Uppbrott

Först från trädgård till balkong, sedan från landet still staden.
Efter trettiofem år lämnade vi hemmet. I det huset fanns alla våra gemensamma minnen. Vi flyttade dit som nygifta, min man och jag.  Familjeliv, barn, jobb, sorger och glädje låg förborgade innanför de röda tegelväggarna. Nu var källaren fylld av minneslådor, barnrummen tomma, fasaden började spricka och huset krävde sitt underhåll. Nu sticker vi, tänkte vi och sålde huset.
”Hur törs ni?  Vi har också pratat om det, men han vill inte. Han måste ha sin friggebod kvar. Eller: jag vill, men inte hon. Hon måste ha grönt gräs att sätta fötterna i på morgonen.” Jag märkte att många beundrade oss, en del var avundsjuka. Att våga bryta upp från ett gemensamt liv så självklart som vore det på livstid, kräver mod. Vi lämnade vårt hem och vår stora trädgård. Jag som hämtat så mycket kraft där med grässtrån mellan tårna och jord på fingrarna. Nu skulle det bli balkongliv istället. Jag grät ofta den hösten då vi packade.  En nära vän sa: Kom ihåg att om du vågar en gång, kommer du våga fler. Du kommer bli van. Ingen flytt i livet kommer bli svårare än denna första. Det är tio år sedan nu.

I fem år bodde vi i lägenhet på samma ort där huset låg. På landet med den vidsträckta sjön och de blåa bergen på gångavstånd. Två balkonger hade vi med massor av växter. Fri tid uppstod. Tid att göra andra saker än reparera, måla, rensa och köpa gödsel. Ny tid, nya äventyr. Fem år senare var det dags igen. Ännu en gång gick vi igenom hela vårt gemensamma hem och valde ut det viktigaste. Resten lämnade vi kvar i Dalarna och flyttade till Göteborg för att än en gång börja om på nytt.

En del människor har uppbrott gång på gång i livet, ofrivilliga eller självvalda. Andra fastnar. Fastnar hårt i hus, hem och mark. Vill ingen ändring. Det är farligt att aldrig utmana sig själv. När arbetslivet tar slut, barnen flyttar, vänner dör och jag bara bor där jag alltid har bott, är det lätt att tycka att livet utvecklas till en enda lång rad av förluster. Allt tas ifrån mig, allt blir tråkigare, allt blir svårare.

Förändring innan det är för sent öppnar nya möjligheter. Jag är glad att vi tog stegen från trädgård till balkong, från landet till staden. Jag är glad trots många tårar den där hösten för tio år sedan. Ibland saknar jag den höga luften och de blå bergen i Dalarnas skogar. Någon gång åker jag dit och minns, men oftare åker jag ut och lyssnar till havet istället.