Det började i torsdags på Hisingens bibliotek pratade Susanna Alakoski om sin bok OKTOBER I FATTIGSVERIGE. Hon är inte bara en bra författare, hon är också en god talare. Det är viktigt att jag som aldrig själv behövde uppleva egen fattigdom in på bara skinnet, får höra henne berätta. Om man inte försöker förstå – på riktigt – är det så lätt att gå vilse i rapporter, kontoplaner och paragrafer.

Lördag morgon åt jag frukost i Lärjeåns Kafé och Trädgårdar, författarfrukost med Elisabeth Rynell med sin vackra bok i litet format, Skrivandets sinne.

Sommarens sista bad hann vi med och magen fick sitt på kvällen.

Dessutom går jag förlorad i nostalgi när de små barnen leker med mina 70-talsleksaker.

Dagarna är så varma och avspända men hösten smyger runt knuten ändå. Meterologen hade en kemisk förklaring igår varför bladen blir gula fast värmen liknar sommaren. Jag minns inte hur det går till. Men jag ser att Slottskogen gulnar. Inte mer gul än grön. Men ändå.

Jag går mina morgonstigar och drar djupa andetag. Plötsligt dyker livets eviga fråga upp. På en ful asfalt läste jag texten i ful färg. Jag tog ett fult kort och höll med.

Finns det någon slutgiltig definition. Vad är kärlek?

Vid kanten av Gesundaberget i Mora.

Så länge jag minns har jag tyckt om att läsa om döden. För mycket längesedan var det sagan som handlade om flickan som var ute med sin skolklass. Hon sprang nerför en slänt och en stor sten kom i rullning. Hon hamnade under den stora stenen, dog och i fickan hade hon en fin liten plåtask som pressats ihop. Minns inte vad den hette, men läste den om och om igen. Det var Astrid Lindgrens saga, men vad hette den? Är det någon som minns?
När jag var tolv var det dags för Anne Franks dagbok på teatern i Linköping och något år sedan var jag besatt av ordet ”eutanasi”. Frågorna tornade upp sig. Har man rätt till sitt eget liv eller har man inte det?

Nästa bok jag väl minns är Lennart dog ung av Doritt Fredriksson. Nu växte nästa stora livsfråga fram: Om en ung människa snart ska dö, ska man då tala om det eller inte?

Fortfarande kommer jag in i perioder när jag dras till böcker som handlar om döden. Jag tror – nej, jag vet – att många människor behöver det. Vad vi säkert vet är att alla ska dö, men det är inte så många som vågar prata om det. Jag kan ju inte fråga varken mamma, pappa eller någon annan som säkert skulle veta hur det egentligen var, men jag  kan närma mig dem som varit eller är döden nära. Kristian Gidlund skrev boken I kroppen min och skriver bloggen med samma namn. I sitt sommarprogram sa han att han upplevt att människor har ett enormt uppdämt behov att prata om döden. Denne kloke unge kille som tar oss vid handen och låter oss varsamt följa med honom steg för steg mot döden. Jag finns inte bland de 200-700 som kommenterar varje inlägg han gör. Men jag läser det han skriver. För jag kan inte låta bli.

Precis som när jag läser boken Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud blir jag lite lugnare och lite mindre rädd. För det som jag inte känner till det skrämmer mig, när jag kommer närmare blir det bättre.

Igår la jag ifrån mig tredje delen av Torka aldrig tårar utan handskar, Döden av Jonas Gardell. Vi fick ju se filmen först och läsa böckerna efteråt. Ingen besvikelse! Film och bok är varandra trogna när de kärleksfullt och skoningslöst berättar om hur det var att vara homosexuell i Sverige för några få decennier sedan. Det ena människoödet efter det andra berättas och samtidigt är det ett stycke historia som utspelade sig alldeles nyss. Jonas Gardell ville bryta tystnaden. Tack för det.

Slutligen. När jag tänker på döden tänker jag ofta samtidigt på äpplen. Kanske är det just kontrasterna och motsatserna som gör livet begripligt. Röda, friska äpplen!

Många dagar är förutsägbara. Jag vaknar på morgonen och jag vet vad som ska hända och i vilken ordning. Och så blir det.

Men jag vet inte när det oförutsägbara kommer. Kanske ser jag det inte ens.
På vår gård som ligger i beredskap för höst, mitt på en sliten gräsmatta har en liten vårblomma letat sig upp. Plötsligt står den bara där. Oansenlig, mycket anspråkslös och helt oväntad. Jag blir så glad när jag ser den, att jag ser den. För jag vill inte bara rusa runt så upptagen att jag inte ens märker det oanmälda och oväntade. Det kan vara just det som blir den dagens guldkorn.

