Alla dessa titlar

När ett nytt barn kommit till världen ska det ha ett namn. Ibland är det självklart. Det finns bara ett namn, ingen tvekan. Men ibland finns alternativ. Det fanns gånger jag presenterades fyra-fem alternativa namn till ett nykommet barnbarn och jag tänkte: hjälp! Måtte de inte välja det namnet. Eller det.
Så är valet gjort och det nyfödda barnet är en människa. En ny människa med en begynnande identitet och hela livet framför sig. Och när barnet steg för steg kliver in i vår värld, så plötsligt är namnet självklart. Inget annat namn hade varit möjligt.

Är detta bokstavligen översättbart på en boktitel? Går det överhuvudtaget att veta om en titel är rätt eller fel så fort jag läst en bok. Eller blir titeln ett med berättelsen och omöjlig att byta ut?

Spelar det någon roll vad jag väljer för titel på en roman? Och vad är det som ska gälla egentligen. Ska namnet vara provocerande, ska det vara vackert, ska det sticka ut, ska det smälta in? Eller ska det helt enkelt bara passa den digitala världen? Så att jag inte skrivit en MÖNSTERBOk som handlar på MONSTERHYLLAN.

Jag har inga svar. Trots att jag lägger mycket energi på att jaga den perfekta titeln på mina verk. Kanske blir det bara väldigt bra, vad jag än väljer?

För övrigt hoppas jag att du väljer ett politiskt parti som håller tydligt avstånd från det enda parti som tycker att vi i Sverige inte behöver bry oss om klimatfrågan och som tycker att människor som flytt från krig och våld helst ska bo någon annanstans. Och som inte tycker om samkönade äktenskap och dessutom har en bakåtsträvande kulturpolitik. Med detta som grund skulle jag – om jag röstade på ett borgerligt parti (vilket jag inte gör) – rösta på liberalerna eller centern.

Du vet väl att om du förtidsröstat och ångrar dig, kan du ändra dig på valdagen?

Vårt omslag målas av Ida Gudmundsson

Vi gick hundratals pratpromenader, skrev tusentals post-itlappar och lika många sms, vi skrev mer och skrev om, vi skickade till lektörer och omarbetade miljoner gånger. Våra refuseringar ville vi tolka som uppmuntringar och jag gick på skrivkurs. När jag berättade för vår lärare Susanna Alakoski om vårt projekt såg hon strängt på mig och sa:
Jag litar på att ni gör det ordentligt. Om ni gör det, kommer det bli bra.
Och jag tänkte:
Hon ska få se!

Att skriva två är en ynnest som egentligen inte kan beskrivas. Att skicka ett sms med förslag på en ändring av en halv mening på sidan 267 – och hon vet vad jag menar! Och svarar med fem ord, och: jag vet vad hon menar! Men att veta vad vi menar är inte alltid detsamma som att tycka lika. Vi kompletterar varandra och den ena drar när den andra sackar och tvärtom. Det går aldrig att ge upp när man är två om saken.

Min medskrivare är min dotter, Hedvig van Berlekom. I november ger Idus förlag ut vår roman och det ska bli spännande att släppa iväg vår gemensamma sexåring. Stolta är vi båda över omslaget som ni får ett smakprov på ovan. Det är konstnären och musikern Ida Gudmundsson som målar.

Vår berättelse är fiktiv men den är inspirerad av samtal som Hedvig och jag hade när jag flyttat från Dalarna till Göteborg för nio år sedan, hennes hemstad sedan länge. Vi talade om kärlek, familj och om normer. Generationsfrågor, frihet, kreativitet. Den handlar om Malin som lever tillsammans med Lina och är på väg att bilda familj och om Ingrid som är nyskild och pensionär mot sin vilja. Ingrid flyttar till staden där Malin och Lina bor och där försöker mor och dotter hitta tillbaka till den bättre relation de upplever att de en gång hade. Och hur kan de mötas i ömsesidig respekt för varandra? Det är en berättelse om moderskap och dotterskap. Men också om en längtan efter barn och om en lång och stundtals diskriminerade väg för att nå dit. Om alla band som tiden formar. Och om mellanrummen mellan människor.

I november ger Idus förlag ut vår roman och vi får hålla vår bok i handen. Hoppas att du också vill känna på den, lukta och framför allt läsa den.