Månatligt arkiv: oktober 2016

Digerberget och Orsasjön

POLITIK är en balansakt mellan hjärna och hjärta. Kastats tjugo år bakåt i tiden. Då jag nyss tillträtt som kommunstyrelsens ordförande i Orsa var en av de hetaste frågorna VÄGEN. Hur skulle väg 45 dras genom de sista byarna mot Orsa, utefter Orsasjöns strand? Dåvarande Vägverket kom med många förslag, Länsstyrelsen engagerade sig. Allt förorsakade storm. Politiska partier såg sin chans att profilera sig, by- och vägföreningar samlades, människor ringde och erbjöd mig att åka bil med dem genom kulturlandskapet så att de kunde förklara vad som skulle bli bäst. Det blev en öppen spricka mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna som satt i majoritet, näringen ropade, bönder klagade, andra tyckte det var ok och dessutom bråttom och jag initierade ett projekt för att skolbarn skulle vara med och tycka. Jag gillade utmaningen och försökte hitta bästa gemensamma nämnaren. Men jag svettades om nätterna.

Vägen vi talar om är smal och farlig. Många kör rejält i diket, särskilt på vintern. Det är vidunderligt vackert, se bilden ovan.  Den vidsträckta vyn över Orsasjön skapar kaos när förbipasserande bara måste stanna och ta ett foto. Det var extremt utmanande. Hur kan man väga barndomshemmet, månghundraårigt kulturlandskap,  lisa för nutidens stressade själar mot näringen som skapar jobb och pengar och trafiksäkerhet som räddar liv. Minnen mot nytt. Syre mot pengar. Hur gör man? Jag gjorde så gott jag kunde i den roll jag då hade. Det blev ingen väg, inte då. Vägverket prioriterade andra projekt; är man tillräckligt osams blir det inga nya vägar. Många beklagade, andra drog en lättnadens suck.

Nu är det dags igen ser jag på nätet. Vägverket har blivit Trafikverket och nya alternativ ligger på bordet. Vet inte om de är nya eller samma som då.  Utanför kommunhuset står kommunstyrelsens ordförande och försöker hålla balansen. Förra gången, då för tjugo år sedan, minns jag honom som betydligt ettrigare. Då var han tjugo år yngre och i opposition.
Det är konstigt med kommunpolitiken ibland. Uppfattningarna om stora investeringar som vägar, badhus och eventarenor tenderar att pendla mellan de politiska partierna över tid. En förskjutning av åsiktsaxeln som egentligen inte har med partiernas värderingar att göra. Snarare beror det på om man är i majoritet eller opposition.

Jag hoppas fortfarande att det blir en ny och säkrare vägsträckning mellan Orsa och Mora. Jag har själv åkt den vägen på ishala vägar med snön vräkande mot vindrutan browse around this web-site. Idag är det en farlig väg.

Pulsar i brinnande lönnlöv och tänker på Susanna Alakoski och på den digitala världen. När jag gick på skrivarkurs i Ystad talade Susanna  om hur glada vi skulle vara som har någonting kvar efter våra döda föräldrar. Vi som har dagböcker och brev. Hon längtade efter att ha det. Nu när tid finns för mig att tänka på hur livet var, hur det är och hur det kanske blir älskar jag plötsligt att lägga mina egna stora pusselsjok. Plocka upp gamla minnen, polera dem från glömska eller slentriantänkande. Försöka se dem som de är och låta dem få finnas.

Och jag är verkligen rik som ett troll. Förutom egna dagböcker har jag tillgång till allt min pappa sparade på. I prydliga pärmar och kuvert finns all korrespondens mellan honom och mamma samt deras brev till min mormor och farmor. Dessutom har pappa lämnat två lådor maskinskrivna memoarer. Det börjar 1914 och sträcker sig över cirka hundra år, täcker två världskrig. Där finns sjukdomar, liv, död, glädje och sorg blandat i ett ständigt pågående vardagsliv. Förutom vår egen familj (våra föräldrar, mina fyra syskon och jag) är det oändligt många människor som passerar revy i dessa både hand- och maskinskrivna dokument.

Vad har det med den digitala världen att göra? Bara den lilla tanken att allt är annorlunda nu. Sinnesstämningar, tragedier, lyckostunder, kärlek, födslar, död och mat förstås – allt finns nu också. Men de far runt i luften, landar i molnen, kraschar ibland, försvinner på ett usb eller är plötsligt inte inte öppningsbara i den senaste tekniska lösningen. Eller är helt enkelt bara borta på ett obegripligt sätt.

Mitt liv finns grundat i jorden, gediget som om det vore en svart-vit film. Mina barnbarns liv är ett rö för vinden. Jag vågar mig verkligen inte på att påstå vilket som är bäst. Ingenting är rätt eller fel. Vi har den stund på jorden som vi har, oftast med egna val hur vi ska fylla den.

Så frågan är: vad ska jag göra med min rikedom, hur ska jag vårda och använda alla mina dokument?

Det är långt in på hösten, men ändå sitter jag vid Sisjöns sköna vatten och läser en bok med en för mig paradoxal titel. Jag dras till boken för skrivteknikens skull. Hur den är uppbyggd, hur fyra parallella historier flätas in i varandra.

Men den berör mig inte så mycket. Den heter Berör mig inte, berör mig. Det är Inger Alfvén som skrivit den.
Jag brukar stryka för meningar eller göra hundöron i böckerna jag läser. Korta meningar eller längre utläggningar som jag tar till mig, lär mig något av eller upplever starkt. Bläddrar och letar efter hundöron i denna bok. Det handlar om tonåren.
”Jag drömde om att vara smalare, vackrare, kvickare och med ett lättare sinnelag. Då skulle jag bli lycklig, då skulle killarna se mig.”
Och lite längre ner: … kanske är det där att vara lycklig en förmåga, näst intill en egenskap, ett sätt att uppfatta tillvaron, sig själv och andra människor. Själv får jag anstränga mig för att se till det goda jag faktiskt har och inte bli bitter över det jag inte haft förmågan att få.”

Så skriver Inger Alfvén i Berör mig inte berör mig. Boken är inte den häftigaste jag läst, men ändå en välskriven bok med många tankar och relationer som äger allmängiltighet. En god trea ger jag den, eller kanske nästan en fyra.

Foto: Ann Beskow Stevns Klint

Jag dras till stenar, vatten, grönska och träd. Träd med rötter, i dikt och verklighet.

Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd.
Tala inte till mig som de vanliga på gatan. Rör inte vid mig
med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt
måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en
kvinna i vackra kläder click for source. Nu vill jag vara träd.

Anne-Marie Berglund