Dagens dikt

 

 

Det är omkring 1950. Genom radions högtalare slår klockor som talar om att det är mitt på dagen. Klockan är tolv. Vi får en skorpa och ett glas saft medan vi lyssnar. Rösterna från Dagens dikt går genom min barnkropp och fortsätter att finnas där, år efter år. Årtionde efter årtionde. Jag hade en vän en gång som brukade säga: Riken förgås, men symfonier består. Jag instämmer, och det gäller också om jag byter ut symfonier mot Dagens dikt. Programmet har funnits sedan 1937 – tänk så många diktrader som runnit genom så många svenska hem sedan dess.

 

Ibland tänker jag på vad som formar en människa? Alla micro-ögonblick vi möter eller kastas in i. De bråkdelar av sekunder då det händer något som sätter spår för hela livet. Det går inte i förväg säga vad det är som kommer bli betydelsebärande. Det bara blir.

Dagens dikt med skorpa och blandsaft var ögonblick som bidrog till att göra mig till den jag är idag.

 

P.s. Nätet berättar att mer än 24 000 olika dikter har lästs i programmet och att varje dag har programmet runt 100 000 lyssnare. Runt om i vårt land lyssnar vi på poesins förtätade språk.

I förra veckan lästes bland andra  en del ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” och ”Ithaka” av Louise Glück. Numera blir det inte skorpa och saft till dagens dikt. Dikterna får istället följa med mig på långpromenad mitt på dagen. En påfyllning som består!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *