Karolina Ramqvist och Björn Ranelid
Vill du följa med på ”Egenmäktigt förfarande” frågade jag en vän, för jag hade en teaterbiljett över. Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej tack, jag gillar inte Lena Andersson, jag tycker bara inte om henne.”
Men hon ångrade sig i samma andetag för egentligen tycker hon som jag; man ska skilja på författaren som person och boken hen skrivit. En berättelse är ju oftast just en berättelse. En fiktion som ska leva sitt eget liv. Författaren och huvudpersonen är inte identiska.
Du har fått boken i din hand som en gåva och det är du som läsare som fyller den med ditt eget innehåll. Men visst kan det vara svårt, inte minst nu när bokbranschen blivit något helt annat än den var. Det sägs att förlagen antar inte en roman utan ett helt författarskap. Bokserier, med hela författaren på köpet. Man vill att författaren ska vara duktig på att sälja sin egen bok. Prata om den, tolka den, vara med i pratprogram, debattera. Många författare älskar att finnas i scenlampans centrum, prata med publiken och sälja många böcker. Andra författare tycker inte om rampljuset, dem träffar man mer sällan.
Vad händer och vad tillåts hända i rummet mellan författaren och läsaren? När jag läser en bok av Björn Ranelid kan jag inte läsa en rad utan att höra hans röst i mitt huvud eftersom jag sett och hört honom så många gånger. Och han pratar gärna mycket.
Karolina Ramqvist däremot lämnar mig ifred. Det ger mig mer respekt och jag får ett frirum när jag läser hennes böcker. Jag bara läser utan att fundera så mycket på Karolina Ramqvists personliga röst.
Men ändå kan jag finna mycket hos båda som talar till mig. Här kommer fina ord från båda som berör mig.
Han är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren till sina barn medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen. De förstår inte att han rymmer, ty de vet inte vad en människa är.
Ur Björn Ranelids Kniven i hjärtat. Citatet finns i Jag skänker dig mina vackraste ord.
Liksom författaren kommer läsaren efteråt. Boken blir till i hennes händer, inför hennes blick. Bokstav för bokstav, ord för ord, har den grävt fram en rymd inuti mig och genom min kropp har den tagit sig ut, till rymden i henne, och det är dessa rymder som kommunicerar med varandra.
Ur Karolina Ramqvists Det är natten
Lämna ett svar