Varje livsminut är poesi

 

Två dagar före julafton springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Tankarna surrar kring jultomten, men podden jag planerat att lyssna på innehåller något annat. Öppnar porten och bländas från två håll. Låg, skarp vintersol från ena hållet, lika starka solljusreflexer från det andra. Gotia Towerhusens spegelväggar fångar hela decembersolens samlade kraft och skickar tillbaka. Och där står jag mitt emellan.

Tomten försvinner ur mitt huvud, det skarpa skenet väcker andra tankar. Var det en nära-döden-upplevelse eller bara ett utmärkt tillfälle att fira årets mörkaste timmar. Ljuset som är på väg.

Jag tänker på poesi och sätter lurarna i öronen. Lyssnar på söndagsintervjun med Amineh Kakabaveh. Den svenska riksdagskvinnan som redan som 13-åring började sin kamp för demokrati – rättigheter och frihet för kvinnor. Då hade hon automatvapen på axeln, nu sitter hon i Sveriges riksdag.

Med detta intressanta samtal i öronen och med en sol som lugnat ner sig kommer jag till badhuset. Där finns en gammal kvinna som viker sig dubbel varje dag. Hon tar sin fot och lägger den vid sitt öra och jag förtjusas varje gång jag ser det över vad kroppen kan.

När jag kryper ner i kallbassängen tänker jag att hela livet är poesi. Varje dag, varje stund för mig – om jag håller alla mina sinnen vakna – är något jag kan skriva om. Och när jag simmar min tusende meter hoppas jag att 2018 ska bli ett år för mig, rikt på ord. Mycket skrivande!

Och: att lyssna på Söndagsintervjun  och Ekots lördagsintervju gillar jag. Där får jag något jag saknade så mycket när jag var aktiv politiker. Det fördjupade samtalet där det finns en chans att tala färdigt. Att tänka ett varv till. Att förklara mer än försvara. Att mötas i samtal.

Med hopp om många goda samtal under helgerna som kommer önskar jag nu alla följare och läsare en God Jul

GOD JUL

Kommentarer inaktiverade.