Bära barnet hem av Cilla Naumann
Skrivet av

Bära barnet hem av CILLA NAUMANN

Bära barnet hem av CILLA NAUMANN

”Där är det solnedgång och vi har till sist kommit tillbaka. Allt är stilla, långt ifrån och solens sista strålar tänder havets glitter. Jag släpper mammas hand och tar några steg i den varma sanden. När jag vänder mig om är hon borta.”

Så slutar Cilla Naumanns berättelse om mor och barn. Olika barn och olika mödrar. Om att bära barn och om att inte kunna det. Övergivna barn och omhändertagna barn. Älskade barn. Det är en nära berättelse om hur det är att vara mor och om att vara barn. Som det står på bokens baksida: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.
Det är en fin berättelse. Det är också ett exempel på hur man varsamt och träffsäkert som författare kan föra läsaren genom olika person- och tidsperspektiv utan att man behöver känna sig förvirrad. Det, samt bokens centrala frågor gör att den förutom en litterär upplevelse också är ett gott exempel på hur man kan göra. Detta eftersom min skrivarkompis Hedvig van Berlekom och jag nu har kommit riktigt långt i den roman vi skriver tillsammans. Den handlar om mor och dotter.

RIGMOR TJERNGREN har ordet
Skrivet av

Brinna för mycket fram

Brinna för mycket bakI höstas gav jag ut en bok på Vulkan förlag: Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall.
En bok som i flera år legat färdigskriven i min hjärna och ständigt funnits i mina tankar. Den krävde gång på gång att få bli skriven.
Och efter min andra skrivarkurs satte jag äntligen igång och skrev den på två månader.
Boken är en angelägen skrift av många skäl. Nedan har jag försökt beskriva varför. Jag hoppas att många ska läsa den, begrunda – och agera.

Kränkande särbehandling i arbetslivet är ett gigantiskt samhällsproblem, som dagligen och årligen skördar många offer. Man räknar med (enligt SCB) att mellan 300 000 – 400 000 dagligen går till sina arbeten för att bli utsatta för systematiska kränkningar. Det flesta drabbade går in i långa sjukskrivningsperioder (ofta med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom) och kommer sällan tillbaka till arbetet. Mellan 300 – 400 tar årligen sina liv och det är ju i princip en per dag.
Kränkande särbehandling bryter inte bara ner den drabbade. Omgivningen påverkas, blir medberoende. Ekonomin raseras, förhållanden spricker, identitet, självkänsla och självförtroende krackelerar.

I min bok vill jag belysa hur en människa sakta bryts ner och tappar sin identitet. Vad händer inuti en människa, som utsätts för långvariga kränkningar? Som utsatt fattar man ingenting. Man får ingen förklaring. Man vet inte, vad man anklagas för. Man trevar i blindo. Man söker hjälp och stöd hos andra, som bara viker undan. Blir tysta och passiva. Vill inte blanda sig i. Är rädda om sina egna skinn.
Detta händer, trots att man brinner för sitt arbete, är ambitiös, framgångsrik, välutbildad och har många lyckosamma tjänsteår bakom sig.
Känslan av att vara spetälsk och ha en osynlig elektronisk fotboja är totalt nedbrytande. Man ger till slut upp.
Det tar år att komma igen. Om ens någonsin.

Detta är inte bara min historia. Det är tusentals andras.

I min bok tar jag upp olika strategier för att på nytt få fast mark under fötterna. Att forska, skriva artiklar, bilda en förening mot kränkande särbehandling, uppvakta politiker och makthavare, gå i KBT-terapi (men det borde de som utsatt andra för kränkningar ha större nytta av!) och framför allt: att träffa andra i samma situation. Skaffa sig sin egen revansch. För upprättelse får man nästan aldrig.
Vi som utsatts vill inte ha medlidande. Vi vill ha upprättelse. För att kunna läka. Nu går man och skrapar på sårskorporna hela tiden.
Inom min förening OMM, Organisation Mot Mobbning, som jag var med och startade 2008, anser vi att vuxenmobbning är en kriminell handling som borde lyda under straffrätten i stället för som nu under arbetsmiljörätten. Mobbning är inget arbetsmiljöproblem, det är en systematisk negativ handling/metod mot en enskild person av en eller flera personer. Därför hör den hemma i Brottsbalkens tredje och fjärde kapitel som handlar om brott som strider mot liv och hälsa respektive brott som strider mot frihet och frid.

Höllviken den i februari 2016
Rigmor Tjerngren

GÄSTBLOGGARE RIGMOR TJERNGREN
Skrivet av

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren träffade jag första gången för några år sedan på Susanna Alakoskis och Mats Söderlunds skrivarkurs i Ystad. Sedan dess har vi lärt känna varandra alltmer eftersom vi har en gemensam passion, nämligen att skriva. Vi har blivit varandras bollplank. Rigmor Tjerngren har ett förflutet inom universitetet som lärare och studievägledare. Hon bor vid havet i sydsverige tillsammans med sambo och två taxar och hon skriver. Och skriver.
Ett par böcker har hon skrivit och i höstas kom Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall. Inom kort ger jag ordet till Rigmor Tjerngren som min gästbloggare. Då berättar hon mer – håll utik!

Bröd, bad och biljett
Skrivet av

Bröd bad och biljett

Bröd, bad och biljett

110, 50 står det på kvittot. Men du sa 116,50, frågade jag. Det är seniorrabatten, säger hon och ler. Jag får alltså rabatt på Ica om jag handlar bröd och lite annat vid niotiden på morgonen vissa dagar, eftersom jag fyllt 65 år. Tack Ica.

Göteborg stad visar sina seniorer omtanke. Vi får åka kollektivt gratis överallt i staden. Fantastiskt. Visserligen ska vi antingen hålla hos hemma eller betala för oss när alla som jobbar åker tidig morgon och på eftermiddagen mellan tre och sex. Mycket rimligt, tycker jag. Tack Göteborgs stad.

Vi får också simma i simhall gratis. Vissa tider och det är också rimligt. Men ibland får jag tänka mig för om jag vill använda mina förmåner och komma så billigt undan som möjligt. Alla riktlinjerna är svåra att hålla full koll på särskilt när de känns kontraproduktiva. Kanske är det så för att vi ska hålla våra hjärnor aktiva? Hör här.

På eftermiddagen hämtar jag mitt barnbarn 7 år för att vi ska gå och simma på eftermiddagen, något som vi tycker är lika kul båda två. Om jag åker och hämtar henne före tre och åker hem efter sex åker jag gratis. Om jag badar före tre är det gratis för mig. Om jag går in före tre och ut före fyra kostar det tjugo kronor. Om jag går in efter tre och/eller ut efter fyra kostar det femtio kronor. Dörrspärren ordnar så att jag inte kommer ut innan jag betalat, så jag riskerar inte att gå utan att ha gjort rätt för mig. Men om jag väntar att gå in till fyra, men går ut före sju är barnbarnet gratis, annars kostar hon femtio kronor. Kan någon ge mig ett tips om när jag helst bör gå och simma. Ta då också hänsyn till att hon inte får komma hem för sent och till att jag vill handla på Ica när det är seniorrabatt.

Vissa dagar känner jag mig snål. Andra dagar kontrollerad. Men de allra flesta dagar är jag tacksam. För att Göteborg är generös mot ålderspensionärerna i staden och för att jag är lyckligt lottad som har både barnbarn och råd att betala på icke-gratistider. För ingenting är självklart.

Målmedveten simmare på 80-talet.

Målmedveten simmare på 80-talet.