Månatligt arkiv: maj 2011

Kraschad dator = slumrande blogg. Vila en stund från mig så ses vi så småningom igen!

Vem är det som bor här?

Bilder kan försätta oss i sinnesstämningar. Bilder kan egga fantasin. Mossa slänger mig tillbaka till barndomen, till sagorna och drömmarna. I föreställningar om mossa kan jag också finna tröst.

Häromdagen mötte jag en flundra i Slottskogen.

Kolla högst upp i bilden

Och efter en stund kom en krokodil …

Oskar Fredriks kyrktorn en kylig vårdag

ORD
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!
Alf Henrikson

Det var Hedvig som myntade uttrycket ”Bygga bok”. Eller så var det jag? Eller kanske snarare vi tillsammans? Vi brukar prata om det där, hon och jag; om hela processen med att skriva, om inspirationen, om trösklarna, om strukturerna, om att bli färdig, om att inte bli färdig, om driften och lusten, om frustrationen … ja om allt ihop det där som ”vi som måste skriva” så väl känner igen. I maj månad handlade min krönika i Falu Kuriren om just detta. Läs mer …

Die Pinakothek der Moderne i München

Som kulturpolitiker kommer jag i kontakt med så många olika sidor av konstnärliga uttryck. Idag tänker jag på en ”baksida”, något som vi sällan ser och kanske inte så ofta tänker på. Var ska alla konstverk och föremål stå, när de inte ställs ut? Det är inte måttligt vad mycket det finns som kräver sin repspektfulla hantering. Om det så handlar om kulturhistoriskt värde, affektionsvärde, ”den-enda-av-sitt-slag-från-just-den-tiden”, kuriosa, ekonomiskt högt värde …

Tingen skriver historia, de kräver respekt och de ska vara ett arv till våra efterkommande. Dessutom krävs stora utrymmen, god klimatmiljö, säker arbetsmiljö, förteckningar, foton, digitaliseringar och respekt för den som skapade, skänkte eller finansierade det hela en gång – nu eller för längesedan.

Brukar du tänka på hur det står till i våra förråd och arkiv på museer, i kommuner och instutioner av olika slag. Jag tänker på det ibland, för jag har besökt många. Jag vet att det finns gigantiska problem. De finns i Dalarna och de finns i Göteborg och de finns i hela Sverige och hela Europa, ja, i hela världen. Det finns så många kulturarv, som ingen riktigt har kapacitet och reurser att ta hand om på rätt sätt. Jag brukar också tänka på att det växlar över tid. Materialet i flerhundraåriga tavlor och byggnader kräver sitt, medan dagens installationer kräver något annat.

Det finns problem, men det finns också möjligheter. Förråden och arkiven kan, rätt hanterade, bli ett museum i sig. Det är roligt att gå runt i stora förråd med allsköns prylar och klenoder. Dessutom är det förenat med viktiga arbetsuppgifter som ska utföras. Och många olika sorters konkreta och meningsfulla arbeten behöver vi i vårt mer och mer teknokratiska samhälle.

Installation av Joseph Beuys

Undrar till exempel var denna installation ska förvaras, när den inte längre finns med på utställningen i Pinakotheket i München? Den är jättestor! Dessutom undrar jag varifrån ordet ”pinakothek” kommer? Lustigt låter det, i alla fall!

I Göteborg finns Dala Gille, en livaktig förening med tvåhundra medlemmar. Läs mer …

Att kliva ut ur sovvagnskupén, passera stationsbyggnaden och stiga rakt ut i kanalernas Venedig var en märklig upplevelse. Jag visste att Venedig är ”något särskilt”, men jag hade ändå aldrig tänkt mig att det var så här det ser ut!

I Venedig fanns det smala gator.

Och rena gator!

En dag regnade det hejdlöst. Då ville man helst vara inne.

Vi besökte Guggenheimmuséet.
Byt plats, byt tid, tankar och framtid … vilken utmaning!

Jag har massor av häftiga bilder på kanaler, gondoler, broar och låga horisonter. Men det är fler som har, så jag nöjer mig med rådet: Se Venedig innan du dör!

Häromdagen hamnade jag i en situation som sitter kvar i mitt huvud. Det var eftermiddagstrångt på spårvagnen. Jag slog mig ner på en fällstol intill en äldre dam med rollator, som log vänligt. Vid nästa hållplats reste jag mig för att flytta mig, eftersom en ung mamma med barnvagn klev på och jag uppenbarligen satt mig på ”barnvagnsplatsen.”

”NEJ”, skrek rollatordamen, ”du ska INTE resa dig, här ska det inte stå några barnvagnar”!

”Jo, det ska det”, försökte jag. ”Här ska barnnvagnen stå för här står den säkert”.

”Nej” skrek damen ändå högre och vägrade flytta på rollatorn. ”Är hennes barnvagn viktigare än min rollator? Jag satt här först.” Nu var hon ilsken och nästan gråtfärdig. Jag vet inte vad som tog överhanden inom mig, den gamla fembarnsmamman, sjukgymnasten eller politikern, när jag med tydlig röst försökte förklara.

”Ni är lika viktiga båda två. Vagnen måste få stå här, men du får också plats, bara du flyttar rollatorn en liten, liten bit ….” Damen blockerade demonstrativt vagnen med sin rollator. Jag lirkade med henne och hjulen. Damen stimmade och mamman var dödstyst. Tills slut hade båda fått plats.

”Nu kommer ju inte jag kunna stiga av …”

”Var ska du gå av, det finns säkert någon som kan hjälpa dig, om jag skulle ha åkt med till din hållplats skulle jag hjälpa dig …”

Mamman var fortfarande alldeles tyst, men log tacksamt. Tanten var arg och otrevlig – så ängslig så jag tyckte riktigt synd om henne. Hoppas de klarar sig utan mig, tänkte jag när jag steg av vagnen vid Röhsska muséet.

Konstmuséet i Prag

”Hör alla vad jag säger?” ”Ja”, ropar de som hör. Personen som frågade börjar prata. Efter tre meningar sjunker röstvolymen och snart är det redan många som inte längre hör vad han säger.

Känner du igen det? Du sitter i ett rum med många andra. Det är en konferens, ett möte, en föreläsning eller liknande. Det finns en mikrofon, men den som ska prata känner sig obekväm med den och väljer att prata utan. Det är hänsynslöst, tycker jag. Det finns alltid lyssnare i rummet som har mer eller mindre problem med hörseln. Ibland vill man inte gång på gång säga ”jag hör inte” och ibland hör man inte ens frågan ”hör alla vad jag säger”.

Tänk på det du som talar. Finns det en mikrofon i rummet, använd den! Då har alla i rummet chans att höra, för det är väl det du vill?

Så här står det i min  almenacka:
”Det är med ord som med solstrålar – ju mer de koncentreras desto djupare bränner de. (Okänd)”
Därför ska jag undersöka om det finns någon bra poesikurs som jag kan vara med i, när hösten kommer.

Varje dag, nästan, njuter av att bo i en sådan vacker stad som Göteborg är.