Kill my darlings, plocka fram modet
Skrivet av

 

Min bokhylla

 

jag tycker inte om honom. oengagerad
nitton timmar har vi pratat
han säger: vi borde prata om din kropp
jag nickar men han vill inte prata om min kropp
han säger: vill du ha en kvinnlig terapeut istället?

min kropp skriker efter kontakt
han pratar om mig
han pratar till mig
han pratar över mig

om min kropp

erbjuder mig att någon annan ska prata om min kropp. med mig
han ser trött ut

jag vill inte prata om min kropp
jag vill möta den

jag betalar för nitton timmar
stänger dörren och går

 

Detta var flera år sedan och mycket har hänt utanför mig och inuti mig. Om jag vågar kommer min nästa bok handla om vad flera års kroppspsykoterapi betytt för mig och vad det betytt för mitt skrivande. Om hur min kropp och mitt skrivande är inflätade i varandra. Utkastet har jag. Så egentligen är det bara att sätta ihop det, kill my darlings, redigera. OCH plocka fram mitt mod.

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!

 

 

Att vara en beroendepersonlighet
Skrivet av

 

Bitte Jernberg och jag på Bokmässan 2010

 

Vissa människor kan begränsa sig. De hakar inte upp sig, de gör aldrig någonting för mycket eller för lite. Jag är inte en sådan människa.

2008 gav jag ut min första bok, Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. I den finns en dagboksanteckning från 2002:

 

Jag äter och jag äter.
Jag äter inte onyttigheter.
Jo, jag det gör jag.
Och lite mer.
Kola, choklad, kex, kakor, glass.
Inga pepparkakor äter jag.
Jo, en.
Nej, två.
Fyra, sex, tretton …
Och mera glass.
Det är destruktivt att äta , nej vräka i sig sådant som kroppen inte mår bra av.
Åta tröstar. Dämpar oro. Stillar tomhet.
Jag är rädd.
Många nätter delar jag säng med döden.
Jag är rädd för sjukdom i min familj.
Farliga sjukdomar, mina barn.
Trafikolyckor.
Våld.
Allra mest döden i sängen.
Somna levande, vakna död.
Inte vakna alls. Inte få vara med.
Hjärnblödning.
Jag sover med döden i sängen, många nätter.
Döden stör nattsömnen.
Jag måste inte, trots döden, äta.
Pepparkakor, sega nappar, glass en masse, kakor och kex.
Måste inte

Jag älskar vara nära kroppen.
En frisk och lycklig kropp.
Jag kan det. Självklart kan jag.
Och jag vill.
Men emellanåt glömmer jag bort.
Ibland är emellanåt, ofta.
Ibland är emellanåt, jämt.
Men jag kan, om och när jag vill.

På grund av min bristande förmåga att sätta gränser och säga stopp, även när det är mycket viktigt fattade jag beslutet att aldrig mer dricka alkohol. Min man Johan och jag tog beslutet tillsammans sommaren 1979. Det var ett av mitt livs allra viktigaste beslut.

 

Bokmässan 2010

 

Snart ska jag skriva om något annat
Skrivet av

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

 

Snart ska jag skriva om annat än det som beseglar mig just nu. Jag lovar!

Men först detta. Världens tillstånd delar in oss i grupper. I alla fall gör vi i Sverge det. Vi tillhör de yngre friska, de yngre sköra, de äldre, de äldre-äldre, de överviktiga, barnen, de smittade, de intensivvårdade … grupper i oändlighet. Och vi talar om ensamhet, om depressioner, om hur vi får mat, om vad vi får göra och inte får göra. En del skapar egna regler både åt sig själva och andra. Skarpare regler mot sig själv än Folkhälsomyndighetens, tror jag kan skapa eskalerande rädsla. Skarpare regler mot andra, kan skapa aggressioner där grupper ställs mot grupper. Samtidigt vill jag så gärna acceptera att vi tänker och handlar olika. Vi är ju olika även om vi sitter i samma båt.

