Hallå, Stigarna blir ljudbok !
Skrivet av

 

STIGARNA blir ljudbok


 

De senaste dagarna har vi lyssnat på röster. Vilken inläsare passar bäst när den läser om Malin, om Ingrid, om Lina …?
Stigarna ska bli ljudbok och det är vi omåttligt glada över, Hedvig van Berlekom (insta ordhog) och jag.

Vi har fått olika röster att testa och vi trodde det skulle bli lätt. Men det var det inte – svårt att föreställa sig hur det ska låta när just den rösten tar våra ord i sin mun. Förvånande att upptäcka att våra uppfattningar spretade så mycket.

Fick mig att tänka på och undra, vad är det som gör att jag tycker bättre om en röst än en annan? Och att du, tycker annorlunda. En hemmasnickrad teori är ett sammelsurium av alla röster vi möter i våra liv. Toner, klanger, nyanser, uttal kopplade till upplevelser, förnimmelser, känslor. Känslor högt och lågt eller helt likgiltigt.

Jag tror att minnenas alla tunna trådar har nystat ihop sig och ger oss röstassociationer som vi inte har det minsta koll på. Och då blev det svåra plötsligt lätt. Får vi en proffsig läsare med stor inlevelse, men inte för stor,  då blir det bra. För alla lyssnare kommer ändå ta emot det på helt olika sätt.

Håll ögonen och öronen öppna – om några månader kan du lyssna till Stigarna.
Undrar vad just du kommer tycka?

Tack Hedvig van Berlekom för att du skrev med mig!
Tack Idus förlag för att ni trodde på vår berättelse och gav ut tillsammans med oss!
Tack Ida Gudmundsson för att du målade världens vackraste bokomslag!

 

Med STIGARNA i öronen

Där är den igen … Lina Ekdahl
Skrivet av

 

Också något gult

Lina Ekdahl är en poet jag gång på gång återkommer till. Här med en bild av gula västar.

 

Där är den igen
gruppen

den självlysande gruppen

det är barn
självlysande barn

en grupp barn
som rör sig som en grupp barn
reflexer byter träd
det äts frukt
det byts träd
det rör sig i parken

där är de igen
självgående mattor av gröna orangea västar
som om parken firar

har den äran att gratulera
se så
ge jorden en väst
ge henne ett päron ett träd en reflex och en grupp

Träffade Radio Dalarna för att prata om STIGARNA
Skrivet av

 
 

 

På luciadagen förra året (visst låter det längesedan?) tog Hedvig van Berlekom och jag färjan över till andar sidan älven. Emma och Martin på Radio Dalarna ville prata med oss. Åh, de där dalaklingande rösterna! Jag känner mig så hemma när jag hör dem. Blir glad av det.

Vi hade ett lugnt och fint samtal om Stigarna – Hedvigs och min gemensamma roman som kom ut i november. Vi pratade om mor-dotterrelationer och om hur föreställningar om livet ibland krockar med verkligheten. Om vikten av att vara ärlig och om att det är ingen självbiografi vi skrivit.

Tills slut frågade de: Vad vill ni allra mest ska hända när boken nu når sina läsare. Hedvig levererade det bästa svaret:
”Jag vill att läsarna ska känna. Vad som helst, bara de känner något.”

Det vill jag också.

Via länken nedan hittar du intervjun som sändes i veckan före jul.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205012?programid=4479&start=3967

 

 

Inte stenas till döds för vår kärleks skull
Skrivet av

 

I Palmhuset Göteborg januari 2018

 

 

Först och främst ett stort tack för året som snart är slut. Tack för alla varma tillrop, för konstruktiv kritik och för uppskattning. För mig är skrivandet att leva – och där är kommunikationen med alla er också livsviktig. Hade jag inga läsare skulle skrivandet vara ett fasansfullt ensamarbete utan fönster utåt.

VARMT TACK och ETT GOTT NYTT ÅR TILL ALLA ER!

 

Slutar 2018 med ett citat ur Stigarna som finns att köpa på Idus förlag.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.” Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

VI SES IGEN 2019

Göteborg, havet

Bränn alla mina brev
Skrivet av

Bränn alla mina brev av Alex Schulman


 

”Alex Schulman, nej, den har jag inte läst, han är så jobbig.” Det där hör jag ibland om just Alex Schulman. Och jag hör det om Björn Ranelid och om Lena Andersson. Alla är de personligheter som sticker ut.

Jag vill inte undanhålla mig själv läsupplevelser på den enda grund att jag inte tilltalas av författarens personlighet. En författare är inte sin bok! Men bilden av författarens personlighet kan kanske  fördjupas och nyanseras om man läser boken.

Så nu läste jag Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Den grep tag i mig. Den handlar om att Alex morfar Sven Stolpe aldrig kom över att hans hustru (Alex mormor) hade en kärleksaffär med Olof Lagercrantz. Fram växer en tydligare bild av de båda herrarna Stolpe och Lagercrantz. Men mest fastnar jag vid hur en kortvarig kärleksyra kan leva kvar genom ett helt liv och bära så mycket sorg och smärta i sina spår.

