Bloggarkiv

Dagens dikt
Skrivet av

 

 

Det är omkring 1950. Genom radions högtalare slår klockor som talar om att det är mitt på dagen. Klockan är tolv. Vi får en skorpa och ett glas saft medan vi lyssnar. Rösterna från Dagens dikt går genom min barnkropp och fortsätter att finnas där, år efter år. Årtionde efter årtionde. Jag hade en vän en gång som brukade säga: Riken förgås, men symfonier består. Jag instämmer, och det gäller också om jag byter ut symfonier mot Dagens dikt. Programmet har funnits sedan 1937 – tänk så många diktrader som runnit genom så många svenska hem sedan dess.

 

Ibland tänker jag på vad som formar en människa? Alla micro-ögonblick vi möter eller kastas in i. De bråkdelar av sekunder då det händer något som sätter spår för hela livet. Det går inte i förväg säga vad det är som kommer bli betydelsebärande. Det bara blir.

Dagens dikt med skorpa och blandsaft var ögonblick som bidrog till att göra mig till den jag är idag.

 

P.s. Nätet berättar att mer än 24 000 olika dikter har lästs i programmet och att varje dag har programmet runt 100 000 lyssnare. Runt om i vårt land lyssnar vi på poesins förtätade språk.

I förra veckan lästes bland andra  en del ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” och ”Ithaka” av Louise Glück. Numera blir det inte skorpa och saft till dagens dikt. Dikterna får istället följa med mig på långpromenad mitt på dagen. En påfyllning som består!

 

 

De enklaste orden, Anna Greta Wide
Skrivet av

 

 

 

En av mina julklappsböcker var en samling med Anna Greta Wides efterlämnade dikter. Hon är en poet som gjort intryck på mig. Hon föddes 1920, var lärare och hon rörde sig mycket kring och i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Mina promenadtrakter. Hon var en poet som det gick bra för redan när hon levde. Sex diktsamlingar hann hon ge ut innan hon dog av sjukdom alldeles för ung, fyrtiofem år gammal. Ett kort, intensivt liv som lämnat djupa spår hos många.

Många år efter hennes död öppnades en väska med nästan trehundra opublicerade dikter och utkast. Det är de som finns i samlingen Sedan kan allting hända.

 

De enklaste orden

Nu är vi så trötta så trötta så trötta
på kunskapens ord som är fadda och nötta.

Och nu tar vi fram dem, de enklaste orden
om vinden och vattnet och molnen och jorden.

Långt efter att döden har slukat hos hela
skall skyarna regna och vindarna spela.

Och fruktsamhetsröken skall stiga från säden
och blommorna snöa från vildplommonträden.

 

Poesi, pandemi, brunnslock
Skrivet av

 

Mölndalsån

 

Vill ha god kondition så jag orkar med allting jag vill, när jag släpps fri. Så jag går, räknar steg och går med lurar i öronen. Jag lyssnar och lär.

 

Jag lär  om olika vaccinsorter, om Brexit, om vardagen i det krigshärjade Jemen, om när forskningen måste ompröva sina egna resultat. Jag lär nytt om folkhälsan och om att svenska kontorsarbetsplatser håller på att ändra skepnad. Jag lyssnar på Lundströms bokradio, på Skrivarpodden, på Lördagsintervjun och om olika livsöden. Ibland lyssnar jag på Spotify – de vet numera vad jag gillar utan att jag behöver säga det. Periodvis lyssnar jag till min egen röst. Jag läser in egna, nyskrivna texter och jag läser in andras dikter.

 

Jag drar sällan några snabba slutsatser när jag hört något nytt. Det finns alltid många olika aspekter på samma sak och det finns redan alldeles för många människor som vet allting tvärsäkert. Jag tycker det är roligt att fördjupa mina kunskaper, men ju mer jag vet desto mindre säker blir jag.

 

Men att det är hungerkravaller i Syrien eftersom myndigheterna har utegångsförbud och man måste sitta hemma fast man inte har någon mat alls att äta – det kan jag inte missförstå. Instängd utan mat, det är vidrigt!

 

Plötsligt under min promenad dyker det upp ett brunnslock framför mina ögon. Det spritter till inom mig. Jag blir så glad när hårda verksamheter möter mjuka. Här var det poesi av Lina Ekdahl.

 

 

Vi har fyra

fyra årstider

fyra sädesslag

fyra väderstreck

fyra element

fyra fingrar på varje hand

det ska ingen komma och ta ifrån oss

 

Poesi på brunnslock vid Mölndalsån

 

Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Då och då fastnar jag i Gunnar Ekelöf
Skrivet av

 

Gunnar Ekelöfs samlade dikter har ett ryggmått på 6 cm. Det är många dikter och de flesta har jag aldrig läst. Men en del finns där för mig och jag återkommer till dem gång på gång.

 

Här kommer en del av en dikt Eufori som fastnat i mitt hjärta. Rytmen i versraderna, rytmen i livets resa, de enskilda orden slår klorna i mig.
Bara detta: havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet…

 

Ur Eufori av Gunnar Ekelöf

…
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
…

God fortsättning på detta förhoppningsfulla år som bara just har börjat.

Var inte rädd
Skrivet av

 

 

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

 

Minns ni Erik Blomberg? Eller kanske har ni aldrig mött honom? En del författare går ur tiden fort och ljudlöst. Men jag tror ändå att vi är många som har denna dikten och andra av Erik Blomberg lagrade i våra hjärtan. Har jag rätt eller fel?

Längs vägen – världen 72 haiku av Kerstin Park
Skrivet av

 

Kerstin Park. Foto: Benny Tornefalk

”När inget mer finns att ta bort är haikun färdig, för den som vill läsa, ta emot och tolka.”

 

sommarsolstånd
hur kort
är livet

 

Citatet ovan är hämtat ur baksidestexten i Kerstin Parks nya diktsamling, Längs vägen – världen 72 haiku. Det är en komprimerad diktsamling både till språk och form. För mig är den vacker och den försätter mig i ett kontemplativt och reflekterande tillstånd. Jag mötte Kerstin på skrivarkurs (Susanna Alakoski och Mats Söderlund på Skurups Folkhögskola) sommaren 2018. Då fick vi kursdeltagare ta del av Kerstins pågående haikuarbete och för ett par månader sedan kom slutresultatet. Det är så fint att få följa andra författares skrivprocesser!

 

Haikupoesi i Trädgårdsföreningen



Jag tog med mig boken till Trädgårdsföreningen i Göteborg. 72 Haiku passar i den underbara blomningstiden. Eller hur?

 

 

 

 

första frosten
för varje brandgult nypon
en doft har blommat ut

 

Jag blir haikusugen. Gissar att jag skulle kunna bli besatt av att vrida ut den sista droppen för att få behålla den allra innersta kärnans kärna. För att sedan lämna över till läsaren. Läsaren som gör de få orden till sina, broderar ut, tänker vidare utifrån sig och sitt. Framför mig ser jag hur haikudikter fladdrar runt och viskar i våra öron: vi har något gemensamt vi människor, vårt gemensamma ser bara olika ut.

 

Tack Kerstin Park!

 

frasar fram
på ärvda skidor
någon har spårat
 

 

Baksidestext Längs vägen – världen 72 haiku

 

Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!