Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.
Vad har författaren och läsaren för relation? Författaren skriver en text, läsaren läser. Är texten färdig när läsaren tar den i sin hand, eller är det så att det är först när läsaren släpper in texten i sitt eget huvud och hjärta som verket fullbordas?
Kring dessa frågor funderar jag mycket. Jag tycker det är spännande att se på skrivandet från olika håll. Tänker på vilken skrivare jag själv vill vara och vad som händer med författarna när bokbranschens villkor utvecklas och spretar åt olika håll.
Just nu ser jag fyra olika sorters författare i min bokhylla.
Björn Ranelid. Han ställer sig mellan sitt verk och mig som läsare. Han har många läsare men han hindrar en del från att ens vilja öppna boken, bara för att de stör sig på honom som person. Jag har läst flera romaner av honom som jag tyckte om, men får allt svårare att koppla bort hans egen röst när jag läser.
Anders Paulrud står osynligt mellan verket och mig som läsare. Jag har ingen röst i etern att relatera till.
Pär Lagerkvist bygger en ömsint brygga mellan sitt verk och mig. Varje dikt jag läser av honom hör jag hans trygga, livsbejakande småländska röst i mitt öra. Känns som att rösten är svart-vit.
Karolina Ramqvist slutligen är en författare som tänker och reflekterar över sin egen relation till mig som läsare. Jag känner sympati för hennes tankar.
Dessa fyra, Ranelid, Paulrud, Lagerkvist och Ramqvist har jag läst både prosa och poesi av. De är väsensskilda som personer, så ock deras verk. Alla talar till mig, men med så olika röster. Jag hoppas att jag ska bibehålla och utveckla min egen förmåga att fånga upp miljoner olika röster. Och hur som helst, en text är inget färdigt verk om inte läsarna finns där.
Några kommande blogginlägg kommer handla om detta.
Lämna ett svar