Allra mest lockas jag av Alex Schulmans nit i att försöka förstå om man ärver en personlighet. Kan vrede, sorg och trauman bäras  genom generationer fast alla glömt var och när det började? Det är i dessa trådar författaren drar. Han vill förstå varför han plötsligt själv blir så arg eller sur när han är tillsammans med sina barn och hur de skyggar för honom när det kommer. Han har en drivkraft som är stark och som jag gillar. Detta var en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Stigarna – julen, paradis eller helvete
Skrivet av

 

Tomten läser Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow

 

 

Stigarna är Hedvig van Berlekoms och min nyutkomna roman. De två huvudkaraktärerna Ingrid och Malin uppehåller sig vid några tillfällen vid julen. De gör det för att många människor har minnen, föreställningar och förväntningar kopplade till just julen. Malin är Ingrids vuxna dotter och numera ensamstående. Malin bildar familj med Lina och de får barn. När de ska forma sina nya liv, långt bort från barndomens jular uppe i Dalarna, ja, då krockar det ibland.

 

Julen innebär glädje för många, men ställer också till det. Julen är högtiden när man ska vara tillsammans och  glada. Högtiden då man minns sin barndomsjular.  Jular som var magiska eller helvetet som återkom en gång om året – och allt däremellan.
Men det är inte lätt. Vi överöses med tips om allt vi kan köpa (eller helt enkelt inte kan leva utan) till beskrivningar av att det kanske är dags att resa iväg någonstans. Njuta och konsumera. Men vi bör och vill också ta ansvar för klimatet – flyga mindre, kasta mindre, köpa mindre. Och vi påminns om att många har det kallt och fattigt i jul och inga julklappar till barnen.

 

Eller också är vi helt ensamma. Ensamheten växer sig större när alla pratar om gemenskap. Ensamheten på julen är en plåga för många.

Men lika förbannat ska vi vara lyckliga. Många bara längtar efter att julen ska vara över. Att nya året ska börja, att ljuset kan börja sippra in i våra rum och våra kroppar igen.

När det gäller Ingrid och Malin i Stigarna,  handlar det om deras egna jular. Om hur båda målar bilder av jularna när Malin var liten och Ingrid arbetade som lärare.  Om hur de ska forma dem nu som barn, som mamma och som mormor.

 

Nu önskar jag att denna jul blir lagom god för så många som möjligt och att vi sedan är beredda att möta ljuset därute som kommer snart.

 

Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman.

Baksidan av Stigarna

STIGARNA är här
Skrivet av

Bok på gång: STIGARNA

En ny fas i livet är här – livet efter releasen av Stigarna. Den började med promenadsamtal, tog vägen över post-itlappar och sms, mot sporadiska texter, till nedtrattning för att knådas in i en dramaturgisk form. Sedan filades det, dödades älsklingar, börjades om, gjordes nytt, gjordes mindre och byttes platser. Plötsligt hade vi vår berättelse i handen och sedan gjorde Ida Gudmundsson en sinnlig målning som fångade in vår ton. Efter det härjade vi med varandra kring ett femtontal titelförslag och sedan blev vi kompanjoner med Idus förlag.

Den 28 november hade vi en helt underbar releasefest som förtjänar ett eget blogginlägg en annan gång.

Det är Hedvig van Berlekom (min dotter) – Instagramkonto ordhog – och jag som skrivit romanen och nu börjar kommentarer ramla in.

Häromdagen kom ett sms:
” …. ni landade helt rätt, ordens följd och värld bar vidare, gnisslade inte, utan ledde till varandra. Och historien fick bölja, inget var givet, men mellan raderna framkom mer än de exakta orden sa. Ingrid och Malin kändes levande, det kändes spännande att lära känna dem , följa dem. ….
När jag läst en bok som er , blir det liksom tomt, som om gestalterna har gått hem och inte längre kommer och delar med sig av sina liv, men ändå lever vidare, utanför min värld.
Så hälsa Ingrid och Malin från mig !”

 

På väg till radiointervju om STIGARNA.

Hedvig van Berlekom till höger och Ann Beskow på väg till radiointervju om Stigarna. Kommer i P4 Dalarna nästa vecka (vecka 51)

Hjorth och Schulman drabbade mig
Skrivet av

Vigdis Hjorth och Alex Schulman

Två böcker har invaderat mig. Så lika och så olika. Båda handlar om arv och miljö. Om familjer och familjemedlemmar. Om hur vi ärver och överför beteenden och förhållningssätt utan att egentligen veta så mycket om varför vi fungerar tillsammans som vi gör.

De här två böckerna handlar om hur mörka händelser sprider vrede och sorg omkring sig – starka känslor som spiller genom generationer.

Jag har läst Arv och Miljö av Vigdis Hjorth och Bränn alla mina brev av Alex Schulman.  Jag försökte hitta några fina citat inne i böckerna. Men det var svårt. Gick inte att rycka ur sina sammanhang. Istället blir det ett klipp ur böckernas baksidor.

ARV OCH MILJÖ. ”Så hon kan skriva, Vigdis Hjorth, rakt in i liv och livsval som de flesta av oss känner igen i vår omgivning, och i oss själva.”

BRÄNN ALLA MINA BREV. ”Tre tidsperspektiv. Två generationer, En hemlighet. Alex Schulman har skrivit en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.”

Tack för ert mod att berätta!

Jag vill stå träd nu
Skrivet av

Foto: Ann Beskow

Tycker om att sprida andras ord. Ord och texter som berört mig som kanske också hittar fram till dig. Eller kanske redan har landat hos dig för längesedan. En poet som jag regelbundet återkommer till är Anne-Marie Berglund. Här kommer en dikt av henne.

TRÄD

Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd.
Tala inte till mig som till de vanliga på gatan. Rör inte vid mig
med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt
måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en
kvinna i vackra kläder. Nu vill jag vara träd.