Die Pinakothek der Moderne i München
Som kulturpolitiker kommer jag i kontakt med så många olika sidor av konstnärliga uttryck. Idag tänker jag på en ”baksida”, något som vi sällan ser och kanske inte så ofta tänker på. Var ska alla konstverk och föremål stå, när de inte ställs ut? Det är inte måttligt vad mycket det finns som kräver sin repspektfulla hantering. Om det så handlar om kulturhistoriskt värde, affektionsvärde, ”den-enda-av-sitt-slag-från-just-den-tiden”, kuriosa, ekonomiskt högt värde …
Tingen skriver historia, de kräver respekt och de ska vara ett arv till våra efterkommande. Dessutom krävs stora utrymmen, god klimatmiljö, säker arbetsmiljö, förteckningar, foton, digitaliseringar och respekt för den som skapade, skänkte eller finansierade det hela en gång – nu eller för längesedan.
Brukar du tänka på hur det står till i våra förråd och arkiv på museer, i kommuner och instutioner av olika slag. Jag tänker på det ibland, för jag har besökt många. Jag vet att det finns gigantiska problem. De finns i Dalarna och de finns i Göteborg och de finns i hela Sverige och hela Europa, ja, i hela världen. Det finns så många kulturarv, som ingen riktigt har kapacitet och reurser att ta hand om på rätt sätt. Jag brukar också tänka på att det växlar över tid. Materialet i flerhundraåriga tavlor och byggnader kräver sitt, medan dagens installationer kräver något annat.
Det finns problem, men det finns också möjligheter. Förråden och arkiven kan, rätt hanterade, bli ett museum i sig. Det är roligt att gå runt i stora förråd med allsköns prylar och klenoder. Dessutom är det förenat med viktiga arbetsuppgifter som ska utföras. Och många olika sorters konkreta och meningsfulla arbeten behöver vi i vårt mer och mer teknokratiska samhälle.
Installation av Joseph Beuys
Undrar till exempel var denna installation ska förvaras, när den inte längre finns med på utställningen i Pinakotheket i München? Den är jättestor! Dessutom undrar jag varifrån ordet ”pinakothek” kommer? Lustigt låter det, i alla fall!
Lämna ett svar