 

I en mapp hittade jag osorterade tankar och intryck som jag tecknade ner för några veckor sedan:

70 + ska stängas in tills vaccinet kommer

när råttor stängs in för länge bits de

jag måste ha mina andningshål annars kan jag bli irriterad på min fru

varje morgon tar jag bilen ut i skogen och lyssnar på fåglarna

7000 barn dog av andra sjukdomar i onödan på grund av ebolan, det är likadant nu

jag bävar för alla gamla som måste dö ensamma

att titta en människa i ögonen som får mer än maximal extra syresättning och ändå inte får luft, att se den blicken

jag bor med mamma och små syskon i en liten lägenhet, kontakt går inte att undvika, men jag gör så gott jag kan, jag tvättar händerna noga, det förespråkar vår religion

var är balansen mellan en nedstängd värld och sjukdomsjakten

får vi, två friska systrar gå bredvid vår 94-åriga pappa på en liten promenad med två meters avstånd från honom, vore det inte bättre för hans hälsa än att bara sitta inne?

ni har nog rätt i det, men svaret är nej, reglerna tillåter inte det

i Frankrike finns berg av skyddsutrustningslager som inte få transporteras ut ur landet

mitt barnbarn fyllde 7 nyss, får jag inte se henne förrän hon fyllt 8

jag längtar efter en åttaårig pojkfot, jag brukar hålla i den ibland

vi gör scheman och vi gör listor och vi står ut

vi facetimar och skypar och svär över tekniken

tre läkare i respirator, snaran dras åt

 

Detta var röster från olika håll Och de pågår och pågår. Men sedan, plötsligt är allt över.
Nu är jag sugen på att bjuda in gästbloggare igen. Hoppas de kommer snart!

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

Svart eller vitt?
Skrivet av

 

Svart eller vitt

 

Mitt kontrollbehov utmanar mig varje dag. Svart eller vitt, rätt eller fel, tre minuter eller en timme.  Om jag vet spelreglerna är allt så mycket enklare och det är jag inte ensam om. Det ligger i människans natur att vilja ha koll på sin tillvaro, men i hur stor grad varierar såklart mycket.

Just nu skulle jag vilja ha så många svar jag inte kan få. Allra mest pockar frågan: hur länge?

Genast följer fler frågor: hur blir det sedan? Hur blir det med världen, klimatet, krigen, hungern, oss människor. Hur blir det i min familj och hur blir det med mig?

 Ingenting får jag veta. Och under tiden lever jag. Rutar in mina dagar och veckor. Börjar tycka att det kör ihop sig om det händer mer än tre saker på en vecka. Gläder mig åt att solen blandas med regn, försjunker i texter och bilder – och tycker om att ”farligt-avfall-bilen” kommer i nästa vecka och parkerar nära mig.

Dessutom är det roligare att laga mat nu, behovet att röra på kroppen pockar på och kunskapsinhämtningen får en dos varje dag. Varje dag får jag veta något nytt om pandemin och varje dag blir det tydligt att ingen vet allt, men många vet mycket. Och bland alla de som vet mycket står en del på stadig grund medan andra balanserar på ett gungfly av känslor, tyckanden och brist på livets erfarenheter.

Dyra dagar i mitt liv passerar och varje dag får jag veta mer. Men aldrig allt på en gång.

 

 

Är det lyxigt att slita på vårt gemensamma livsrum?
Skrivet av

 

En annan cykelbild

 

Lyssnade på ett reportage från London häromveckan. Hur är stämningen där mitt i härjande coronatid? Svårigheter för många lyftes fram. Såklart. Det är näst intill olidligt att tänka på hur mycket ekonomisk oro den nuvarande världssituationen skapar. Privatekonomier som kraschar, relationer som sätts på sin spets, livsdrömmar som rinner bort i sanden.

Men sedan ägnades en stund åt det som möjligen kan ses som positivt.  Många arbetar hemifrån och har upptäckt att det går riktigt bra och att det ger mer frihet. Många arbetsgivare har upptäckt att om de släpper sina medarbetare mer fria i detta, presterar de minst lika bra som tidigare.

Eftersom rörelsefriheten begränsats  har  många upptäckt att motion och frisk luft, gärna i kombination känns viktigare än förr.  Många har dammat av sina cyklar – tar barnen med sig och cyklar med hela familjen varje dag.

”Och”, sa den intervjuade, ”det går så bra att cykla eftersom trafikintensiteten idag är att jämföra med hur den var 1955. Det är lite trafik och luften är hög och frisk!” Jag lyssnar och tänker: ”Tänk att det måste till en pandemi för att en storstadsbo ska få uppleva hur frisk luft känns. Vad är det vi människor håller på med?”

