Bloggarkiv

Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma
Skrivet av

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Läs, måla, sjung, dansa och prata med barnen
Skrivet av

 

Sara Berlekom

 

Köket var belamrat. Med färger, papperssjok, penslar, lampor, papp, klister, tyger, marionettdockor. Vad mer? Jo, knäckebröd av typ Falu Rågrut, nonstop och sockerlag. Kamera. Bandspelare.

Jag hade mer och mer fått upp ögonen för kulturpolitik. Brinnande övertygad om att eget skapande och att ta del av andras skapande är en livsnödvändighet för både individ och samhälle. Enda vägen till en human värld där människor kommer till sin rätt är kreativitet och skapande. Citat surrade i mitt huvud: Barn föds med 100 språk, men förlorar 99 på vägen, (Reggio Emilia) och Alla barn kan dikta, (en diktbok av Birgit Johansson, en lärare i Arboga som sammanställt dikter som barnen skrivit i skolan.)

Det var någonstans i skarven mellan -80 och -90-talet. Det var Hedvig, Nanna, Adrian och jag som rattade ett konstprojekt i köket på Backvägen 7 i Orsa. Storasyster Sara och lillebror Aron var inte där just då. Prinsessan Rosalie hette vårt projekt. Det var en parafras på Hans och Greta. Två barn vilse i skogen, en häxa, ett bedrägligt litet hus (av knäckebröd, non-stop och Karlssons klister) och musik till. Alla var delaktiga i alla moment men med egna ansvarsområden. Hedvig stod för kulisser, karaktärer och rekvisita och Nanna var berättarrösten. Adrian producerade ljus, ljud och musik och jag var projektledare. Ivern glödde.

Idag är J och jag stolta föräldrar som läser böcker och delar bilder.

Nanna van Berlekom debuterar nu i sommar med Glitterstrand och rutig sorg, IDUS FÖRLAG.

 

Glitterstrand och rutig sorg, Nanna van Berlekom

 

År 2018 gav Hedvig van Berlekom och jag ut romanen Stigarna på IDUS Förlag.

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

Stigarna finns på Bokus eller via direktkontakt till Hedvig eller mig. (ann@annbeskow.se)

 

År 2018 debuterade Hedvig också som barnboksförfattare. Tillsammans med sin bror Adrian van Berlekom som illustratör gav hon ut Mammornas bebisresa.Två år senare var det för Pappornas bebisresa. Båda finns på IDUS förlag.

 

Mammornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom Bild Adrian van Berlekom

 

Pappornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom, bild Adrian van Berlekom

 

 

Sara Berlekom målar och tecknar. 

 

Och du som var för liten att vara med i filmprojektet sitter i Yokohama nu och producerar mjukvaror, spel och andra appar. Kanske hjälpte vårt filmprojekt och mycket annat vi gjorde  till att hålla skaparlusten vi alla har inom oss vid liv? Alla har den, det gäller bara att inte tappa den på vägen. Och nu är vi stolta och glada föräldrar.
Till alla er som umgås med barn: Läs för barnen! Måla med barnen! Sjung med barnen! Laga mat med barnen! Dansa med barnen! Prata med dem! Låt dem inte tappa 99 av de 100 språk de föddes med.

 

Sara Berlekom

Bakom den mörkaste buske finns ljus
Skrivet av

 

 

I De sa att det var mitt fel tas ämnen upp, rakt, ärligt och naket.
Läs! För när det är jobbigt behövs det ännu mer, för vi kan inte blunda längre.

Det dök upp en recension på Instagram (i_min_bokhylla), meningarna ovan är från den. Jag blev glad. Glad över att Eva Östebrants berättelse, De sa att det var mitt fel, lever ett aktivt liv. Det är några år sedan Eva bjöd in mig till skrivarsamarbete och i november 2019 gav vi ut boken. Det är ynnest att få göra detta samarbete. Evas berättelse och samarbetet med henne lärde mig mycket.

Det talas ofta om boken som att den är tung. Så tung att en del läsare väljer bort den utan att ens öppna den. Det som då glöms bort, tycker jag är att det minst lika mycket är en ljus berättelse.

 

Eva Östebrant packar upp första boklådan

Boken handlar om övergrepp och missbruk, men den djupt gula färgen är samtidigt en av grundtonerna i boken. Det finns så mycket hopp! Det finns hjälp att få, det finns möjlighet att läka, bakom den mörkaste busken går det att hitta ljus om man vågar leta. Detta har Eva lagt stor tonvikt på i sin berättelse. Om du vill köpa boken hittar du den här.

 

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ur Dagsedlar av Stig Dagerman (1953)

 

 

Skriva om det sköraste
Skrivet av

 

 

Hur vågar jag skriva om det sköraste jag har? Hur gör jag och ska jag överhuvudtaget göra det? Vill jag dela mina egna betydelsebärande livshistorier med obekanta läsare?

Skrivandet är min ventil, särskilt när kroppen är en tryckkokare. Jag skriver bäst om det jag varit med om. Starka känslor kan jag inte hitta på.   Först ställer jag mig utanför och tittar på mina scener och låter dem rinna fram utan spärrar. När jag vill göra om mina ord till litteratur bildas ännu ett avstånd mellan min privata sfär och min text. Tanken på att mina ord kan beröra andra, lyfter mig vidare framåt i processen.

Det finns de som tycker att man inte ska skriva så mycket om sig själv. Att det inte är  intressant och att man kan såra någon på vägen.

Min fasta övertygelse är att om jag genom mina livsupplevelser kan bidra till andra människors förståelse av sina egna liv, då vill jag gärna dela med mig. Just nu skriver jag på mitt livs hittills viktigaste manus.

