Vi tog våra väskor och promenerade ner till båten och gav oss ut på havet med riktning Nordjylland. Dagarna som följde bjöd på många olika höjdpunkter.

Grenen

Ljuset i Skagen, visst är det något särskilt med det. Och Jyllands nordligaste punkt, Grenen gav många associationer till Skagenmålarnas verk. Jag ser hur de vitklädda damerna och herrarna i svart promenerar efter stranden.

Regnbågen på toppen av kulturhuset i Århus.

På kulturhusets tak i Århus finns en regnbåge att promenera runt i. Att gå runt i en regnbåge, det känns fint.

Regnbågsfotografering

Kulturhuset ledde oss varsamt fram mot livets stora frågor: Hur började allt och hur ska det bli? OUT OF DARKNESS hette utställningen.

I Den Gamle By fanns hattar från mammas tid.

Den Gamle By i Århus.

Nära Åhlborg finns Danmarks största vikingatida gravfält. Det var en magisk morgon, allt inbäddat i dimma alltmedan kajorna kraxade oupphörligt och olycksbådande utan uppehåll. Men vi var inte ensamma. De stillsamma fåren spred sitt smittande lugn över platsen.

Lindholm Höje, gravfält.

Ägg i kastrull

Dagen började med ett ägg i kastrullen.
Då gick jag in i mig själv.
Sen gick jag ut.

Det kokade torrt, ägget.
Hur kunde det?

Jag såg Tacloban, en av öarna på Filippinerna.
Där sitter fem små barn på rad på en bräda och huttrar.
Det har stormat omkring dem.
Deras liv har skakat loss dem från allt.
Allt är borta. Alla är borta.
Små barnen fryser, skakar.
Då gick jag in i mig själv.

Sen gick jag ut i solen.

Nästa gång jag rörde vid någon, ramlade jag handlöst rakt i famnen på en vacker man på spårvagnen. Våra ögon möttes i ett leende. Det var bara det.
Då gick jag inte in i mig själv.
Jag stannade utanför.

Kulturhuset i Århus, Danmark.

Vi vistades en hel dag på Kulturhuset i Århus. Konst, installationer, upplevelser som talar till alla sinnen från källare och många våningar upp. Överst på taket promenerade vi runt i en gigantisk regnbåge. Alla besökare blev små svarta silhuetter som tittade på staden från olika håll ibland med ett ljusgrönt, ibland med ett blått eller rött filter. En gigantisk regnbåge som signalerar öppenhet och välkomnande av inte bara lika människor utan också olika.

Det politiska valet har präglat den senaste tiden och jag har sörjt frånvaron av kulturdebatt. Kulturen som är vår livsnerv, vår fantasieggare, tanke- och förståelseutvecklare. Rannsakar mig själv. Jag har försökt att tala och handla för och med kultur i hela mitt politiska liv. Men har jag lyckats förklara vad jag menar och känner? Inte tillräckligt mycket. För om jag hade det skulle jag inte behöva få motargument som: ”det finns viktigare saker nu, jobb och ekonomi” eller ”allt är kultur, att jobba är kultur, att fiska är kultur, allt är kultur!” Då vill jag skrika rakt ut. ALLT HÄNGER JU IHOP! Men orden tryter.

Jag passerade ett garnskyltfönster. En randig tröja i gröna nyanser var fräck, ränderna möttes och varvades på ett färgharmoniskt sätt, så jag ville ta ett foto. Alla tekniska komponenter spelade mig stora spratt – ljus, spegling, himlen och jag kom att tänka på en tavla om Miro.
Min fantasi fick näring och mina associationer spretade åt alla olika håll. Det småbubblade inombords och jag tror nog jag ska ta och sticka den där tröjan någon gång.

Kände lust att läsa i min egen dagbok för femton år sedan, kanske också dela med mig. 1995 började jag skriva regelbundet och det har hunnit bli flera pärmar. Spännande att gräva ur ibland, roligt andra dagar och dystert ibland. Det är ett sammelsurium av utveckling och stagnation. Ständiga teman är jobbet, samhället, kroppen, naturen, själen och de stora frågorna om livet. Ensamhet, rädsla och glädje tar stor plats. Men jag hittade inget som jag hade lust att dela med andra just nu så jag gick till mitt bildarkiv istället. Bilder från september – oktober under några år bakåt i tiden. Så här blev det.

Orsasjön

2008 var året när jag tog adjö av Orsa. Hade bott där så många år och skulle flytta till Göteborg. Jag fotograferade och samlade många minnen den hösten. Och grät ganska mycket.

Från mitt sovrumsfönster i Orsa.

Jag tvivlade på om jag skulle kunna finna ro om natten i Göteborg när mitt träd inte längre var det sista jag såg innan jag somnade och det första när morgonen kom.

Sjön Sommen 2009.

