Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Då och då fastnar jag i Gunnar Ekelöf
Skrivet av

 

Gunnar Ekelöfs samlade dikter har ett ryggmått på 6 cm. Det är många dikter och de flesta har jag aldrig läst. Men en del finns där för mig och jag återkommer till dem gång på gång.

 

Här kommer en del av en dikt Eufori som fastnat i mitt hjärta. Rytmen i versraderna, rytmen i livets resa, de enskilda orden slår klorna i mig.
Bara detta: havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet…

 

Ur Eufori av Gunnar Ekelöf

…
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
…

God fortsättning på detta förhoppningsfulla år som bara just har börjat.

Hitta ord på det som huserar i mitt hjärta, i min hjärna, i min kropp
Skrivet av

 

 

Ett planerat skrivuppehåll över sommaren blev längre och plötsligt gick jag den vackra ljusslingan i ett i övrigt mörkt Trädgårdsföreningen och det var bara några dagar kvar till jul.

Om någon talat om för mig i mars 2020 att nu ska du vara mer eller mindre instängd i ditt hem med din man i ungefär ett år, tror jag att jag hade blivit galen. I alla fall nästan. Men jag blev inte det … ganska snabbt lärde vi oss att blanda närhet och avstånd på ett sunt sätt. Många timmar sitter vi i skilda rum och gör det vi själva vill. Andra timmar ses vi kring delvis nya intressen. Kanske inte nya, snarare har vi blåst liv i gamla. Som många andra har vi köpt en del hushållsapparater på nätet. Vi gör juicer och smoothies och hemmagjord glass. Vi bakar mer och lär oss göra elegantare såser än förr. Och planerar vår mat bättre – sundare och godare.

Så hjälpte Comhem oss att fatta ett beslut då de mitt i vårens brinnande pandemi släckte ner hela sitt analoga system. Stackars alla ensamma människor som plötsligt och obegripligt förlorade sitt enda sällskap.

Vi köpte en smart-tv. Jagade filmer och serier som vi kan se tillsammans. Det är inte så väldigt många, eftersom vi har olika smak och lust. Men när vi träffar rätt, är det roligt.

Vi är priviligierade. Vi behöver inte oroa oss för jobb och pengar, vi bor bra, vi kan röra oss fritt om än inom begränsade områden. Och vi är två. Har någon att prata med när vi vill och någon att vara tyst med, när vi vill det.

Men visst har pandemin gett mig väldigt många nya tankar. Om livet här på jorden. Om den egna stunden här. Och om vad som är viktigt. Hos mig finns en ständig drift att forma nya tankar i ord. Hoppas jag hittar tillbaka till min blogg – ett ställe att sätta ord på det som huserar i mitt hjärta, i min hjärna och i min kropp.

Påskfirande 2020.

Död amazon och lite sommarvila
Skrivet av

 

Karin Boye (ej hel i bild) utanför Göteborgs stadsbibliotek gjord av Peter Linde

......................
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon; 
klädd i resdräkt, när hon försvann. 
Kanske söker hon bortom sekler, 
dit en spårhund ej vägen fann, 
............................
Klippt ur Död amazon av Hjalmar Gullberg

Karin Boye står stadigt utanför Stadsbiblioteket i Göteborg och även om jag drar mig undan en stund, står hon med stadiga fötter mot jorden bredvid biblioteket som rymmer alla orden. Orden i berättelserna, orden i poesin, orden som ger oss kunskap, orden vi växlar mellan varandra. Bibliotek är något av det finaste jag vet!

 

Nu är det sommarpris på STIGARNA.Romanen som Hedvig van Berlekom och jag skrivit tillsammans. Berättelsen som handlar om en nära relation mellan mor och dotter och om mellanrummen som uppstår mellan människor, även de som står en mycket nära. Mejla mig ann@annbeskow.se eller ge mig en hint i kommentarsfältet nedan om du är lockad av vårt sommarpris, 119 kronor.

Bilden kommer från Instagram. ordhog är Hedvig van Berlekoms konto. Mitt är: forfattareannbeskow

 

Första halvan av år 2020 är slut och vi hugger in på nästa halvan. Onekligen kommer det bli spännande. Både med positiva och negativa förtecken, gissar jag. Nu tar bloggen lite sommarvila. Tack alla ni gästbloggare som bidragit med era ord under våren och tack alla ni läsare som tar del och ger mig respons. Vi ses och hörs när sommaren viker undan.

 

Näckrosdammen i Göteborg

Sara Källgarn, ordet är ditt! Gäst i verkligheten
Skrivet av

 

Sara Källgarn

 

Sara Källgarn har gästat mig här på bloggen flera gånger och nu är det dags igen. Sara och jag lärde känna varandra för cirka tjugo år sedan. På den tiden bodde vi båda i Orsa och hade mycket med varandra att göra. Sedan länge har vi gått olika vägar, men det har alltid varit roligt att följa varandra. Efter flera år i södra Sverige arbetar Sara nu som förvaltningschef för Ungdom Fritid och Kultur på Gällivare kommun. Varsågod Sara, ordet är ditt!

