Rutiner flyter samman men det är så fina färger på fjädrarna i år
Skrivet av

 

 

Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak.  I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.

Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.

Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?

Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.

 

 

Dagens dikt
Skrivet av

 

 

Det är omkring 1950. Genom radions högtalare slår klockor som talar om att det är mitt på dagen. Klockan är tolv. Vi får en skorpa och ett glas saft medan vi lyssnar. Rösterna från Dagens dikt går genom min barnkropp och fortsätter att finnas där, år efter år. Årtionde efter årtionde. Jag hade en vän en gång som brukade säga: Riken förgås, men symfonier består. Jag instämmer, och det gäller också om jag byter ut symfonier mot Dagens dikt. Programmet har funnits sedan 1937 – tänk så många diktrader som runnit genom så många svenska hem sedan dess.

 

Ibland tänker jag på vad som formar en människa? Alla micro-ögonblick vi möter eller kastas in i. De bråkdelar av sekunder då det händer något som sätter spår för hela livet. Det går inte i förväg säga vad det är som kommer bli betydelsebärande. Det bara blir.

Dagens dikt med skorpa och blandsaft var ögonblick som bidrog till att göra mig till den jag är idag.

 

P.s. Nätet berättar att mer än 24 000 olika dikter har lästs i programmet och att varje dag har programmet runt 100 000 lyssnare. Runt om i vårt land lyssnar vi på poesins förtätade språk.

I förra veckan lästes bland andra  en del ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” och ”Ithaka” av Louise Glück. Numera blir det inte skorpa och saft till dagens dikt. Dikterna får istället följa med mig på långpromenad mitt på dagen. En påfyllning som består!

 

 

Skriva om det sköraste
Skrivet av

 

 

Hur vågar jag skriva om det sköraste jag har? Hur gör jag och ska jag överhuvudtaget göra det? Vill jag dela mina egna betydelsebärande livshistorier med obekanta läsare?

Skrivandet är min ventil, särskilt när kroppen är en tryckkokare. Jag skriver bäst om det jag varit med om. Starka känslor kan jag inte hitta på.   Först ställer jag mig utanför och tittar på mina scener och låter dem rinna fram utan spärrar. När jag vill göra om mina ord till litteratur bildas ännu ett avstånd mellan min privata sfär och min text. Tanken på att mina ord kan beröra andra, lyfter mig vidare framåt i processen.

Det finns de som tycker att man inte ska skriva så mycket om sig själv. Att det inte är  intressant och att man kan såra någon på vägen.

Min fasta övertygelse är att om jag genom mina livsupplevelser kan bidra till andra människors förståelse av sina egna liv, då vill jag gärna dela med mig. Just nu skriver jag på mitt livs hittills viktigaste manus.

 

 

 

Stigarna, Instagram och Sanna Mac Donald
Skrivet av

 

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

För två år sedan satt min dotter och jag tillsammans i tv-soffor och berättade om vår roman STIGARNA. Den gavs ut i november 2018 av Idus förlag. Det var en omvälvande process att ge ut en roman med sin dotter. Det var en berusande känsla att tillsammans berätta om boken och om hur den kom till. Framväxandet av boken var minst lika viktig för mig. Hur vi gick våra promenader tidiga morgnar och lätt våra samtal och tanker bli post-it-lappar, bli sms, bli utkast, bli scener – bli en kaskad av tanketrådar som plötsligt skulle struktureras till en sammanhållen berättelse. Just den fasen var minst sagt påfrestande men väldigt stimulerande!

Det känns som att det är mycket längesedan det hände. Och plötsligt dyker en recension upp på Instagram. Det är uppiggande att bli påmind om att vår berättelse lever – trots tiden som går och pandemin som hindrar.

På Instagram har jag fått många författarkontakter – en del mer konkreta än andra. Det är mycket vi skrivande människor kan ge varandra. Tips, pepp, kunskaper, erfarenheter. Sanna Mac Donald är en generös skrivperson. Hon har givit ut tre viktiga och otroligt bra böcker (tycker jag som läsare), Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat. Lästips!

Tack Sanna för dina fina ord om STIGARNA!

Drömmar
Skrivet av

 

 

En dröm är ett besked från dig själv till dig själv om dig själv.  Den meningen har funnits i mina tankar många år och för ett par år sedan snart besökte jag för första gången Drömgruppsforum. Det är en ideel förening i Sverige som sprider kunskaper och upplevelser kring drömmar. En amerikansk drömforskare, Monte Ullman utarbetade en metod kring ett samtal kring drömmar på 1970-talet.  Det är den metoden som är basen i föreningens arbete. Det är en metod som spridit sig till många olika håll i världen. Du kan läsa mer om Drömgruppsforum här.