När jag var barn fick jag lära mig att sjön Sommen där i norraste Småland skulle man ha respekt för. Stor, djup och kall och den kunde blixtsnabbt ändra från stilla till höga vågor. Men jag lärde mig också att Vättern var ändå värre.

Från ett äldreboende nära mig.

Jag har alltid varit intresserad av uterum för barn och för äldre. Lekplatser, trädgårdar för äldre … ja, sånt går jag igång på. Bilden ovan är tagen i trädgården utanför äldreboendet i kanten av Slottskogen i Göteborg.

J och A fikar i Azaleadalen.

2013 fikade vi i Azaleadalen långt efter blomningen, men ändå så fint. Vi träffar honom varje år, vår kusin och vän från Holland. Alltid ett kärt återseende.

Slutligen, igår fick jag en kram som gjorde mig alldeles varm inuti.

E, 11 månader.

Mammas hus

Igår passerade jag huset där mamma bodde när hon var tre år. Nyss var det bokhandel i bottenplanet, nu kan man tatuera sig där. Det ska jag ringa och berätta för mamma ikväll! Men neej, det går ju inte. Hon är ju död sedan många år. Tänk att jag varenda dag glömmer bort det. Jag vill ju så gärna ringa henne och berätta.
Undrar vad hon skulle säga. Nej, jag undrar inte, jag vet. ”Tatuera sig … ska det vara vackert det”, skulle hon säga och snörpa lite på munnen. Hon sa ofta så om konst, musik och andra kulturyttringar. ”Ska det vara vackert?” Jag hann aldrig förklara för henne, så att hon verkligen förstod att de sköna konsterna inte alltid behöver vara vackra. Det finns fler punkter i känsloregistret som är värdefulla, mamma. Man kan förfäras, förfasas, bli rädd, bli upprörd, äcklad och uppväckt också.
Jag var varm igår på min promenad. Ville ta av mig tröjan. Bestämde mig för att göra det när jag kommit upp för backen. Kommit fram till vår gård. Jag flyttade från den gården när jag var 19.

Mina tidigaste rötter har jag på Småländska Höglandet, mina flesta i Dalarna. Men i Göteborg finns också ”mina hus” och ”mina gårdar kvar”. I politiken talas det mycket om livspussel och oftast menas vardagspusslet. Jag lägger också livspussel. Men det är ett pussel med 70-årsperspektiv. Vi är många som gör det nu. Kanhända vill vi bringa lite ordning i alla minnen så att vi får rika dagar då vi så småningom ”går i barndom”. Om vi får leva en stund till på jorden.

Det har vuxit mycket på gården sedan jag flyttade

Kinesiska muren i Göteborg

Vi var nyförälskade, det var 70-tal och vi åt middag på Kinesiska Muren. Det kändes exotiskt och spännande och det var gott. En lång rad av dagar och år har passerat, men Kinesiska Muren står kvar. Just nu mitt i ett arbetsplatsområde och ibland känns det som hela Göteborg är just det, ett gigantiskt byggprojekt i ständig process.  Det grävs i hela centrala stan, spåren ligger blottade i lös grusbädd, skyddsstaket bestämmer gångtrafikanternas färdriktning, det borras i berget så det dånar och utefter kanalerna bilas och muras det.
Jag har insett att det kommer aldrig att bli färdigt, i alla fall inte så länge jag lever. Men jag har lärt mig en sak till – att tycka om det. Nästan varje dag.

Att tycka om byggprojekt i de offentliga rummen lärde jag mig när jag var kommunalråd i Orsa. Det grävdes mycket där då och det gör det nu också. Då byggde vi fjärrvärmeledningar, reparerade va-ledningar och påbörjade uppsnyggningen av centrum. Att få centrum färdigt tar lång tid, men varje gång jag kommer på besök i Orsa är det någon ny del av centrum som blivit tillgängligare och finare. Det fanns arga och klagande röster. Bygg gärna, men inte just där jag bor eller arbetar! Bygg gärna, men inte just nu! Inte på sommaren och inte på vintern! Men för mig står byggande och grävande för planering och framtidspuls. Görs det dessutom spännande och fantasifullt i respekt för gammal kultur och för oss människor som ska bo här, ja, då gillar jag det mycket!

Hon var omkring tre år och jag frågade henne, vill du ha en smörgås?
–          Nej.
Frågan ställdes igen, men svaret blev ett bestämt nej.
Tystnad, tankearbete i tystnad och sedan ett eget förslag, med huvudet på sned.
–          En liten smörgås kanske skulle vara gott.

Jag är likadan. Han säger, att kanske skulle vi kunna sluta med fast telefoni?
–          Va? Inte ha det alls, utan bara mobiltelefoner?
–          Ja, det menar jag.

