Plötsligt bestämde jag mig för att lyssna på den svaga men ständiga rösten inom mig. Den som gnager och skaver och frågar, år ut och år in.
Dikten. Var är dikten?
Dikterna har alltid funnits inom mig. Utantillverserna, dödsmelodierna. Alla de vackra och sorgliga bilderna som följt med mig i form av versfötter och rytmer. Jag vill läsa mer poesi än jag gör. Jag vill öppna för poesi. Jag vill skriva poesi.
Poesi är kärnan i allt det jag vill ha sagt. Det finns inte tid för ordrikedom. Det finns bara tid för det viktigaste. Så jag beställde en digital poesikurs och nu vill jag ge poesin inom mig en timme om dagen.
Letade fram en författare som jag återkommer till, ibland med år emellan. Varje gång talar hon till mig. Det är Anna Greta Wide.
Här en dikt ur samlingen Orgelpunkt.
DE STARKASTE
De största och starkaste makter jag vet
är skräck och kärlek och ensamhet.
Lämna ett svar