”Nog för att jag är nyfiken av mig, men inte värre än att du får fortsätta tiga, om du vill. Vill du berätta om dig själv, så berättar du. Och berättelser ska komma av sig själv, de har ett liv som allt annat, ska de födas, ska de födas levande, annars kan det vara.”
Citatet är hämtat ur boken jag nyss läste ut, Till Mervas av Elisabeth Rynell. Det är en bok med ett besynnerligt, vackert och målande språk. Den handlar om kärlek och sorg. Den handlar också om svek och skam och om Marta som letar efter ett sätt att våga möta verkligheten.
Berättelser har ett eget liv. Ska de födas, ska de födas levande … det får mig att tänka på alla de minnen ur livet som jag berättar gång på gång. Jag berättar om minnet från barndomen som en anekdot att underhålla andra med. Det kan handla om övergivenhet, ensamhet eller allmänt auktoritärt bemötande eller om något som gjorde mig alldeles extra glad. Men känslan i det jag vill förmedla har sedan länge förlorat sin glans. Berättelsen är inte längre levande. Trots att jag minns den så väl …
Jag tänker på vad Elisabeth Rynell skriver om berättelser. ”Ska de födas, ska de födas levande, annars kan det vara.”
Lämna ett svar