Månatligt arkiv: februari 2012

Just nu vilar jag lite. Går hellre runt i snömodden och funderar, än delar med mig av tankar och bilder ur vardagen. Men jag kommer igen – om ett tag.

”One in five” – ett flerårigt projekt i Europa handlar om barn. Siffrorna står för att ett av fem barn har utsatts för kränkningar och sexuella övergrepp. Vart femte barn!Det finns i alla Europas länder, i alla olika miljöer och i alla olika sorters familjer. Dessutom finns det väldigt mycket på nätet. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt! Projektet går ut på att öka medvetandet om att det är så här det ser ut och att öka och sprida kunskap, allt för att vi ska skydda och stödja barnen på bästa sätt. Om detta handlade ett seminarium jag deltog i vid Europarådets kongress i Strasbourg i torsdags.

På fredag morgon satt jag i en taxi till flygplatsen. Taxischauffören kunde dålig engelska och min franska är fragmentarisk. Så vi bestämde att vi skulle prata tyska. Han berättade om sitt förra jobb innan han tog över farsans taxiföretag. Han reste i 38 länder och monterade maskiner. Han hade varit i Sverige och byggt en mjölkfabrik. Till jobbet hörde att besöka traktens alla bönder och gårdar. Han tyckte det var fantastiskt intressant och att Sverige är ett underbart land. Jag berättade om seminariet och om att ett av fem barn i alla våra länder utsätts för sexuella övergrepp och vi samtyckte i att det är viktigt att tala om det och inte tiga.

Jag fick en morgonkick av detta innehållsrika samtal. Språkligt fanns det en hel del övrigt att önska, men innehållsmässigt var det något utöver det vanliga.

Motorerna rusar och vingarna flaxar. Alla sitter tysta och bältade, det börjar bli skymning. Nu ska planet lyfta. Nu, ännu mer motorbrus, nu … hjulen lättar … NU … nej … tvärnit. Inget lyft. Ett tekniskt fel har uppstått och nu ska frågan ställas om det går att rätta till, innan vi lyfter med samma plan.

Efter lite undersökningar visar det sig att datasystemet var ”total-broken” och planet  oflygbart. Man skulle kunna tycka att det är ett djävla sätt att erbjuda oss ett sådant plan hem. Det vore ju bättre om inga fel kunde/fick uppstå på flygplan. Lagstiftning mot flygplansfel är kanske en idé?

Jag är glad att vi aldrig lyfte. Jag är också glad att vi fick byta plan och just nu älskar jag mitt hem, med allt vad det innebär, extra mycket.

Det första jag mötte på gatan i morse i Strasbourg var en frusen spya, som en duva försökte hitta något ätbart i. Jag var påklädd för en halvtimmes promenad. Nu skulle jag verkligen GÅ. Redan igår morse hade jag samma plan, men blev övertalad att hänga med i en taxi. Det var en man från Bodö, som redan beställt bil och bedyrade att det var för kallt för att gå. Han var helrakad på huvudet och hade ingen mössa, så jag förstår att han måste åka taxi. Så igår kom jag fram till Parlamentsbyggnaderna svettig i långkalsonger och dubbelvantar. Så idag skall jag gå!

Men redan igår eftermiddag började jag oroa mig för hur det skulle bli att passera platsen där uteliggaren brukar sova. Tänk om han inte klarat natten? Idag ska han få pengar till något varmt att dricka. Jag förirrar mig in i välgörenhetens trassliga känslosnår. För vems skull ska jag skänka en slant? För hans eller för min egen? För att få känna mig lite extra givmild en snål dag som denna.Kanske det inte ska vara en slant utan en sedel? 10 euro=100 spänn? Nej, 5 euro får räcka. Vadå räcka? För vem? Mig eller honom?

Jag har den beredd i fickan, eurosedeln, då jag passerar hans utomhussängkammare, med täcken och kuddar i lager. 5 euro – för vems skull, gnager det i mig. Jag passerar.

Han är inte där. Han har nog sovit inne i natt. Så skönt! Skönt för honom. Och skönt för mig så att jag slapp se honom så kall och 5 euro-sedeln ligger fortfarande och gnager i min ficka. Min snåla djävel!