Så blandar jag mina tankar med stort och med smått för att stå ut med det som är outhärdligt, till exempel att människoliv står i brand i så många olika hörn av världen. Att fredliga människor tvingas leva i krig och våld. Att barn gör det.

Vi packade kaffe och smörgås, lät höstljum vind smeka oss och åkte till Sisjön. Simmade och hela tiden dånade Skynda dig älskade, skynda att älska  i mitt huvud.

Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vi hade med oss ett kattdjur från Orsa Grönklitt.

Jag tänkte också att det ska komma en tid när jag kommer att betrakta just den här tiden som en mycket lycklig tid.

Tingen talar till oss. Vad är det som gör att vi tycker så mycket om en del saker? Vad är det som berör? Färgen – vad tycker ögat? Formen – hur känns det att ta i? Materialet – mjukt, hårt, sladdrigt, fjäderlätt? Sinnestämningen just då? Tillsammans med vem såg jag just den saken för första gången?

Finns inga säkra svar. Tankar som snirklar in sig i minnen spelar roll, för mig.  Den här koppen minner mig om barndomsmönster och gammaldags kök. Den påminner också om gott kaffe, fina samtal och glada barnskratt. Oförhappandes fick jag den på min födelsedag och jag blev så himla glad.

Fyller mig med vemod. Är så vacker. Gör mig lugn. Inte lika rädd, efteråt. Ger mig många skratt. Så mänsklig. Så sympatisk. Vemod. Vacker.

Det går några år, sedan läser jag den igen. Och igen. Just nu har jag gjort det, igen.
Anders Paulruds sista bok – Fjärilen i min hjärna.

Här kommer ett citat:
”Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
De cirklar omkring, ett fåtal av de snälla vita fåglarna. Inga läten, men ögon. Stanna här, var inte rädd – ”

En dag i älvriket. Text: Inez Svensson. Bild: Ann Marie Sjögren.

Storasyster hade placerat en nalle, docka eller annat gosedjur på varje trappsteg. Trappan därhemma var gigantisk och på varje steg satt de och vinkade välkommen hem. Tutti, Tutti-Allan, Nallen och alla de andra. Komma-hem-känslan spred trygghet och det enda jag minns från vistelsen på Eksjö lasarett där jag och min andra syster opererades för varsitt ljumskbråck var att hon skrek, men det gjorde inte jag när stygnen skulle tas. Jag var tre och hon var sex.

Av mamma och pappa fick vi världens största bok. Den var så stor och så sagolik! Idag påminner den mig om så mycket som var för längesedan. Därför är den värdefull – men samtidigt är den närmast äcklig när den berättar om livets normer. Allt som har med flickor att göra är näpet och skimrande lätt medan pojkarna snickrar och tutar och ramlar pladask. Kanske hade den något med att göra att jag på den tiden önskade att jag varit pojke?

Den är ett fint minne och den är verkligen stor med sina 45 centimeter i höjd. Men innehållsmässigt är den ålderdomlig och hemsk.

Kultur är vackert som en jordgubbstårta

Kultur är makt, människa och minne sa Margot Wallström häromdagen. Så tycker jag också.

Med makt över mitt eget liv kan jag tillsammans med andra bygga demokrati. Kultur är verktyget.
Människors möten fördjupas och breddas genom kultur. Språkbarriärer bryts och vi möts på tusentals olika sätt.
Med kulturen kan vi minnas det som var, göra det som är mer begripligt och samtidig nära drömmar och förhoppningar om det som blir.

Så länge det finns människor finns kultur. Makt, människor och minne!

Måndagen den 2 september 2013 klockan 18.30 blir det Litteraturafton på Infoteket Järntorget, Göteborg. Det är KSF, kulturarbetarnas socialdemokratiska förening som bjuder in. En författare Ann Beskow, en förläggare Tomas Lindelöw och en ”bokhandlare” Karl-Gunnar Haglund kommer. Säkert blir det mycket diskussion om hur det är att skriva böcker, ge ut böcker och om att sälja böcker och jag kommer att prata om Havet räcker inte.

Halv sju börjar det, välkommen att lyssna och diskutera. Anmäl dig gärna till Barbro.Elfstrom@telia.com

Massor av Havet.