Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!

 

Påskpresent – Havet räcker inte
Skrivet av

 

Havet räcker inte

 

För sex år sedan gav jag ut min första roman, Havet räcker inte.

Åh, vad jag kan längta tillbaka till Lone, huvudgestalten i boken. Jag skulle vilja ta henne i handen och bara vara tillsammans med henne!
Romanen handlar om Lone och Hannes. Om deras relation och om barnet. Men framförallt handlar den om frusen kärlek, ensamhet och längtan.

Citat: Lone springer med havet. Svag sälta i viden. Hon springer och springer, medan tankarna rinner som klart vatten genom huvudet. Bilder, minnen, längtan, värme flyger lätt till henne och bort från henne.

Sagt om boken: Denna stora, lilla bok handlar om att finna en inre balans genom de händelser vi går igenom i livet och om att värdesätta det vi har och det vi är.

 

Blir du sugen att läsa Havet räcker inte? Då vill jag ge dig en påskpresent. För 60 kronor får du ett påskexemplar på posten. Det finns 10 stycken, först till kvarn.

Mejla mig ann@annbeskow.se så tar vi det praktiska där.

Önskar dig nu en skön påsk med lite extra tid att läsa – och kanske skriva, om du gillar det!

GLAD PÅSK!

Är det sant? Bilden har med våren att göra!
Skrivet av

 

 

Bilden har med våren att göra.

 

Malin och Ingrid är huvudkaraktärerna i STIGARNA.
Är Malin bortskämd?
Är Ingrid egoistisk?
Tycker Ingrid att det är sorgligt att Malin lever med en kvinna?
Tycker Malin att hennes mamma Ingrid är fördomsfull?
Är det intressant att veta hur en insemination går till?
Är det spännande att fundera på hur två kvinnor gör när de älskar eller är det något som alla pratar om?
Eller är det något man inte ska prata om?
Säger vi alltid till varandra som det är – eller
säger vi en sak och menar något annat?
Och: Är Stigarna självbiografisk?

Alla frågor går att svara JA på eller NEJ på.
Malin och Lina i STIGARNA och deras liv är väl precis så mångfacetterat som vi alla är?

Men bilden ovan har ingenting med boken att göra. Den har bara med våren att göra.

Orden kryper in i min kropp
Skrivet av

 

Jag promenerar och orden kryper in i min kropp

 

Orden kryper in i min kropp. Jag lyssnar på min egen text  – på Hedvigs och min. Med Hanna K Schmitz i mina öron går jag ut. Jag gråter över hennes sorg i rösten när det är sorgligt. Jag skrattar med tonfallen i di och jag känner förhoppningar vibrera när hon följer Ingrid och Malin i deras  egna och i deras gemensamma liv.

Är så glad att denna röst lyckas förmedla det jag ville säga i STIGARNA. Och jag vågar påstå att Hedvig van Berlekom, min medskrivare känner detsamma. Det känns som att vi två som skrivit ingått ett förbund med en annan människa, Hanna K Schmitz vår uppläsare.

Den 3 april släpps STIGARNA som ljudbok. Då kan också du lyssna. Sök upp den, där du brukar fånga in ljudböcker!

Tack Hanna!

Är det verkligen något att fira?
Skrivet av

 

Sidan 193 i STIGARNA

 

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

Pennor kan mer än skriva
Skrivet av

 
 

Bild av Mattias Wirf

 

När jobbet är slut och barnen fått sitt drar han sig tillbaka till sin egen hörna fylld av pennor. Han ritar. Fram växer bilderna. Olika miljöer, olika uttryck. Här ovan en bild av en av våra döttrar och visst känner vi igen henne. Så fin!

Blir du nyfiken på Mattias Wirf, tryck här.
På Instagram heter han wirfi, där finns massor av bilder.

STIGARNA hos Malou
Skrivet av


 

Alla de åren Hedvig och jag skrev STIGARNA skämtade vi: ”När vi sitter hos Malou, då ska vi …”
Plötsligt hände det, i onsdags satt vi där.

