Bodil, oh Bodil …
Skrivet av

Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Vet inte vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Eller med oss, för vi är ju många. Vad är det hon förmedlar? Kanske att allt det stora ryms i de små orden. Bara titeln i den tunna boken jag har i handen får något att vibrera i mig: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

På sidan 183 står:
Allt en människa håller på med, alla planer, alla projekt och så kommer verkligheten i vägen.
Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla katastrofer som avlöser varandra, detta radband av katastrofer som är ett människoliv.
Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Det har kommit emellan igen, jävla liv.

ASSOCIATIONER I LINNÉ
Skrivet av

Promenerar i mina gamla kvarter i Linnéstaden och passerar parfymaffären med den gamla, välbekanta skylten 4711. Tänker på henne. Hon hade den parfymen. Minns den med ett stänk av äckel och vemod. Doften var koncentrerad, frän och signalerade gammal tant. Den stod på hennes nattygsbord tillsammans med ett trärör med skruvlock. I den låg små valiumtabletter. Tänkte på sängbordets grönskimrande skiva.  Det var ett vackert nattygsbord. Det måste vara kolmårdenmarmor.

Går hem till förmiddagskaffe och färskt bröd med ost. Tar trapporna hemma som jag oftast gör. Låter mig sporras av alla tusentals trappsteg jag skulle missa om jag skulle överväga att ta hissen varje gång. Så jag går. Trappuppgångar är viktiga. De skapar känslan i huset och är ett för-rum till hemmet. Våra trappor är så vackra, jag njuter varje gång jag går. Slipade och nytvättade trappsteg. Kolmårdenmarmor, ett vackert ord.

Kolmårdenmarmor.

Tolv bilder, tolv rader av ord, november.
Skrivet av

Bilder och rader

Tolv bilder i november
rader av ord
gråmånadsmosaik.

 

Natten hänger kvar över Korsvägen en morgon klockan sju
och jag njuter och huttrar min sista balkongfrukost.

”Är du kompis med gay-Simon?” läser jag i Hugo och kepskampen,
springer till vitamininjektionen Skriv20017.

”Jag vet för mycket om den här sorgen” ur Jag matar kriget med dem jag älskar medan jag petar bland kärleksörtsknoppar redo för vår.

I lådan med vackraste barndomsminnen hittar jag Ann som lucia med stjärngossen vid sin sida, medan min barnbarnspåfågel fångas mitt i sitt steg.

En klar-kall morgon cyklas det till skolan och det sjunger i mina öron ”att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet.” ur: Skriva Poesi.

Skrivarpodtröjan på min galge och digital intervjuinspelning medan  tomten spejar efter jul i simhallens entré.

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim
Skrivet av

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim

Titeln invaderar mig, JAG MATAR KRIGET MED DEM JAG ÄLSKAR. Kan hat och kärlek komma närmare varandra? Med ordens ytterligheter mata kriget – dem jag älskar blir känslan obarmhärtigt stark. Denna vackra diktsamling är Rasha Alqasims debut. Genom poetens öga får vi se människor, hem och drömmar falla samman. Diktarrösten är en ung kvinna som vill stå emot konventioner och hitta en egen plats att finnas på. Boken har tillkommit i ett samarbete med Författarcentrum Väst. Författarens efternamn ser jag stavas på olika sätt. Jag väljer det som står på boken.

Vi har ved och öppen spis
Vi har så det räcker
för att fingrarna inte ska förfrysa utanför fickorna
Vi har vad som krävs för att klara vintern
Vi har filtar, väggar, golv och tak

Mina föräldrar ser till att huset inte förfaller
Jag behöver aldrig gå törstig
eftersom mina tårar aldrig torkar
Mitt hjärta är starkt
Jag håller jämn puls i avgrunden
så länge avstånden inte rubbas

Ur De behöver inte oss av Rasha Alqasim

Vi läser Hugo och kepskampen
Skrivet av

Hugo och kepskampen, Christina Lindström

Att läsa böcker för små barn är roligt, men lika roligt är det att läsa med stora. I trettio år minst har jag proklamerat: Sluta inte att läsa för barnen när de själva kan läsa! Det finns många poänger i det. En är att barnet inte behöver söka sig till enklare texter än de som de tidigare lyssnat på, en annan att det är ett fint sätt att hitta ingångar till kommunikation med varandra.