I lekparken

Det var tjugo grader varmt och spöregn. Således fuktigt och vått. Hon sov hopkrupen i sin vagn omsluten av en stor röd filt. I hissen vaknade hon försiktigt. I hallen fick jag lyfta fram hennes sömntunga tvåochetthalvtårskropp och hon satt länge till bredden drucken av sömn, i mitt knä och bara fanns. Hennes trygga värme spred sig ut i alla mina porer och hela mitt blodomlopp.

En timme senare utforskade vi balkongen. Blöt av regn stod hon på bordet och förundrades över att regnet inte nådde henne, där under det utskjutande taket. Regn där, men inte här. Vi tittade på paraplyer, fåglar, gatlampor och 60-bussen. Vi skojade om våra namn och hennes skratt kluckade som en ping-pongboll i nerförstrappa. Hon är full av kraft och nyfikenhet, pepprad med humor.

Det är väl sådant som kallas kärlek?

Satir av Max Gustafson

Klicka på bilden ovan, så ser du den i alla sina detaljer. Ibland är ord överflödiga. Just nu behöver jag inte uttrycka allt jag känner och tänker om det vansinniga i att ha ett system i samhället som innebär att den privata ekonomiska vinsten tillåts vara morot, när det gäller att anordna god vård för gamla människor. Det räcker att studera bilden ovan, som i sin tillspetsade form lyfter hela problematiken. Klippet kommer från dagens GP och det är Max Gustafson som tecknar.

Kanelbullar

Det fanns en annan tid och det var inte särskilt längesedan. Tiden då väckarklockan stod på 05.28. (Just 28 för att kunna lyssna snabbt på halv-sex-nyheterna.) Morgonpromenaden måste vara avklarad till halv sju, frukost, kolla mejlen, jobbet, mötena, samtalen, alla människorna, beslut som skulle fattas, samtal som skulle ringas, många röda flaggor, springa, springa, springa … Och det var så roligt!

Under mina år som heltidspolitiker tyckte jag att det var roligt nästan hela tiden. Utom när det var för svårt eller för tråkigt eller för tjatigt. Men absolut mest roligt och samtidigt oerhört slitsamt. Med åren gick jag medvetet in för vissa sker – för att kunna hålla balansen. Jag insåg att om jag håller balansen, gör jag ett bättre jobb.

Några av mina ledstjärnor som jag nu plockar ostrukturerat ur mitt minne, var: motionen, lära nytt och lusten.

Motionen var lätt avklarad. Morgonpromenad före frukost minst tre gånger i veckan. Simning likaså. Gå i trapporna. Låta bilen stå eller parkera åtminstonne en bit bort.

Lära nytt. Om jag alltid ser till att lära mig nya saker, blir jag klokare. Inte minst ökar klokskapen genom att jag, med varje ny sak jag lär mig, inser att jag aldrig är fullärd. Då ökar respekten för andras kunskap och jag blir bättre på att lyssna på andra. Som ledare försökte jag alltid lära mig själv nytt och också sprida kunskap till människor omkring mig, medarbetare i kommunen och förtroendevalda (även oppositionen).

Lust. Lusten var lite svårare att prata om. På något sätt låter det i mångas öron lite seriösare om man inte har roligt, när man arbetar. För en del människor är strävsamt, tungt och tråkigt=bäst. Men inte för mig! Lusten styr mycket. Jag jobbar bäst med lustknappen påtryckt! Under de senare åren som kommunstyrelseordförande bestämde jag därför att jag, många gånger varje vecka, helst varje dag, i arbetet skulle söka mig till något som jag visste skulle roa mig och göra mig glad. Det har jag aldrig ångrat – inte då och inte heller nu. För nu har jag massor av minnen – stora och små guldkorn att tänka tillbaka på.

Ett sådant minne är när jag bjöd in tio barn från åk 3 till vernissage i kommunhuset. V i hade kommunstyrelsesammanträde och i pausen gick vi ut i vestibulen, där den stora tavelväggen avtäcktes. 10-åringarna hade målat och berättade för oss om sina bilder. Sedan följde de med oss in i sammanträdesrummet för fika med kanelbullar. Jag minns minen på ”politikergubbarna” när våra gäster trängde sig in mellan oss, svepte undan våra papper för att få plats med sina bullar och det glada samtalet vi fick, innan de drog vidare och vi kunde återgå till dagens arbetsordning.