Mitt svar är obevekligt. Absolut inte. Nej, nej, nej. Hur skulle det då gå, när han är bortrest och jag ligger där och har fått hjärtinfarkt och batteriet är slut på mobilen och jag inte kan ringa och då gäller det minuter, hur har han egentligen tänkt? Sedan går vår fasta telefon sönder. Vi måste köpa en ny, men eftersom vi använder den så sällan behöver den ju inte kosta så mycket och självklart finns det mycket att välja på. En del kostar 499 kr, andra 1250 och en kostar 99 kronor. Är det någon skillnad frågar jag. Nej, det är ingen skillnad svarar den vänlige, välkammade killen i tjugotreochetthalvtårsåldern som lärt sig prata med kunder som ser ut som hans mamma eller mormor. Nej, det är ingen skillnad om man vill ha något enkelt. Då duger den billiga. Direkt sköt han en pil rakt in i mitt ekonomiska pensionärshjärta.
Så vi tog den billigaste och jag upptäckte genast att den är kass. Ringsignalen är svårhörbar och samtalsljudet så rassligt och vasst att jag måste ha en dubbel raggsocka mellan mig och telefonen för att stå ut. Kunde jag inte fattat det från början? 99 spänn för en telefon? Billigare än en leksakstelefon. Jag blir ostadig på benen och sur. Jag vill att en telefon ska vara en telefon. Utan finesser. Den ska höras. Det ska inte finnas några val. Den ska fungera. Jag vill inte välja till, välja bort och välja fel. Jag vill ha en sån telefon som vi hade när jag var liten. För det kan vara så bra att ha när jag får hjärtinfarkt. Jag ropar från soffan ut till köket.

– Du, vi kanske ska göra oss av med den fasta telefonen. Vi klarar oss nog utan.

Vi tog en diskussion med Telia om saken. Vi fick veta att det fleråriga förmånliga betalningspaket som vi nyss ingått innebär att det skulle bli dyrare att göra oss av med fast telefoni. Så alternativen var att stå ut med den gamla, köpa en ny eller betala en högre summa per månad under två år.

Så vi köpte en ny telefon för ungefär femhundra spänn. Den fungerar nu, men först efter att Telia upptäckt att de av misstag inte haft vår fasta telefonlina påkopplad sedan i januari. Men nu är allt bra igen, jag är sams med Telia (är inte särskilt långsint) och den fasta telefonen ringer ungefär en gång var tredje dag. Så nu tror jag att jag ska ta en smörgås.

Knäpper på TV:n. Zahra 8 år bor i en liten stad i Libanon. Allvaret i hennes ögon får mina att fyllas. Just nu berättar hon och då ler hon lite, att det roligaste hon vet är att följa med pappa till jobbet. Vi gör bomber, säger Zarah. Vi letar efter trådar, helst röda trådar och rullar ihop dem till bomber, jag hjälper pappa …
Just då hörs en sprängurladdning i bakgrunden. Zarah lyssnar spänt. Drar ett djupt andetag. Det var en bomb, säger hon, men den exploderade inte … den exploderade inte … en antydan till lättnad drar över hennes allvarliga ansikte. Den exploderade inte … säger hon en gång till med eftertryck och tittar mig rakt in i ögonen.

Det var några månader sedan Zarah satt i mitt vardagsrum. Undrar om hon lever nu?

I min barndom fanns det inte en enda knapp att trycka på, sa den gamla kvinnan som svar på frågan ”vilken är den största skillnaden i att leva nu och leva då, när du var barn?” Jag kom att tänka på det där, när jag var i djurparken med min son och hans barn häromdagen. Han skulle köpa glass men de tog bara emot kontanter. ”Har du kontanter?” frågade han ”och har du Swish.” Visst! Jag hade både kontanter och Swish. I samma ögonblick som jag tryckte hundralappen i hans hand, tryckte han in 100 spänn på mitt konto.

Swish, Scivener, bildbearbetning, wordfeud, facebook, bloggar … gör mitt liv mer spännande. Det utmanar mig, ger mig hjärnmotion och tränar mig ständigt i att hantera frustrationer, stora som små. Mamma, du skulle bara veta allt som finns nu! Jag tror att du också skulle gilla det, du som var pionjär med rörlig film i svart-vitt och sedan också i färg på 30- och 40-talet.

Det är roligt med tekniken, tycker jag, så länge jag kan ta det i egen takt och efter egen förmåga. Eftersom min hjärna blivit  lite begränsad när det gäller att ta emot nytt, är det extremt viktigt att bara lära mig sådant som jag upplever att jag har nytta av. Om inte, är det kört. Det är förstås också guld värt att ha en tålmodig, pedagogisk och vänligt sinnad hjälpare vid behov.

Men alla vill inte, förmår inte eller kan inte ta till sig för dem nya sätt att kommunicera, skicka pengar eller beställa något. Rädsla, okunskap, ekonomi kan hindra. Eller lusten att lära nytt kan ha dött.

Vi har och kommer länge att ha en klyfta mellan människor som kan och vill använda kommunikationsteknik och dem som inte gör det alls. Det måste man komma ihåg. Vi får inte göra det svårare för varandra om vi står på olika plats utan försöka underlätta. Det är en fråga om demokrati.