Vad kommer  människor välja, när denna konsumtionstvärbroms är över? Blir det konsekvenser i våra privata liv som består eller kommer vi sträva efter att allt ska bli som förr så snabbt som möjligt? Som vanligt kommer orättvisorna bli tydliga. Många kommer inte ha något val. Överkonsumtion är inte att tänka på. Varken nu eller efteråt.

Men för dem som har inkomster och ekonomiska valmöjligheter hoppas jag att njutningen av det som finns nära vinner terräng, framför miljöskadligt resande och konsumerande. Att inse att det lyxigaste och bästa, inte är det som sliter hårt på vårt gemensamma livsrum. Det lyxigaste är att vara frisk, kunna andas frisk luft, kunna röra sig fritt och kunna säga vad man tycker och känner. En hälsosam miljö och en fungerande demokrati alltså.

 

Deras kraft, deras leenden, deras händer
Skrivet av

 

 

Omtumlad, arg, sur, frustrerad och oerhört ledsen. Alla känslorna mötte mig i en käftsmäll när jag vaknade nyss. Jag hade drömt. Första halvan av drömmen hade jag gärna stannat i länge. Jag åkte tåg. Mötte ett litet, vackert, lockigt barn och vi hittade en kommunikation som gav mer och mer. Till slut satt både det lockiga barnet och ännu en liten människa tätt intill mig. Vi tittade ut på landskapet vi färdades genom och vi kramade varandra.

Så slog det mig! Detta får jag inte göra. jag får inte krama några barn. Inte ett enda barn får jag ta i min famn. På obestämd tid. Jag vill skrika  rakt ut. Ihållande och obestämt länge!

Så hamnar jag i nästa tanke. Att pandemin sätter världens alla orättvisor på sin spets. Fattigdom och rikedom får ännu tydligare konturer. Jag tänker på alla  människor som bor tillsammans hela tiden. Barn och gamla, snuviga eller inte. Människor som kramar varandra och bor konstant tätt för det finns inget val. Trångboddhet eller ingen bostad alls ger inga möjligheter att välja. Egen och andras hälsa får stå åt sidan.

Så jag får banne mig stå ut. Jag kan stänga in mig med min längtan, tills det är dags att öppna dörrarna igen. Men längtar gör jag – efter barnen. Deras fötter, deras leenden, deras kraft, deras tankar, deras språk och deras händer.

 

 

En svidande krona
Skrivet av

 

 

Krona, krans eller stjärnors lysande atmosfär är ordförklaringar på ordet corona. Det var så jag tänkte för några veckor sedan: corona är en krona eller en krans. Så förändrades världen, det kom farande från ingenstans. Corona är ett virus!

Från ingenstans är inte sant. Det har funnits som ett virus ganska länge. Men jag skulle inte tro att det var sant, om jag för två månader sedan skulle få berättat för mig hur världen skulle komma att se ut nu. Inte bara i världen långt borta, utan också i Sverige. I min stad, på min gata, hos oss. Coronaviruset som slagit sig ner som en svidande krona över hela världen. En krona som plågar, oroar och krossar drömmar,

Just nu blandas mitt liv av ytterligheter. Dagarna jag har,  lever jag och tar vara på stunden. Solen som tittar fram, promenaderna, jorden mellan fingrarna, omtankarna från de mina, kontakten med vännerna.  Detta blandas av en frustration över att tvingas släppa kontrollen. Ingen vet vad eller när? Det är bara att vänta och se.

Samtidigt drivs jag av kunskapstörst. Rapporter och nyhetsflöde forsar ur radio och tv. Beprövad och beforskad kunskap blandas med en dekokt av amatörspecialisters tyckande. Jag sorterar och tar emot det jag vill ha. Jag lyssnar på folkhälsoinstitutet och andra källor jag tror på. Jag lyssnar också  på röster som känner och tänker annorlunda och jag lider med människor som får sina livsdrömmar krossade. Jag försöker hålla balansen i detta flöde och hålla koll på vilka källorna är. I huvudet trängs existentiella frågor av olika slag. Jag väljer bort det jag inte vill höra eller tänka när natten närmar sig. Då letar jag istället efter en plats att stå stadigt med fötterna på. Jag släpper in frisk luft, sätter på musik, stampar i golvet och dansar med hela min kropp som just nu är frisk.