Fågelpromenad
På insidan på en vacker bok – liten till omfånget men stor till innehållet – skrev jag i augusti 2013:
Detta är ”min bästa bok”. Den fyller mig med vemod; vacker, blandar existentialism med vardagshändelser i samma andetag. Små skratt; humoristisk, mänsklig. Läser den många gånger, glömmer den aldrig. Paulruds egen fysiska röst har jag aldrig lyssnat till, men hans författarröst griper ett hårt tag i mig. Boken jag nu tänker på är: Fjärilen i mitt hjärna.
Det är Anders Paulrud tillsammans med Pär Lagerkvist som får avsluta mina inlägg om författaren-texten-läsaren och rösterna. Dessa två gör något gemensamt inom mig. De närmar sig med stor försiktighet och vidöppen ärlighet livets stora frågor. Livet och döden.
Pär Lagerkvists egen röst gör mig då och då sällskap när jag ska sova. Hans lugna, trygga småländska i svart-vitt inger ro.
Det är vackrast när det skymmer.
Lämna ett svar