Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen
Klockan sju en morgon var jag på Korsvägen i morgonruschen. Det är en vacker plats. Jag njuter av den varje gång jag passerar och det är ofta. Gothia Towers med sina spännande fasader som ändrar skepnad i olika perspektiv, sekelskifteshusen, gräset, träden, spårvagnarna så signifikanta för Göteborg, det mäktiga Göteborgshjulet och människorna som rusar fram och tillbaka. Alltid på väg, utom de som satt sig på en bänk – för en liten stund eller kanske för en hel dag. Eller natt.
Nästa år börjar grävandet. Långt ner under jord ska skoporna karva och minst åtta år ska det ta. Åtta år av mitt liv blir Korsvägen en byggarbetsplats.
Så ser det ut i vår stad, i Stockholm och på många andra ställen. Städer mitt i språnget, på väg mot något nytt. Och det rör om känslor. Det förvånar mig att det finns så många människor som tror sig sitta på en egen bästalösning för hela stadens trafik- och vägproblem. Jag vet inte. Men jag vet att köerna i stan blir allt längre och att Brunnsparken med sina sex korsande gator med bussar och spårvagnar och springande människor måste vara vidrig för kollektivchaufförerna.
Jag vet också att när jag var barn var åtta år en livslängd, nu är det typ åtta ögonblink. Åtta blink under vilka mycket kommer hända.
Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen
Lämna ett svar