När jag nyss läste med en tio-åring blev det Hugo och kepskampen av Christina Lindström, (9-12 år). En innehållsrik recension hittar du här.

Baksidan: ”Hugo har på sig tigerrandiga shorts i januari, för att det finns så många fördelar med shorts. Till exempel att Hugo storgillar dem. I klassrummet försöker han få igång intressanta samtal med coola Alexander, men han svarar inte. Inte ens när Hugo bjuder på russin.”

Jag minns själv hur mycket energi det gick åt att positionera mig i grupper med andra barn. Inordning, rangordning … hitta ett utrymme  att röra mig någorlunda fritt i. Om detta handlar Hugo och kepskampen. En jättebra bok om kompisar, om att få vara med, om att våga vara juste.

Åtta år, åtta ögonblink
Skrivet av

 

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Klockan sju en morgon var jag på Korsvägen i morgonruschen. Det är en vacker plats. Jag njuter av den varje gång jag passerar och det är ofta. Gothia Towers med sina spännande fasader som ändrar skepnad i olika perspektiv, sekelskifteshusen, gräset, träden, spårvagnarna så signifikanta för Göteborg, det mäktiga Göteborgshjulet och människorna som rusar fram och tillbaka. Alltid på väg, utom de som satt sig på en bänk – för en liten stund eller kanske för en hel dag. Eller natt.
Nästa år börjar grävandet. Långt ner under jord ska skoporna karva och minst åtta år ska det ta. Åtta år av mitt liv blir Korsvägen en byggarbetsplats.
Så ser det ut i vår stad, i Stockholm och på många andra ställen. Städer mitt i språnget, på väg mot något nytt. Och det rör om känslor. Det förvånar mig att det finns så många människor som tror sig sitta på en egen bästalösning för hela stadens trafik- och vägproblem. Jag vet inte. Men jag vet att köerna i stan blir allt längre och att Brunnsparken med sina sex korsande gator med bussar och spårvagnar och springande människor måste vara vidrig för kollektivchaufförerna.
Jag vet också att när jag var barn var åtta år en livslängd, nu är det typ åtta ögonblink. Åtta blink under vilka mycket kommer hända.

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Fönster mot förfluten tid
Skrivet av

Bild Paul Hansen. Afghanistan 2012.

 

”För mig handlar bilder – när man fotograferar lika väl som när man betraktar dem – om att se. Att stanna upp ett litet slag, att tillåta ögonblicket framför dig att bli en del av ditt här och nu.”

”De är skärvor av förfluten tid som oavsett personliga ingångsvärden, förkunskaper, utbildning, ålder eller bakgrund mer kan betraktas som fönster in till andra människors verklighet.”

Citaten mötte jag på Fotografiska i Stockholm och Paul Hansens utställning Being There. (8 september – 19 november 2017.) Han är en av de fotografer som åker världen runt på farliga uppdrag för att vi ska kunna ta del av andra människors här och nu. Bilder berör. Ibland bringar en bild långt större förståelse än tusen ord. Jag uppfylls av Paul Hansens mod och konstnärlighet. Rekommenderar ett besök på Fotografiska.

Besöket satte igång tankar kring mitt eget jag och bilder. Vad gör bilder med mig och vad finns det för samband mellan bilder och ord i mitt hjärta och i mitt huvud. Om detta kommer jag säkert återkomma här. När jag tänkt färdigt; fast det gör man ju aldrig …

Besökte också Waldemarsudde. Bland mycket annat fick vi se höstens vackraste bukett. Waldemarsudde och blommor hör ihop och inspirerar mig mycket.

Om att skriva, sagt av Agneta Pleijel
Skrivet av

Bilden har inget med innehållet i texten att göra, eller också har den det.

 

Om att skriva

 Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel