Månatligt arkiv: januari 2013

Om man knappt har lärt sig läsa ännu är orden viktiga. En liten pojke som ännu inte knäckt läskoden kunde ändå läsa ordet PUCK. De svåra orden ÅKA SKRIDSKOR gick också bra. Den här killen älskade att spela hockey.

Även om det inte finns statistik på det säger en lärare jag känner att det är oändligt många fler sjuåringar som kan läsa HAMMBURGARE MED POMMES FRITES än de som fixar ordet STRÖMMINGSLÅDA.

Lust gynnar lärande. Det som väcker mitt intresse, det som lockar min fantasi och det jag tycker är gott vill jag komma ihåg. När det är dags att lära sig läsa vill det till att man har turen att få en lärare som tycker om att lära känna barnen, som brinner för att väcka lust för ord och sammanhang och som inte går i väggen. Man ska också ha turen att få en lärare som behärskar goda metoder för läsinlärning. Under många år – i nutid – kunde blivande åk 1-3-lärare på lärarhögskolan i Sverige välja bort just läsinlärning. Hur kan det vara möjligt?

”Mellan sex och sju står jag på fotbollsplanen. Luften är ljum, men sval. Perfekt. Delvis omringad av mörk trädbarriär. Emellan lyser människors hem med lampor. Ett svartgrenat träd sträcker sig långsamt mot himlen. Jag tittar upp. Himlen är lätt molnbeslöjad, bakom skönjes morgonljuset. Fem djupa andetag. Jag i världen. Det ringer i öronen. Det gör inget. Jag i världen. Lycklig!

I Montenegro pågår röjningsarbete. Trehundra människor störtade med ett tåg hundra meter ner i en ravin. Fyrtioen dog. Etthundra skadades. Flest barn. Kyla och snö försvårar. I Orsa pratas det om vargar, vargar, vargar. Och jag står mitt på fotbollsplanen i snö, tidig, tidig morgon, andas fem djupa andetag. Tar mig rätten att känna lycka.”

Detta hände den 23 januari 2006. det är från sidan 79 och 80 i min första bok, Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Boken innehåller mina tankar kring min tid som ledare. När jag var kommunalråd i Orsa i Dalarna funderade jag mycket över passionen som drev mig till att arbeta så hårt och om hur jag skulle förhålla mig till mina uppgifter och till mig själv för att göra ett bra jobb och samtidigt överleva.

Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt, finns nu åter i lager. Kontakta mig!

Ylle, bomull och linne.

Trots sju madrasser kände hon den lilla, lilla ärtan. Jag har ibland undrat om prinsessan på äretn skulle ha fått en diagnos om hon levat idag. Eller är det helt ok att känna en ärta mellan sju madrasser? Är det också helt ok att minnas barndomens kläder utifrån om de kliade mycket eller bara lite?

”Du behöver det här” sa min förstående vårdcentralläkare och tryckte en stor pumpflaska Karbamidkräm i handen på mig. Stackars prinsessan på ärten! Hon kanske också hade behövt en sådan flaska? I vilket fall som helst har daglig insmörjning av hela kroppen gjort mitt liv lite lugnare och sömnen lite mindre bräcklig.

Jag är en sådan person som minns bardomens kläder utifrån material och kli-grad. Jag stod vid en pöl i ett vått kärr en vårdag och såg grodyngel hoppa. Jag hade pepitabyxor med knäppning i båda sidorna på mig. De var bättre när jag längtade efter dem, än när jag äntligen fick dem. De kliade vansinnigt på benen. Som tur var hade jag också på mig en hallonröd tröja i våffelmönster av rent bomull. De var köpta på Johanssons ekipering i Tranås och det var väldigt skönt att tröjan inte kliade eftersom byxorna var outhärdliga. Grodynglen hoppade och hoppade.

Efter åratal av experimenterande har jag nu hittat min perfekta bäddning! Jag är van vid tvära kast mellan  att frysa som en utmärglad hund och att bada i olidlig värme hela natten. Så har det varit hela mitt vuxna liv. (Därför sover jag i enkelrum när jag är på kurs.) Jag lovar att täcken och filtar spelar roll! Vartenda duntäcke är förkastligt, även om det är tjockt eller tunt, svalt eller varmt. Men NU har jag kommit fram till den perfekta kombination.

Den perfekta kombinationen är linne, bomull och ylle i lager på lager. Ett slitet linnelakan köpt på auktion, två knallgula bomullsfiltar som funnits i mitt hem i hela mitt liv och en nyköpt yllefilt från Klippan och så Karbamidpumpen gör livet lätt. I alla fall just nu. Jag tänker på prinsessan på ärten. Kanske det fanns något som hade hjälpt henne också?

Den 14 januari då jag släppte Havet räcker inte bad jag min fjortonåriga släkting Agnes att gå runt och fotografera. Här kommer ett fint urplock av en massa bra foton, alla tagna av Agnes Beskow van der Heeg.

Den allra sista bilden, nedan har Johan Berlekom tagit.

Foto: Ann Beskow

Just när den höll på att lämna sin vackraste dag, just som den böjde sitt huvud och aldrig mer skulle hitta tillbaka till sin blomstrande skönhet, så ville jag frysa den. Frysa kraften och det sköna. Frysa det självklara ögonblicket för att aldrig mer behöva släppa det ifrån mig.

Jag satte ut min vackraste blomma i vinternatten och frosten tog den. Nu har jag min istulpan och den kommer alltid att finnas. Den ska hjälpa mig att alltid komma ihåg den stunden då allt var färgstarkt, kraftfull och laddat av hopp.

Nej, jag ska inte dö nu. Det tror jag i alla fall inte. Men jag tänkter ofta på att någon gång händer det och jag vet inte när. Ofta tänker jag också att denna min tid som är just nu, kanske är en tid som jag senare kommer att minnas som en mycket lycklig tid. Därför vill jag spara alla mina fina stunder, så jag kan plocka fram dem och glädjas åt dem en annan gång i en annan tid. Jag samlar mina vackraste minnen i min istulpan.

Havet räcker inte, släpptes den 14 januari 2013 på Galleri Viktoria i Göteborg. Foto: Johan Berlekom.

Snart är det en vecka sedan det officiella släppet av Havet räcker inte. Det var många som var där och det känns så bra att min bok är ute nu.

Att vara i ett konstgalleri var fint. Jag tycker om att blanda bild och ord och musik. Jag gör så när jag skriver. Jag lyssnar till musiken som hör till och jag målar bilder och symboler i ”rätta färger” för att jag själv ska förstå vad det är jag vill berätta. På bordet ovan ser ni inte bara böckerna utan också foton och vita pappskivor. Fotona är scener ur Havet räcker inte och de små vita innehåller tio olika citat ur boken. Jag hade också med mig all den musik som på något sätt förekommer i boken. Men musiken drunknade i sorlet av alla människor som var där, så där får jag tänka om lite.

Foton från nyckelscener i boken, citat ur texten och musik från Havet räcker inte – min tanke med detta är att öppna luckor till olika sinnen och en lockelse att läsa min berättelse om Lone. Vad vore livet utan orden, bilderna och musiken?

Nu väntar jag med spänning på flera foton som jag beställt av en fjortonårig fotograf. Säkert kommer jag att dela med mig av dem.

Alla som befinner sig i eller i närheten av Göteborg och som är sugna är varmt välkomna till släppet av Havet räcker inte. Det blir på Galleri Viktoria, Viktoriagatan 11 i Göteborg. Vi börjar måndagen den 14 januari klockan 17 och slutar 19. Välkomna!

Idag är det söndag, dagen före det officiella släppet av Havet räcker inte. Det är på Galleri Viktoria, Viktoriagatan 11 i Göteborg. De senaste tio dagarna har jag presenterat ett citat ur boken. Här kommer det sista.

”Hon springer och springer medan tankarna rinner som klart vatten genom huvudet. Bilder, minnen, längtan, värme flyger lätt till henne och bort från henne. Hon bemödar sig inte att fånga tankarna i flykten, vill varken hålla kvar eller förstå. Bara springa i takt med havsvinden som varken har någon början eller något slut.”
Ur Havet räcker inte

”I huvudet finns bara tankar som ger lust, livslust. Där finns grön mossa, där finns bergen och sjöarna, ängsblommorna. En tanke på garner flyger vidare till stenar, exploderande färger i gamla mönster och nya formationer.”

Ur Havet räcker inte

På måndag den 14 januari 2013 släpps min roman Havet räcker inte. Ett citat om dagen står för nedräkningen tills det är dags. Släppet blir på Galleri Viktoria i Göteborg och börjar klockan 17.00. Alla som har lust och finns i närheten är välkomna. Här kommer det åttonde citatet.

”Längst ner i botten av sig själv börjar hon ana ett tomt rum mellan henne och Hannes. När de gör något roligt tillsammans glider tomrummet undan, men när de bara möter varandra i vardagen växer det till ett ingenmansland.”
Ur Havet räcker inte