En dag i älvriket. Text: Inez Svensson. Bild: Ann Marie Sjögren.
Storasyster hade placerat en nalle, docka eller annat gosedjur på varje trappsteg. Trappan därhemma var gigantisk och på varje steg satt de och vinkade välkommen hem. Tutti, Tutti-Allan, Nallen och alla de andra. Komma-hem-känslan spred trygghet och det enda jag minns från vistelsen på Eksjö lasarett där jag och min andra syster opererades för varsitt ljumskbråck var att hon skrek, men det gjorde inte jag när stygnen skulle tas. Jag var tre och hon var sex.
Av mamma och pappa fick vi världens största bok. Den var så stor och så sagolik! Idag påminner den mig om så mycket som var för längesedan. Därför är den värdefull – men samtidigt är den närmast äcklig när den berättar om livets normer. Allt som har med flickor att göra är näpet och skimrande lätt medan pojkarna snickrar och tutar och ramlar pladask. Kanske hade den något med att göra att jag på den tiden önskade att jag varit pojke?
Den är ett fint minne och den är verkligen stor med sina 45 centimeter i höjd. Men innehållsmässigt är den ålderdomlig och hemsk.
Lämna ett svar