Månatligt arkiv: december 2010

Glöm inte att stanna till under misteln och ge någon en kram, lite då och då, så här i juletid.

Eller varför inte dra en juldagsyazi?

Nu tar min blogg ledigt ett tag – och kommer tillbaka nästa år. Ha det gott!

I en låda som jag tar fram några veckor före jul, har jag en klenod. Min mamma skrev en gång sin egen bakbok. Hon skrev på maskin och lät den bindas in. Gissar att det var på trettiotalet. I den känner jag igen min barndoms kakrecept. Med sina flottiga och mjölkfläckade pärmar påminner den mig om en tid då man tvättade smöret och använde kaffekoppar och vinglas som mätmått. En enda mening berör mig mer än någon annan. Det gäller receptet på mjuk pepparkaka och det står: Om man har råd kan man tillsätta en matsked skirat smör … 

Gissa vilket jag använder, mammas bakbok eller recept.nu? Alldeles rätt, jag använder både – och.

Mer än vart fjärde barn i tioårsåldern är rädd för att de vuxna ska dricka för mycket i jul. Barnröst: En öl eller ett glas vin är ok, men blir det en hel flaska är det alldeles för mycket. En annan barnröst: När de dricker för mycket förstör de allt, för det finns ju bara en jul varje år. En vuxenröst: Tänk efter, vilket är viktigast i jul, alkoholen eller barnen?

Min röst säger: Många människor klarar både snapsen och barnen på ett utmärkt sätt. Men alla ni som har lite svårt med balansen, tänk på barnen och skippa spriten. Det är så sorgligt och känns så onödigt att barnen ska behöva känna sig rädda för att de vuxna – de viktigaste människorna de har – låter spriten  vrida runt skallen på sig själva och andra. Ge barnen en vit jul!

Gammalt och nytt möts – Göteborgs Remfabrik AB och Nya Ullevi. En kall vintereftermiddag besökte J och jag den gamla fabriken, som ligger vid Mölndalsån i Gårda, Den startade i början av 1900-talet och man gjorde till exempel drivremmar enligt exakt samma metod från början av 1900-talet ända till 1977. Då, 1977 när arbetet lades ner lämnades fabriken i samma skick som den är idag. Där finns vävsalar, varpsal, verkstäder och kontor. Allt ser idag ut som det gjorde då! Jag grips alltid av en högtidlig känsla, när jag får kliva rakt in i en annan tid. I den unika miljön och med hjälp av min fantasi, försöker jag sätta mig in i hur det var då. Särskilt tänker jag på arbetarna, de som arbetade och slet mest. Det berättas att i Remfabriken var det långa arbetsdagar i mörk, dammig och bullrig miljö. På vintern var det duktigt kallt, tvättvatten värmdes på en kokplatta och lönen var låg, särskild kvinnornas. Stenrapporna jag går i den 4 december 2010 när det är julmarknad i fabriken, är urgröpta och sneda efter allt spring upp och ner, säkert många gånger med mycket tungt att bära.

1978 bildades Föreningen Göteborgs Remfabrik och den finns kvar idag. Det är föreningen med sina ideella krafter, som gör det möjligt för mig och dig att besöka fabriken, insupa atmosfären, lära och försöka förstå. De vårdar byggnaden, sköter maskinerna och bevarar kunskaperna från den äldre mekaniska textilindustrin till eftervärlden. Jag rekommenderar varmt ett besök. Information finns på www.remfabriken.se

Tack Föreningen Göteborgs Remfabrik!

Vinden är vresig och kölden sträng – den kan du skriva om nu, för det är så det känns, sa J. häromdagen. Vilken bra idé, sa jag och började googla på Nils Ferlins fina dikt. Då upptäckte jag att fler hade tänkt samma tanke; ett antal bloggar skriver om det just nu. Mina tankar flög vidare. 

Det finns alltså ett antal människor därute som, när de går omkring och huttrar och fryser, tänker på Nils Ferlins En liten konstnär. Han som bara hade en enda önskan för egen del. Vad var det nu han önskade sig: jo, ett magdeburgerspel. Är det möjligen en generationsfråga? Skulle vara kul att se statistik på vilka åldersgrupper som har den dikten i huvudet just nu? Har det betydelse var man bor någonstans? Är det så att om man är utlandsfödd, så tänker man inte så ofta på Nils Ferlin? Är det så att de som bor i Karlstad tänker mer på Nils Ferlins fina dikt, än andra? 

Del av "Ferlin steppar" av Thomas Qvarsebo

 För eftersom Nils Ferlin föddes i Karlstad år 1898, hyllar staden honom genom en fin  skulptur i hörnet av Kungsgatan och Västra Torggatan. 

 Så när jag drar genom Nordstan som oftast är packat av folk – särskilt när det ska bli jul och när det är vresigt och kallt ute – så funderar jag på dem jag möter: Har du en vresig vind i ditt huvud? Har du? Har du? 

Kärlek? Vad är det egentligen? Kärlek kan ju se så olika ut …
Kärlek – djup vänskap
Kärlek – förälskelse
Kärlek – erotik och sex
Kärlek – kille/tjej, tjej/tjej eller kille/kille
Kärlek – till barn – andras eller egna
Kärlek – till djur
Kärlek – till människorna
Kärlek – till livet
Kärlek till sig själv

Jag undrar hur länge samhället tänker fortsätta att låta den gamla normen gälla som den ”mest rätta”; kärnfamiljen med mamma, pappa, barn hela livet ut. Det är ju faktiskt ett sätt att leva som fler och fler människor överger. Men ändå fortsätter det att vara normen?

En vän frågade mig: Är vänskapens känslor likvärdiga med kärlekens känslor? Självklart är de likvärdiga, tycker jag. Likvärdiga såtillvida att de kan vara lika stora, lika djupa, lika betydelsefulla – men de ser olika ut.
Min mamma brukade säga: ”Alla mina barn har ett rum i mitt hjärta. Det är bara det, att rummen är lite olika möblerade.” Det tycker jag att man kan vidga till all kärlek. Att känna kärlek är att ha ett rum i sitt hjärta för någon annan; om man har flera rum, så är de lite olika möblerade!

Slutligen: att känna kärlek är att känna någon slags djup gemenskap med någon annan. Att kunna spegla sig själv i en annan. Att känna att någon annan gör, så att man själv kommer nära sina egna viktiga känslor. Därför kan man känna mer av  djup kärlek och vänskap, när man lärt sig att tycka om sig själv och livet.

Ja, så funderar jag, så här den andra dagen i den sista månaden 2010.