 

Gäst i verkligheten?
Våren 2020, så mycket som blev så annorlunda, så många nya grupperingar som uppstått: De som vet bättre än experterna, de som kämpar i vården, de som förklarar läget för oss varje vardag kl 14 och de som ställs utanför, de som tillhör en riskgrupp.
De ställs utanför all annan gemenskap än just denna ickegemenskap- riskgrupp. Som utomstående får de beskåda världens gång på avstånd. Kanske får de vara gäst hos verkligheten genom en skärm där barnbarnen fladdrar förbi, där bilden fryses och ljudet hackar, kontakten glappar och verkligheten är en osäker gäst. Maten kommer med bud, TV:n erbjuder förströelse, Anders Tegnell blir den yttersta domaren över din frihet kl 14 varje dag.
Vad betyder den där gemenskapen som vi nu saknar och stänger ute vissa ifrån? Vad betyder närhet? En kram, en hand på din hand eller kind? Vad betyder det att dela en kaka, en soffa och ett minne?

Av olika anledningar har jag ofta funnit mig stå strax utanför och stundtals också valt detta, som gäst i verkligheten. Född och uppvuxen i ett område vars dialekt jag aldrig använt kände jag mig som en objuden gäst i andras verklighet, sedan har jag flyttat vidare. Som nyinflyttad finns ingen förväntan att jag ska känna alla, eller någon känna mig. Jag navigerar till Storgatan 2, numera med hjälp av google maps, men vet inte var Olssons bodde innan eller var Tempo låg förr. Jag vet inte vem Anna är kusin med eller vem Hans var gift med innan. Ingen vet vem min pappa var, ingen vet vem min mamma är. Den jag är idag är det du ser.

Gäst hos verkligheten är jag här nu. Gäst i Anns blogg.
En gång när jag var tonåring pratade jag med en person som känt min morfar som jag aldrig träffat, en svindlande tillhörighet blinkade till framför mig, någon som visste något om hur jag blivit jag. En del av det saknar också många i riskgruppen 70+, ingen vet längre vem deras föräldrar var, få minns deras krumbukter som unga.
Vad gör det med oss när alla sammanhang bakom oss blir osynliga? När alla sammanhang pekar framåt, till en tid vi inte känner till?
Är du också gäst hos verkligheten?

Sång att döva smärtan, Gunnar Ekelöf
Skrivet av

 

Wanås Konst och Utställningar 2016

Vet inte om man kan önska god fortsättning på midsommar, men jag kan. Hoppas att dagen igår blev fin var du än var och vad du än gjorde! Och att fortsättningen på sommaren och året blir bra, och att vi kommer ut på grönbete så småningom. Kanske i vinter?

Bilden är tagen på Wanås Konst och Utställningar för fyra år sedan. En upplevelse att rekommendera. J och jag står på bilden som i en genomskinlig bubbla – ungefär som vi känner oss just nu i avståndstider. I en bubbla, eller kanske på en parkeringsplats?

Ibland läser jag Gunnar Ekelöf. Många av hans dikter tycker jag är tunga och trista. men ibland glimtar det till! Jag tycker jag möter honom någonstans i själarnas och kropparnas grumliga gemenskap.

 

Gunnar Ekelöf, ur DEDIKATION, Befrielse

Sång att döva smärtan

Gå till stranden, mumlande i vinden,
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska …
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun ska sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ ska bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du ska fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.

Bro över oroligt vatten, om att skriva
Skrivet av

 



Ironbridge,  gränsen mellan Wales och England. Alla foton i detta inlägg tagna av Johan B. van Berlekom

 

Öresundsbron

 

jag duschar, morgonvatten strilar över morgonkropp

Bridge over troubled water…
jag kastas långt bakåt i min egen tid
står med en man framför mig
en höftpatient på en träningsbrits, liggande på sidan med ena benet upplyft

Bridge over troubled water …
en låt jag aldrig hört, för den var ny
det var femtio år sedan

allt stod stilla
utanför vattenglittret i sundet mellan Siljan och Orsasjön
melodislingan, känslan, orden

orden

When you’re weary, feeling small
When tears are in your eyes, I will dry them all, all
I’m on your side, oh, when times get rough
And friends just can’t be found
Like a bridge over troubled water
(Simon and Garfunkel)

bron är mina ord
mina ord är bron

orden är på min sida, orden bygger broar mellan mig och världen utanför
så har det alltid varit

så ska det alltid vara
att skriva är en bridge over troubled water

jag stänger av duschen och möter dagen

 

Steinerne Brücke byggd på 1100-talet, Regensburg, Tyskland

Pfahlbauten Bodensee,  världskuturarv i Tyskland

Düsseldorf, Tyskland

Venedig, Italien

Skatter i min bokhylla – Tasha Tudor
Skrivet av

 

Tasha Tudors TRÄDGÅRD

Mina olika flyttar tvingar mig att rensa i bokhyllan. Vissa böcker har jag hittills inte tänkt tanken att det är dags att lämna mig. Dit hör Tasha Tudors trädgård. Den boken kom på 90-talet. Tasha Tudor, som bland annat var barnboksförfattare, har blivit en gammal kvinna när hon går runt i sin trädgård. Hennes kroppsspråk flyter ihop med växtligheten till en helhet som griper tag i mig. Så vackert, så rofyllt! Citat ur boken:

 

Det är trädgårdsarbete
och färsk getmjölk
som håller mig uppe.

 

Tasha Tudors Trädgård

 

Tasha Tudors Trädgård