Uppsats Ann Beskow klass 3
Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.
Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.
Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.
Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!
Lämna ett svar