Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Du vill bara till din älskare igen
Skrivet av

Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.

För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där.  I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.

Ja, ungefär så.

 

 

Mera Bo Bergman, MOLNET
Skrivet av

MOLNET
Det stora molnet vandrar över slätten,
och ingen vet var det har kommit från.
Som barnen huka sig i skräck för jätten,
så buga ax, så skälva blad och strån.

Det stora molnet vandrar över världen,
förtätas, växer, slukar himlens land.
Kan du få ro? Ej jag. Vid huvudgärden
ser jag dess skugga som en knuten hand.
Bo Bergman

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

Magi då och nu
Skrivet av

Julgransdemontering

 

I ett ordlöst rasslande kilade fjolårslöven förbi mig i horder, stötvis framjagade av vintervinden. Jag kom att tänka på magi. På vinter och på julgransplundring. Går det att upprepa min barndoms magi och är det ens önskvärt. Det där som var helt underbart, som hade ett skimmer av paradis omkring sig; den rosa marsipangrisen till jul, med kvicksilverögon och chokladrumpa. Eller tomtebloss. Tomtebloss som sprakade och blixtrade som i sagans värld. Eller en film för barn och om barn, med spänning och mycket känslor. Barnen från Frostmofjället i svart-vitt. Minns ni? På något sätt vill jag inte att magin ska dö. Vill inte  att barnen genast ska se bakom kulisserna, se det fula som skymmer de magiska stunderna. Samtidigt vill jag ju att de ska förstår verkligheten.

Det är nog så att gårdagens magi inte är dagens. Vad är Barnen från Frostmofjället mot ständigt pågående tecknade pling-och-kraschfilmer? Eller en rosa marsipangris i en silverask från stadens konditori mot Karamellkungens specialerbjudande? Eller ett irrande tomtebloss mot exploderande nyårsfyrverkerier?

Kanske är min uppgift att uppmärksamma barnen på att livet består av miljoner microstunder. I naturen, mellan människor, i kroppen. I hela livet. Tipsa dem att fånga dem.

Det var så jag gick och tänkte med fjolårslöven rasslande runt fötterna. Jag tänkte också på en annan dag då det regnade tungt när jag passerade en för några veckor sedan magisk julgran. Nu var den delad i två men hade utsmyckningen kvar. Den skulle bortforslas med truck och förvaras delad men färdigklädd till nästa jul. Så var det med den magin.

Jugransdemontering och bortforsling

Orsa – Göteborg, det finns skillnader
Skrivet av


Kommunhuset i Orsa

För snart 10 år sedan flyttade vi till Göteborg efter nästan 40 år i Orsa. Det finns skillnader, inte minst i januari.

Nordostpassagen i Göteborg

Jag tycker inte om att våra stadsbarnbarn förknippar snön med något exotiskt som finns i sagorna kring jul. Eller för all del något helt underbart som faller från himlen en dag för att i bästa fall finnas kvar en dag till. Men nu snart kommer det en tid när facebookvännerna från Dalarna börja skrika: SLUTA SNÖA! Ni klagar över snöskottning, kylan och halkan som aldrig ger sig. Medan det utvecklas försiktiga musöron i Göteborg.

Varje år blir min vinter mörkare och längtan efter ljuset intensivare. Årstiderna fylls med symbolik. En gång till … och en gång till kommer våren. En majdag besökte jag min barndoms hagar på Romanäs utanför Tranås.

Min barndoms hage i maj på småländska höglandet

Jag tycker om årstiderna. Jag tycker om varje vår jag får uppleva. Jag tycker om att ha bott i Småland, Dalarna och vid havet. Och jag tycker att dessa avslutningsbilder är smärtsamt vackra.

Fryksås i Orsa

För en kvinnas röst – Theodor Kallifatides
Skrivet av

Ur För en kvinnas röst

Jag lämnade dörren öppen
när jag gick
för att du skulle följa efter
med du stängde igen den

Först när det var för sent
upptäckte du
att du hade låst mig ute
och dig själv inne

Först när det var för sent
insåg du
att näktergalen i trädgården
inte längre hördes
Att blommorna i rummet
vissnade

Du blev som en ofilosofisk fluga
som vet att komma in
men inte ut
Och tiden gick
tills den stängda dörren
blev ett fönster

Theodor Kallifatides

Gånget år – nio bilder – glädje
Skrivet av

Nio bilder påminner mig om glädje

Mina bilder hjälper mig att minnas. När jag bläddrar i mapp 2017 träder de inre bilderna fram, blir tydligare. Jag trycker på knappen nio och sedan på glädje.
Fram ramlar nio bilder från 2017 då hela min kropp minns: denna sekund är det fint. Kroppen signalerar lugn, hjärtat slår lagom och atmosfären är smeksam. Stunderna finns alltid kvar. Inte bara i mina datormappar. Också inom mig.

Havet och staden, graffiti och kranar
ägg – riktig mat –  genuina och vackra
nakna barnbarnsfötter i klump
maskrosorna lever igen
Stora Karlsö och Glasriket i Småland
ett snabbt dygn i Orsa, stranden och udden
och
bäst av allt
simma i svala vatten
kalla droppar i hav och sjö

Så var några av mina ministunder under året som gick och aldrig kommer tillbaka. Nu börjar ett nytt.

Äldreblivande, Korsvägen och Gott Nytt År
Skrivet av

Korsvägen

Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.

Gothia Towers

Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.


Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.

Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.

GOTT NYTT ÅR

 

 

Varje livsminut är poesi
Skrivet av

 

Två dagar före julafton springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Tankarna surrar kring jultomten, men podden jag planerat att lyssna på innehåller något annat. Öppnar porten och bländas från två håll. Låg, skarp vintersol från ena hållet, lika starka solljusreflexer från det andra. Gotia Towerhusens spegelväggar fångar hela decembersolens samlade kraft och skickar tillbaka. Och där står jag mitt emellan.

Tomten försvinner ur mitt huvud, det skarpa skenet väcker andra tankar. Var det en nära-döden-upplevelse eller bara ett utmärkt tillfälle att fira årets mörkaste timmar. Ljuset som är på väg.

Jag tänker på poesi och sätter lurarna i öronen. Lyssnar på söndagsintervjun med Amineh Kakabaveh. Den svenska riksdagskvinnan som redan som 13-åring började sin kamp för demokrati – rättigheter och frihet för kvinnor. Då hade hon automatvapen på axeln, nu sitter hon i Sveriges riksdag.

Med detta intressanta samtal i öronen och med en sol som lugnat ner sig kommer jag till badhuset. Där finns en gammal kvinna som viker sig dubbel varje dag. Hon tar sin fot och lägger den vid sitt öra och jag förtjusas varje gång jag ser det över vad kroppen kan.

När jag kryper ner i kallbassängen tänker jag att hela livet är poesi. Varje dag, varje stund för mig – om jag håller alla mina sinnen vakna – är något jag kan skriva om. Och när jag simmar min tusende meter hoppas jag att 2018 ska bli ett år för mig, rikt på ord. Mycket skrivande!

Och: att lyssna på Söndagsintervjun  och Ekots lördagsintervju gillar jag. Där får jag något jag saknade så mycket när jag var aktiv politiker. Det fördjupade samtalet där det finns en chans att tala färdigt. Att tänka ett varv till. Att förklara mer än försvara. Att mötas i samtal.

Med hopp om många goda samtal under helgerna som kommer önskar jag nu alla följare och läsare en God Jul

GOD JUL