Brev från vattnet där jag lärde mig simma

Sjön Sommen

I januari 1950 skrev min pappa ett brev till min farmor. Han skrev ofta brev till henne, så gjorde också min mamma. Varje vecka fick farmor brev från dem båda. Hon bodde i Borås och farfar hade nyligen dött. Vi bodde i norra Småland. Det fanns inte mejl eller sms, inte whatsApp och inte facetime. Men vanliga brev skrivna för hand eller på maskin skickades med snigelposten. Den nationella posten verkade gå fortare då än nu och alla breven finns kvar. Jag säger inte att allt var bättre förr. Men det var annorlunda och jag är glad att breven finns. Så här skriver min snart femtioåriga pappa till sin mamma:

I fredags flög ett sträck med vackra svanar genom Sommenviken. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Pappa drogs till poesin och ofta stängde han in sig i sitt eget bibliotek och skrev. Kanske ville han bland orden hitta sin balans i livet. Vi var en stor familj men mitt ibland oss levde han  ett ensamt liv. Han var alltid nära människors liv och död. Sanatoriet som han ansvarade för, låg ett par hundra meter från vårt hem. Där fanns människor som smittades och människor som dog. Tänker på det nu i vår pandemitid. Hela sitt liv levde pappa på flera olika sätt nära döden, både i sitt arbete och i sitt privata liv.  Kanske stod han där vid min barndomssjö och lät svanarna ta med sig några av hans tunga tankar. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Bilderna är inte tagna i samma tid och inte samma årstid. Men sjön är densamma. Det är sjön Sommen på småländska höglandet. Vattnet där jag lärde mig simma.

Sjön Sommen