Det är spännande att delta i en grupp och göra ett arbete kring en dröm som någon i gruppen drömt. Det handlar inte om att tolka eller att tala om för drömmaren vad hen har drömt. Tillsammans associerar vi kring drömmen och på så sätt får drömmaren nya tankar och idéer kring hur hen kan se på sig själv och sitt liv. Men drömmen är alltid drömmarens egen!

Detta drömarbete stöttar mig i mina trägna försök att förstå mig på det liv jag har fått, hur det började och vilka val jag gör och varför.

Varje år kommer det ut ett medlemsblad, Drömdialog. Det är en tidning med olika texter alla med drömmarna som utgångspunkt.  Det här året skrev jag en reflektion kring mina drömmars betydelse, Mersmak.

 

Drömdialog. Omslagsbild Hillevi Nagel

 

 

 

Bättre vet jag inte, men annorlunda
Skrivet av

 

 

När Hedvig van Berlekom och jag berättade om vår roman Stigarna i Gokväll

 

Gotland, västsidan

 

 

Idag tänker jag på geografi. Jag tänker också på att det var annorlunda förr. Inte bättre, det är inte det som är grejen, men annorlunda. Synen på kunskap på femtio- och sextiotalet till exempel var inte densamma som idag. På 4,09 sekunder kan jag fortfarande rabbla upp tio saker som växter behöver för att kunna leva. Det kan kanske låta imponerande men som isolerad kunskap hjälper det mig inte nämnvärt att förstå naturens mysterier.

 

Men vissa rabbelkunskaper upplever jag att jag fortfarande har glädje av. Det är Sveriges geografi. Jag vet ungefär var de flesta städer ligger, vilka sjöar som är störst i Sverige och en del om de gamla landskapens historia. Därför är en resa genom vårt land ett stycke kultur, natur, historia och minnen som knyter ihop mig och min livskamrat med gemensamma minnen och med tider som svunnit.

Jag brukar försöka tänka mig in i en annan människas upplevelser – en människa som inte ens blir förvånad om Bollnäs dyker upp i Blekinge eller som inte vet om man ska köra norrut eller söderut för att komma till Luleå.

Å andra sidan kör jag oftare fel numera. Förr blev det oftast rätt. Men nu ställer nya vägsystem och gps ofta till det för mig. Eftersom nya lösningar ofta tvingar mig att göra små omvägar i motsats riktning, ja då ställer det till det i huvudet.

Så inte vet jag vilket som är bäst. Men jag vet att allt blir annorlunda. Hela tiden.

 

Stockholms stadsbibliotek

 

Vellinge i Skåne

De enklaste orden, Anna Greta Wide
Skrivet av

 

 

 

En av mina julklappsböcker var en samling med Anna Greta Wides efterlämnade dikter. Hon är en poet som gjort intryck på mig. Hon föddes 1920, var lärare och hon rörde sig mycket kring och i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Mina promenadtrakter. Hon var en poet som det gick bra för redan när hon levde. Sex diktsamlingar hann hon ge ut innan hon dog av sjukdom alldeles för ung, fyrtiofem år gammal. Ett kort, intensivt liv som lämnat djupa spår hos många.

Många år efter hennes död öppnades en väska med nästan trehundra opublicerade dikter och utkast. Det är de som finns i samlingen Sedan kan allting hända.

 

De enklaste orden

Nu är vi så trötta så trötta så trötta
på kunskapens ord som är fadda och nötta.

Och nu tar vi fram dem, de enklaste orden
om vinden och vattnet och molnen och jorden.

Långt efter att döden har slukat hos hela
skall skyarna regna och vindarna spela.

Och fruktsamhetsröken skall stiga från säden
och blommorna snöa från vildplommonträden.

 

Jag satte den på en annan 7-årings huvud och med ens var jag där
Skrivet av

 

 

Jag sugs in i stunden. Lusten, frenesin. Snökristallerna och föret var perfekt den dagen. Jag åkte, stretade mig upp för backen och åkte igen. Och igen. Planen var att tillräckligt många nerfarter sittande på huk skulle få min kropp att våga att klara hela backen stående. Så jag fortsatte att träna.

Mössan tyckte jag mycket om. Grön och vit i sitt komplicerade mönster hänger den numera i ändan på min gardinstång och påminner mig om min barndoms vinterlust. Jag gissar att någon känner igen den och minns att ni hade en likadan? Idag tar jag ner den och sätter den på ett 7-årigt barnbarnshuvud. Hon hjälper mig att minnas.

