glans. Berättelsen är inte längre levande. Trots att jag minns den så väl …

Jag tänker på vad Elisabeth Rynell skriver om berättelser. ”Ska de födas, ska de födas levande, annars kan det vara.”

”Man får räkna med att det finns olika sorter” sa vår ledsagare, när vi just landat i Tokyo, ställt av våra väskor och kom in i en gigantisk park för vårt första tempelbesök. Det var toaletter vi pratade om och nu hade jag redan bråttom. ”Det finns japansk stil och västerländsk.” Jag stod redan och stampade i en lång ringlande kö för att upptäcka, när jag kommit längst fram i kön, att här var det japansk stil som gällde. Helt otänkbart för mig att klara mina behov genom ett hål i golvet, jag som har alltför svårt att hålla balansen när jag försöker kissa i en dunge i skogen.

Så nu gällde det att knipa ihop och en bit in i parken kom räddningen. En västerländsk toalett, fast jag som kom västerifrån aldrig sett en sådan förut. Det var grejer det! Medelst ett reglage kunde man beställa allt möjligt när man slagit sig ner på den behagligt uppvärmda sitsen. Ljummet vatten i rumpan, ljummen dusch mot underlivet, ett brus för att förvilla den som eventuellt stod utanför och lyssnade och slutligen lite hårblåsfläktar från alla möjliga olika håll.

Om jag skulle komma på tanken att sätta mig på huk i en sådan toalett, blev jag instruktivt påmind om det olämpliga i det.

Om jag haft ett litet barn med mig hittade jag en liten barnstol i hörnet på toaletten.

Men gud nåde den som inte tittar stint på ungen hela tiden – och lämna barnet där på toan var inte att tänka på!

Spa, dusch och badrum var sköna upplevelser under vår resa i Japan. Nedan en bild från duschen på hotellet i Kyoto. En liten pall att sitta på och en balja att fylla och hälla över sig och givetvis en dusch som kunde ställas in på alla möjliga olika sätt.

Utdrag ur min dagbok sista dagen i Japan, för en månad sedan ungefär:
”Sen, sent på kvällen gick jag in på spat som ligger vägg i vägg med vårt rum. Rullade naken runt i en het bassäng tillsammans med färska oskalade apelsiner och växlade mellan det och ett otroligt iskallt dopp i en liten enmansbassäng. Frustande och kickande!”

Först från trädgård till balkong, sedan från landet still staden.
Efter trettiofem år lämnade vi hemmet. I det huset fanns alla våra gemensamma minnen. Vi flyttade dit som nygifta, min man och jag.  Familjeliv, barn, jobb, sorger och glädje låg förborgade innanför de röda tegelväggarna. Nu var källaren fylld av minneslådor, barnrummen tomma, fasaden började spricka och huset krävde sitt underhåll. Nu sticker vi, tänkte vi och sålde huset.
”Hur törs ni?  Vi har också pratat om det, men han vill inte. Han måste ha sin friggebod kvar. Eller: jag vill, men inte hon. Hon måste ha grönt gräs att sätta fötterna i på morgonen.” Jag märkte att många beundrade oss, en del var avundsjuka. Att våga bryta upp från ett gemensamt liv så självklart som vore det på livstid, kräver mod. Vi lämnade vårt hem och vår stora trädgård. Jag som hämtat så mycket kraft där med grässtrån mellan tårna och jord på fingrarna. Nu skulle det bli balkongliv istället. Jag grät ofta den hösten då vi packade.  En nära vän sa: Kom ihåg att om du vågar en gång, kommer du våga fler. Du kommer bli van. Ingen flytt i livet kommer bli svårare än denna första. Det är tio år sedan nu.

I fem år bodde vi i lägenhet på samma ort där huset låg. På landet med den vidsträckta sjön och de blåa bergen på gångavstånd. Två balkonger hade vi med massor av växter. Fri tid uppstod. Tid att göra andra saker än reparera, måla, rensa och köpa gödsel. Ny tid, nya äventyr. Fem år senare var det dags igen. Ännu en gång gick vi igenom hela vårt gemensamma hem och valde ut det viktigaste. Resten lämnade vi kvar i Dalarna och flyttade till Göteborg för att än en gång börja om på nytt.

En del människor har uppbrott gång på gång i livet, ofrivilliga eller självvalda. Andra fastnar. Fastnar hårt i hus, hem och mark. Vill ingen ändring. Det är farligt att aldrig utmana sig själv. När arbetslivet tar slut, barnen flyttar, vänner dör och jag bara bor där jag alltid har bott, är det lätt att tycka att livet utvecklas till en enda lång rad av förluster. Allt tas ifrån mig, allt blir tråkigare, allt blir svårare.

Förändring innan det är för sent öppnar nya möjligheter. Jag är glad att vi tog stegen från trädgård till balkong, från landet till staden. Jag är glad trots många tårar den där hösten för tio år sedan. Ibland saknar jag den höga luften och de blå bergen i Dalarnas skogar. Någon gång åker jag dit och minns, men oftare åker jag ut och lyssnar till havet istället.

Det är så modernt i Japan och ändå så omodernt.

Rengöring av fontänbassängen i Uenoparken går till så här.


Och i Yokohama är det gott om luftburna ledningar.

Men i Japan är det också modernt och högteknologiskt.


Många kontraster, många starka upplevelser hade vi under vår resa till Japan. Dessutom vidgade vi våra trygghetszoner och fick nya perspektiv på livet.