Månatligt arkiv: september 2016

Eget foto

Länge trodde jag att mina drömmar kom utifrån. Någon utomstående – vem eller vad det nu kunde vara – skickade dem till mig. Egentligen var det en praktisk ordning. Jag kunde ju säga att drömmen var fel, att den inte stämde. Kunde till och med bli arg på den som hittat på något så dumt. Så småningom skaffade jag mig en helt annan uppfattning om mina drömmar. Jag började ta emot dem och försökte förstå dem.

Tänk om det är så att drömmen är en oändlig källa till kunskap om vem jag är, om drömmen berättar för mig vad som händer i mitt inre. Kanske är det sådant som jag i vaket tillstånd inte riktigt kan se klart. Tänk om det är så att drömmen är en gåva från mig själv, till mig själv, om mig själv. I så fall är mina drömmar en outsinlig grop att gräva i. Gräva fram gammat och  hitta nytt. Just nu är de många, stundtals plågsamt dramatiska, stundtals uppiggande.

Jag inte låta bli att tänka på två olika personer i mitt liv. Den ena säger: Jag drömmer aldrig. I alla fall kommer jag inte ihåg en enda dröm. Den andra säger: Man ska aldrig berätta för någon om sina drömmar. Jag gör aldrig det, för jag tycker det är totalt ointressant när andra gör det.

Hur har du det med dina drömmar?

Simtur i Sisjön 14 sept. 2016

Det känns som juli men det är september. Vi packar ryggsäcken med färskt bröd och kaffe och åker till Sisjön. Havet får vänta ett tag sedan vi träffade en röd manet häromdagen.
Stillheten är magisk och egentligen obeskrivbar. Att ljudlöst flyta fram i ett universellt grundelement. Att flyta orörlig på rygg totalt ensam under klarblåa himmelstaket. Att känna hela kroppen svalkas ner. Stilla.

På TV hejar de på varje dag: Njut några dagar till! Vackert, vackert väder! Värmerekord! Glada nyheter! Jag försöker hitta balansen. Balansen mellan den totala kroppsliga och själsliga njutningen och oron. Den tilltagande värmen är inte bara vacker. Den är gigantiskt oroande. Jorden blir några streck varmare för varje år. Även om det inte står i direkt korrelation till dagens temperatur i Sisjön, påminner värmen mig om att allt inte står rätt till. Vi går mot en katastrof om vi ligger stilla och ropar på vackert väder.

Med blicken mot himlen försöker jag balansera. Hitta jämvikten mellan min ödmjukhet inför det goda i livet och mellan mina försök att identifiera mitt eget ansvar och min egen förmåga att bidra till en bättre riktning. Om än så pyttelitet med globala mått mätt.

Arbete, bröd och kultur hör till livets nödtorft.

Soffan heter vår kommunstyrelseordförande. Stadens politiska ledare är ”Soffan” med alla. Jag gillar det. Kanske för att ”soffan” associerar till något avspänt, men att det skulle vara slappt behöver man inte oroa sig ett ögonblick för. Hennes ögon blixtrar och det korta håret står rakt upp. Hon signalerar trygghet, kompetens och folklighet i samma andetag. Hon tål att kallas Soffan.

Nu sitter hon på ordförandeplatsen, kaffemuggarna och veteskivorna är där och vi lyssnar uppmärksamt. ”Kulturen trubbar cynismen, man får lite bättre känslighet, man gör ett bättre jobb”, säger hon och jag genomfars av lycka när jag hör hennes ord. Att hon som är politiker på heltid kan uttrycka vad kulturen betyder för människan. Hon kan sätta ord på det, något som de allra flesta politiker för längesedan tappat bort i jakten mellan sammanträdestider och protokoll.

Senare under kvällens diskussion begär jag ordet och tackar henne. Och jag ber henne att ta alla tillfällen i akt vid alla möten  och offentliga framträdanden att säga några ord om kulturen. Och det ska ske också utanför de tillfällen då sakfrågan handlar om tillgänglighet, lokaler och budget. Det ska handla om vad kulturen gör med oss människor.

När kvällen är över griper Soffan sin ryggsäck för att hasta till kvällsbåten ut mot någon av öarna, vinkar och säger: ”Jag ska verkligen komma ihåg det där Beskow sa, jag ska prata ofta om kulturen.”

Det kändes som en väldigt bra kväll när jag skramlade hemåt på spårvagnen.