Snöklumparna. De hörde till det trista efterarbetet. Stora, isiga snökockor på vinterbyxornas ylleknän. Och pjäxsnörena! Blöta med kalla isklumpar var de svåra att snöra upp när jag kommit hem, särskilt om jag var kissnödig. Röda fingrar, isiga snören, kiss-sekunder att förhålla mig till …
Nu kommer jag att tänka på kalla fötter. Undrar hur många som vet och/eller minns att ett lager tidningspapper runt tårna inne i vinterkängan kan göra underverk?

När jag blev vuxen och själv fick barn älskade jag att klä dem i bra utekläder. Kände en lätt avund över att de kunde leka, ramla och rulla sig utan att genast bli våta, blöta och kalla. Rejäla kläder, stövlar och skor som ärvs från unge till unge. Det tyckte jag om och gör fortfarande.

Fast ibland gick jag för långt i min präktighet. En dotter med allvar i blicken: Mamma, nu är det bara vaktmästaren och jag som har sådana här stövlar! Vi åkte direkt och köpte vita snowjoggings. De blev blöta direkt, men vad gjorde det. Här gällde det att väga viktigt mot viktigt.

Men ändå: känslan där i backen, i den grön-vita mönsterstickade mössan och snögnistret omkring mig, den minns jag som en av mina lyckligaste.

 

Poesi, pandemi, brunnslock
Skrivet av

 

Mölndalsån

 

Vill ha god kondition så jag orkar med allting jag vill, när jag släpps fri. Så jag går, räknar steg och går med lurar i öronen. Jag lyssnar och lär.

 

Jag lär  om olika vaccinsorter, om Brexit, om vardagen i det krigshärjade Jemen, om när forskningen måste ompröva sina egna resultat. Jag lär nytt om folkhälsan och om att svenska kontorsarbetsplatser håller på att ändra skepnad. Jag lyssnar på Lundströms bokradio, på Skrivarpodden, på Lördagsintervjun och om olika livsöden. Ibland lyssnar jag på Spotify – de vet numera vad jag gillar utan att jag behöver säga det. Periodvis lyssnar jag till min egen röst. Jag läser in egna, nyskrivna texter och jag läser in andras dikter.

 

Jag drar sällan några snabba slutsatser när jag hört något nytt. Det finns alltid många olika aspekter på samma sak och det finns redan alldeles för många människor som vet allting tvärsäkert. Jag tycker det är roligt att fördjupa mina kunskaper, men ju mer jag vet desto mindre säker blir jag.

 

Men att det är hungerkravaller i Syrien eftersom myndigheterna har utegångsförbud och man måste sitta hemma fast man inte har någon mat alls att äta – det kan jag inte missförstå. Instängd utan mat, det är vidrigt!

 

Plötsligt under min promenad dyker det upp ett brunnslock framför mina ögon. Det spritter till inom mig. Jag blir så glad när hårda verksamheter möter mjuka. Här var det poesi av Lina Ekdahl.

 

 

Vi har fyra

fyra årstider

fyra sädesslag

fyra väderstreck

fyra element

fyra fingrar på varje hand

det ska ingen komma och ta ifrån oss

 

Poesi på brunnslock vid Mölndalsån

 

Brev från vattnet där jag lärde mig simma
Skrivet av

 

Sjön Sommen

 

 

I januari 1950 skrev min pappa ett brev till min farmor. Han skrev ofta brev till henne, så gjorde också min mamma. Varje vecka fick farmor brev från dem båda. Hon bodde i Borås och farfar hade nyligen dött. Vi bodde i norra Småland. Det fanns inte mejl eller sms, inte whatsApp och inte facetime. Men vanliga brev skrivna för hand eller på maskin skickades med snigelposten. Den nationella posten verkade gå fortare då än nu och alla breven finns kvar. Jag säger inte att allt var bättre förr. Men det var annorlunda och jag är glad att breven finns. Så här skriver min snart femtioåriga pappa till sin mamma:

I fredags flög ett sträck med vackra svanar genom Sommenviken. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Pappa drogs till poesin och ofta stängde han in sig i sitt eget bibliotek och skrev. Kanske ville han bland orden hitta sin balans i livet. Vi var en stor familj men mitt ibland oss levde han  ett ensamt liv. Han var alltid nära människors liv och död. Sanatoriet som han ansvarade för, låg ett par hundra meter från vårt hem. Där fanns människor som smittades och människor som dog. Tänker på det nu i vår pandemitid. Hela sitt liv levde pappa på flera olika sätt nära döden, både i sitt arbete och i sitt privata liv.  Kanske stod han där vid min barndomssjö och lät svanarna ta med sig några av hans tunga tankar. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Bilderna är inte tagna i samma tid och inte samma årstid. Men sjön är densamma. Det är sjön Sommen på småländska höglandet. Vattnet där jag lärde mig simma.

 

 

Sjön Sommen