Har bestämt mig. Nu ska jag ta ledigt från min blogg.
Vill göra skillnad på sommar och inte sommar.
Lyssna och samla tankar. Gå.
Avsluta projekt och påbörja andra. Åtminstone skissa på dem. Simma i lagom kalla vatten. Så får det bli.
Hoppas du hittar tillbaka hit i slutet på augusti.
Månatligt arkiv: juni 2017
GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet
Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.
”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare. Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.
Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.
Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”
Att måla är som att skriva, nästan
Skrivet
Det handlar om att älska konst, inte förstå den sa den franske konstnären Legér och det skulle jag vetat när jag var ung. Då när jag inte vågade gå på konstutställningar eftersom jag inte förstod. Nu har jag lärt mig. Det handlar inte om att förstå, det handlar om att känna. Våga känna efter vad bilden gör med mig, vad den väcker och betyder. Våga förtjusas och äcklas.
Vi har varit på en kortresa i Sveriges västrare delar. Vi besökte museet i Uddevalla, i Karlstad och Rackstamuseet i Arvika. Vi har sett Göteborgskolorister, Rackstakolonin. Lena Cronqvist, Inge Schiöler, Ivan Ivarson, Stefan Johansson och många fler. Vilka konstskatter vi har, vilka fantastiska museer vi har och vad det känns och inspirerar.
Jag fastnar ofta för orden mellan tavlorna. Orden som konstnären själv skrivit om sitt skapande. Om våndan och kraften, om smärtan, färgerna och skuggorna. Jag tänker att oavsett om jag målar eller skriver är våndan och de härjande krafterna en hårsmån från varandra.
Här ett citat av Axel Törneman:
Man har sagt mig att det icke går att måla en tavla då man skälver av inspiration utan då är det bäst att taga sig ett bad, som drifver djäfvulen ur kroppen, lugnt och metodiskt ska man måla en tavla.”
Med en detaljbild från vår egen midsommarstång önskar jag en skön midsommar. Efter den kommer en GÄSTBLOGGARE hit.
När det skymmer
Skrivet
Fågelpromenad
På insidan på en vacker bok – liten till omfånget men stor till innehållet – skrev jag i augusti 2013:
Detta är ”min bästa bok”. Den fyller mig med vemod; vacker, blandar existentialism med vardagshändelser i samma andetag. Små skratt; humoristisk, mänsklig. Läser den många gånger, glömmer den aldrig. Paulruds egen fysiska röst har jag aldrig lyssnat till, men hans författarröst griper ett hårt tag i mig. Boken jag nu tänker på är: Fjärilen i mitt hjärna.
Det är Anders Paulrud tillsammans med Pär Lagerkvist som får avsluta mina inlägg om författaren-texten-läsaren och rösterna. Dessa två gör något gemensamt inom mig. De närmar sig med stor försiktighet och vidöppen ärlighet livets stora frågor. Livet och döden.
Pär Lagerkvists egen röst gör mig då och då sällskap när jag ska sova. Hans lugna, trygga småländska i svart-vitt inger ro.
Det är vackrast när det skymmer.
Rummet emellan
Skrivet
Karolina Ramqvist och Björn Ranelid
Vill du följa med på ”Egenmäktigt förfarande” frågade jag en vän, för jag hade en teaterbiljett över. Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej tack, jag gillar inte Lena Andersson, jag tycker bara inte om henne.”
Men hon ångrade sig i samma andetag för egentligen tycker hon som jag; man ska skilja på författaren som person och boken hen skrivit. En berättelse är ju oftast just en berättelse. En fiktion som ska leva sitt eget liv. Författaren och huvudpersonen är inte identiska.
Du har fått boken i din hand som en gåva och det är du som läsare som fyller den med ditt eget innehåll. Men visst kan det vara svårt, inte minst nu när bokbranschen blivit något helt annat än den var. Det sägs att förlagen antar inte en roman utan ett helt författarskap. Bokserier, med hela författaren på köpet. Man vill att författaren ska vara duktig på att sälja sin egen bok. Prata om den, tolka den, vara med i pratprogram, debattera. Många författare älskar att finnas i scenlampans centrum, prata med publiken och sälja många böcker. Andra författare tycker inte om rampljuset, dem träffar man mer sällan.
Vad händer och vad tillåts hända i rummet mellan författaren och läsaren? När jag läser en bok av Björn Ranelid kan jag inte läsa en rad utan att höra hans röst i mitt huvud eftersom jag sett och hört honom så många gånger. Och han pratar gärna mycket.
Karolina Ramqvist däremot lämnar mig ifred. Det ger mig mer respekt och jag får ett frirum när jag läser hennes böcker. Jag bara läser utan att fundera så mycket på Karolina Ramqvists personliga röst.
Men ändå kan jag finna mycket hos båda som talar till mig. Här kommer fina ord från båda som berör mig.
Han är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren till sina barn medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen. De förstår inte att han rymmer, ty de vet inte vad en människa är.
Ur Björn Ranelids Kniven i hjärtat. Citatet finns i Jag skänker dig mina vackraste ord.
Liksom författaren kommer läsaren efteråt. Boken blir till i hennes händer, inför hennes blick. Bokstav för bokstav, ord för ord, har den grävt fram en rymd inuti mig och genom min kropp har den tagit sig ut, till rymden i henne, och det är dessa rymder som kommunicerar med varandra.
Ur Karolina Ramqvists Det är natten
Texten – författaren – läsaren
Skrivet
Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.
Vad har författaren och läsaren för relation? Författaren skriver en text, läsaren läser. Är texten färdig när läsaren tar den i sin hand, eller är det så att det är först när läsaren släpper in texten i sitt eget huvud och hjärta som verket fullbordas?
Kring dessa frågor funderar jag mycket. Jag tycker det är spännande att se på skrivandet från olika håll. Tänker på vilken skrivare jag själv vill vara och vad som händer med författarna när bokbranschens villkor utvecklas och spretar åt olika håll.
Just nu ser jag fyra olika sorters författare i min bokhylla.
Björn Ranelid. Han ställer sig mellan sitt verk och mig som läsare. Han har många läsare men han hindrar en del från att ens vilja öppna boken, bara för att de stör sig på honom som person. Jag har läst flera romaner av honom som jag tyckte om, men får allt svårare att koppla bort hans egen röst när jag läser.
Anders Paulrud står osynligt mellan verket och mig som läsare. Jag har ingen röst i etern att relatera till.
Pär Lagerkvist bygger en ömsint brygga mellan sitt verk och mig. Varje dikt jag läser av honom hör jag hans trygga, livsbejakande småländska röst i mitt öra. Känns som att rösten är svart-vit.
Karolina Ramqvist slutligen är en författare som tänker och reflekterar över sin egen relation till mig som läsare. Jag känner sympati för hennes tankar.
Dessa fyra, Ranelid, Paulrud, Lagerkvist och Ramqvist har jag läst både prosa och poesi av. De är väsensskilda som personer, så ock deras verk. Alla talar till mig, men med så olika röster. Jag hoppas att jag ska bibehålla och utveckla min egen förmåga att fånga upp miljoner olika röster. Och hur som helst, en text är inget färdigt verk om inte läsarna finns där.
Några kommande blogginlägg kommer handla om detta.
Senaste kommentarer