 

 

 

Stigarna, Instagram och Sanna Mac Donald
Skrivet av

 

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

För två år sedan satt min dotter och jag tillsammans i tv-soffor och berättade om vår roman STIGARNA. Den gavs ut i november 2018 av Idus förlag. Det var en omvälvande process att ge ut en roman med sin dotter. Det var en berusande känsla att tillsammans berätta om boken och om hur den kom till. Framväxandet av boken var minst lika viktig för mig. Hur vi gick våra promenader tidiga morgnar och lätt våra samtal och tanker bli post-it-lappar, bli sms, bli utkast, bli scener – bli en kaskad av tanketrådar som plötsligt skulle struktureras till en sammanhållen berättelse. Just den fasen var minst sagt påfrestande men väldigt stimulerande!

Det känns som att det är mycket längesedan det hände. Och plötsligt dyker en recension upp på Instagram. Det är uppiggande att bli påmind om att vår berättelse lever – trots tiden som går och pandemin som hindrar.

På Instagram har jag fått många författarkontakter – en del mer konkreta än andra. Det är mycket vi skrivande människor kan ge varandra. Tips, pepp, kunskaper, erfarenheter. Sanna Mac Donald är en generös skrivperson. Hon har givit ut tre viktiga och otroligt bra böcker (tycker jag som läsare), Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat. Lästips!

Tack Sanna för dina fina ord om STIGARNA!

Bro över oroligt vatten, om att skriva
Skrivet av

 



Ironbridge,  gränsen mellan Wales och England. Alla foton i detta inlägg tagna av Johan B. van Berlekom

 

Öresundsbron

 

jag duschar, morgonvatten strilar över morgonkropp

Bridge over troubled water…
jag kastas långt bakåt i min egen tid
står med en man framför mig
en höftpatient på en träningsbrits, liggande på sidan med ena benet upplyft

Bridge over troubled water …
en låt jag aldrig hört, för den var ny
det var femtio år sedan

allt stod stilla
utanför vattenglittret i sundet mellan Siljan och Orsasjön
melodislingan, känslan, orden

orden

When you’re weary, feeling small
When tears are in your eyes, I will dry them all, all
I’m on your side, oh, when times get rough
And friends just can’t be found
Like a bridge over troubled water
(Simon and Garfunkel)

bron är mina ord
mina ord är bron

orden är på min sida, orden bygger broar mellan mig och världen utanför
så har det alltid varit

så ska det alltid vara
att skriva är en bridge over troubled water

jag stänger av duschen och möter dagen

 

Steinerne Brücke byggd på 1100-talet, Regensburg, Tyskland

Pfahlbauten Bodensee,  världskuturarv i Tyskland

Düsseldorf, Tyskland

Venedig, Italien

Längs vägen – världen 72 haiku av Kerstin Park
Skrivet av

 

Kerstin Park. Foto: Benny Tornefalk

”När inget mer finns att ta bort är haikun färdig, för den som vill läsa, ta emot och tolka.”

 

sommarsolstånd
hur kort
är livet

 

Citatet ovan är hämtat ur baksidestexten i Kerstin Parks nya diktsamling, Längs vägen – världen 72 haiku. Det är en komprimerad diktsamling både till språk och form. För mig är den vacker och den försätter mig i ett kontemplativt och reflekterande tillstånd. Jag mötte Kerstin på skrivarkurs (Susanna Alakoski och Mats Söderlund på Skurups Folkhögskola) sommaren 2018. Då fick vi kursdeltagare ta del av Kerstins pågående haikuarbete och för ett par månader sedan kom slutresultatet. Det är så fint att få följa andra författares skrivprocesser!

 

Haikupoesi i Trädgårdsföreningen



Jag tog med mig boken till Trädgårdsföreningen i Göteborg. 72 Haiku passar i den underbara blomningstiden. Eller hur?

 

 

 

 

första frosten
för varje brandgult nypon
en doft har blommat ut

 

Jag blir haikusugen. Gissar att jag skulle kunna bli besatt av att vrida ut den sista droppen för att få behålla den allra innersta kärnans kärna. För att sedan lämna över till läsaren. Läsaren som gör de få orden till sina, broderar ut, tänker vidare utifrån sig och sitt. Framför mig ser jag hur haikudikter fladdrar runt och viskar i våra öron: vi har något gemensamt vi människor, vårt gemensamma ser bara olika ut.

 

Tack Kerstin Park!

 

frasar fram
på ärvda skidor
någon har spårat
 

 

Baksidestext Längs vägen – världen 72 haiku

 

Kill my darlings, plocka fram modet
Skrivet av

 

Min bokhylla

 

jag tycker inte om honom. oengagerad
nitton timmar har vi pratat
han säger: vi borde prata om din kropp
jag nickar men han vill inte prata om min kropp
han säger: vill du ha en kvinnlig terapeut istället?

min kropp skriker efter kontakt
han pratar om mig
han pratar till mig
han pratar över mig

om min kropp

erbjuder mig att någon annan ska prata om min kropp. med mig
han ser trött ut

jag vill inte prata om min kropp
jag vill möta den

jag betalar för nitton timmar
stänger dörren och går

 

Detta var flera år sedan och mycket har hänt utanför mig och inuti mig. Om jag vågar kommer min nästa bok handla om vad flera års kroppspsykoterapi betytt för mig och vad det betytt för mitt skrivande. Om hur min kropp och mitt skrivande är inflätade i varandra. Utkastet har jag. Så egentligen är det bara att sätta ihop det, kill my darlings, redigera. OCH plocka fram mitt mod.

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!