 

Ann och Hedvig väntar på sin tur i soffan

 

Vi är otroligt glada över alla minuter vi fått sitta i TV-rutan och berätta om Stigarna. Varje sekund lär vi något nytt. Till exempel att våga vara närvarande i tv-världen. Det var snabba ryck när vi skulle till Malou. Ett telefonsamtal halv sju kvällen innan, en halvtimme att bestämma sig, upp klockan fyra, lite sminkhjälp (upplevelse för mig som aldrig sminkar mig) och in i direktsändning. Och sedan hemma igen lagom till middagen.

 

På hemvägen surrade våra huvuden på högvarv. Vad sa vi? Vad sa vi inte? Vad sa Malou? Såklart gick tiden för fort och visst fanns det massor kvar att säga. När hejaropen började regna in (TACK ALLA SOM HÖRT/HÖR AV SIG, GULD VÄRT!) upptäckte vi att åsikterna hos andra är lika många minst som hos oss själva. Vad som var bra och vad som var dåligt spretar hejvilt. Så spännande!

 

Nu sorterar vi de olika spåren i STIGARNA. De har olika riktningar och talar till olika läsare. Vi vill prata om detta, väcka frågor och diskutera. Om detta återkommer vi ! Men några sanningar har vi inte – ingen kan veta hur livet är för alla de andra.

 

Hedvig van Berlekom – Malou – Ann Beskow 20 mars 2019

Hundratals läsare
Skrivet av

 

En liten felsägning i Go´kväll

 

Nu har STIGARNA levt i fyra månader och mött hundratals läsare.  Hedvig van Berlekom och jag som skrev boken är överväldigade över alla gensvar som når oss. Tack alla som hör av sig! Det är guld värt att höra era tankar och reflektioner och det hjälper oss i vårt arbete med att nå ut med vår berättelse. Vi vet sedan länge att det är många olika trådar som slår an på olika sätt hos er läsare och det är så fint att få samla in alla dessa skiftande tankar.

Urklipp ur ett läsarbrev:
Nu har jag (tyvärr) läst ut er bok och känner redan abstinens.
Ville gärna vara kvar i Ingrids och Malins värld lite till.
Har läst långsamt och verkligen njutit av varje sida. Karaktärerna är, på olika sätt, finstämda, raka, ärliga och trovärdiga.
Jag upplever att berättelsen är skriven på poetisk prosa.
Åh så fin den är!

Och idag skriver två olika läsare som dök ner i Ingrids och Malins värld för flera månader sedan att de fortfarande lever med dem. Undrar hur de mår och vad de gör just nu!

Snart, snart hoppas jag att vi ska få lika många lyssnare – minst – som läsare. För snart kommer STIGARNA som ljudbok. Då ska jag promenera och lyssna. När jag är i skrivprocess använder jag öronen en del. Jag läser in det jag skrivit och promenerar och lyssnar. Ger mig alltid nya ord och vändningar. Men nu ska det bli extremt spännande att höra en annan röst berätta hur Ingrid och Malin lever sitt liv var och en för sig och med varandra. STIGARNA som ljudbok kommer snart!

 

 

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Som en fjärt i rymden
Skrivet av

 

Rymden finns där bakom

att bli gammal är
när min tanke blir
en fjärt i
rymden
utan ens
ett eko

 

Om du skulle flyttas framåt tio år i tiden bara på några sekunder, nu när du håller på att bli gammal, skulle du uppleva alla normala åldersförändringar som en svår, tärande sjukdom. Så mycket händer i din kropp på tio år. Så var det någon som sa, jag tror det var kloka Bodil Jönsson som brukar tala om tid.

Mitt minne har förändrats. Jag brukar också glömma, säger de unga. Ja, jag vet. Men detta känns annorlunda. Som ett mörkt litet hål som nyss hade ett innehåll, men nu strax efter är tomt. Det är bara äldre människor som förstår riktigt hur jag menar.