Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *