Bloggarkiv

Det är vägen
Skrivet av

 

 

Under nästan hela mitt arbetsliv arbetade jag med ledarskap på olika nivåer inom olika områden.

Jag hade en bok som jag trodde att jag alltid skulle behålla, men som jag nu inte kan hitta. Kanske ligger den i en låda på vinden. Den handlade om japanskt ledarskap. Den gav mig nya perspektiv och jag fascinerades. Ett kapitel handlade om ledarskap i ett samhälle där nästa stora jordbävning alltid kan komma i morgon. Man ska bygga upp, man ska leda arbetet och man ska samarbeta i vetskapen om att allt kan rasa. Det finns inget som är beständigt i evighet. Allt är här och nu – efter detta får vi vara beredda på att något kan hända.

Det kändes oerhört främmande för mig att tänka så. Jag växte upp i en tid då allt växte och blev större. Jag tänkte inte på att allt kan rasa när som helst.  Men livet lärde mig. Och det senaste året har jag tänkt mycket på den där lilla boken. Ingenting blir som man tänkt, allt kan rasa, möjligheter krossas, förväntningar grusas. Är det någon idé att glädjas, när man ändå inte vet …

Eller kanske kan pandemin lära något gott? För när jag lyssnar på tankar kring lycka och olika kulturer får jag höra att människor i Japan upplever tillfredsställelse med livet i mycket högre grad än människor i USA. Det sas  bero på att i USA är det vanligare att bygga sin lycka kring ett mål som alltid växer och är svårt att nå, medan japanerna upplever tillfredställelse med livet på vägen mot målet. Som Karin Boye uttryckte det i dikten I rörelse, det är vägen, som är mödan värd.

 

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

 

Läs, måla, sjung, dansa och prata med barnen
Skrivet av

 

Sara Berlekom

 

Köket var belamrat. Med färger, papperssjok, penslar, lampor, papp, klister, tyger, marionettdockor. Vad mer? Jo, knäckebröd av typ Falu Rågrut, nonstop och sockerlag. Kamera. Bandspelare.

Jag hade mer och mer fått upp ögonen för kulturpolitik. Brinnande övertygad om att eget skapande och att ta del av andras skapande är en livsnödvändighet för både individ och samhälle. Enda vägen till en human värld där människor kommer till sin rätt är kreativitet och skapande. Citat surrade i mitt huvud: Barn föds med 100 språk, men förlorar 99 på vägen, (Reggio Emilia) och Alla barn kan dikta, (en diktbok av Birgit Johansson, en lärare i Arboga som sammanställt dikter som barnen skrivit i skolan.)

Det var någonstans i skarven mellan -80 och -90-talet. Det var Hedvig, Nanna, Adrian och jag som rattade ett konstprojekt i köket på Backvägen 7 i Orsa. Storasyster Sara och lillebror Aron var inte där just då. Prinsessan Rosalie hette vårt projekt. Det var en parafras på Hans och Greta. Två barn vilse i skogen, en häxa, ett bedrägligt litet hus (av knäckebröd, non-stop och Karlssons klister) och musik till. Alla var delaktiga i alla moment men med egna ansvarsområden. Hedvig stod för kulisser, karaktärer och rekvisita och Nanna var berättarrösten. Adrian producerade ljus, ljud och musik och jag var projektledare. Ivern glödde.

Idag är J och jag stolta föräldrar som läser böcker och delar bilder.

Nanna van Berlekom debuterar nu i sommar med Glitterstrand och rutig sorg, IDUS FÖRLAG.

 

Glitterstrand och rutig sorg, Nanna van Berlekom

 

År 2018 gav Hedvig van Berlekom och jag ut romanen Stigarna på IDUS Förlag.

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

Stigarna finns på Bokus eller via direktkontakt till Hedvig eller mig. (ann@annbeskow.se)

 

År 2018 debuterade Hedvig också som barnboksförfattare. Tillsammans med sin bror Adrian van Berlekom som illustratör gav hon ut Mammornas bebisresa.Två år senare var det för Pappornas bebisresa. Båda finns på IDUS förlag.

 

Mammornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom Bild Adrian van Berlekom

 

Pappornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom, bild Adrian van Berlekom

 

 

Sara Berlekom målar och tecknar. 

 

Och du som var för liten att vara med i filmprojektet sitter i Yokohama nu och producerar mjukvaror, spel och andra appar. Kanske hjälpte vårt filmprojekt och mycket annat vi gjorde  till att hålla skaparlusten vi alla har inom oss vid liv? Alla har den, det gäller bara att inte tappa den på vägen. Och nu är vi stolta och glada föräldrar.
Till alla er som umgås med barn: Läs för barnen! Måla med barnen! Sjung med barnen! Laga mat med barnen! Dansa med barnen! Prata med dem! Låt dem inte tappa 99 av de 100 språk de föddes med.

 

Sara Berlekom

Dagens dikt
Skrivet av

 

 

Det är omkring 1950. Genom radions högtalare slår klockor som talar om att det är mitt på dagen. Klockan är tolv. Vi får en skorpa och ett glas saft medan vi lyssnar. Rösterna från Dagens dikt går genom min barnkropp och fortsätter att finnas där, år efter år. Årtionde efter årtionde. Jag hade en vän en gång som brukade säga: Riken förgås, men symfonier består. Jag instämmer, och det gäller också om jag byter ut symfonier mot Dagens dikt. Programmet har funnits sedan 1937 – tänk så många diktrader som runnit genom så många svenska hem sedan dess.

 

Ibland tänker jag på vad som formar en människa? Alla micro-ögonblick vi möter eller kastas in i. De bråkdelar av sekunder då det händer något som sätter spår för hela livet. Det går inte i förväg säga vad det är som kommer bli betydelsebärande. Det bara blir.

Dagens dikt med skorpa och blandsaft var ögonblick som bidrog till att göra mig till den jag är idag.

 

P.s. Nätet berättar att mer än 24 000 olika dikter har lästs i programmet och att varje dag har programmet runt 100 000 lyssnare. Runt om i vårt land lyssnar vi på poesins förtätade språk.

I förra veckan lästes bland andra  en del ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” och ”Ithaka” av Louise Glück. Numera blir det inte skorpa och saft till dagens dikt. Dikterna får istället följa med mig på långpromenad mitt på dagen. En påfyllning som består!

 

 

De enklaste orden, Anna Greta Wide
Skrivet av

 

 

 

En av mina julklappsböcker var en samling med Anna Greta Wides efterlämnade dikter. Hon är en poet som gjort intryck på mig. Hon föddes 1920, var lärare och hon rörde sig mycket kring och i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Mina promenadtrakter. Hon var en poet som det gick bra för redan när hon levde. Sex diktsamlingar hann hon ge ut innan hon dog av sjukdom alldeles för ung, fyrtiofem år gammal. Ett kort, intensivt liv som lämnat djupa spår hos många.

Många år efter hennes död öppnades en väska med nästan trehundra opublicerade dikter och utkast. Det är de som finns i samlingen Sedan kan allting hända.

 

De enklaste orden

Nu är vi så trötta så trötta så trötta
på kunskapens ord som är fadda och nötta.

Och nu tar vi fram dem, de enklaste orden
om vinden och vattnet och molnen och jorden.

Långt efter att döden har slukat hos hela
skall skyarna regna och vindarna spela.

Och fruktsamhetsröken skall stiga från säden
och blommorna snöa från vildplommonträden.

 

Poesi, pandemi, brunnslock
Skrivet av

 

Mölndalsån

 

Vill ha god kondition så jag orkar med allting jag vill, när jag släpps fri. Så jag går, räknar steg och går med lurar i öronen. Jag lyssnar och lär.

 

Jag lär  om olika vaccinsorter, om Brexit, om vardagen i det krigshärjade Jemen, om när forskningen måste ompröva sina egna resultat. Jag lär nytt om folkhälsan och om att svenska kontorsarbetsplatser håller på att ändra skepnad. Jag lyssnar på Lundströms bokradio, på Skrivarpodden, på Lördagsintervjun och om olika livsöden. Ibland lyssnar jag på Spotify – de vet numera vad jag gillar utan att jag behöver säga det. Periodvis lyssnar jag till min egen röst. Jag läser in egna, nyskrivna texter och jag läser in andras dikter.

 

Jag drar sällan några snabba slutsatser när jag hört något nytt. Det finns alltid många olika aspekter på samma sak och det finns redan alldeles för många människor som vet allting tvärsäkert. Jag tycker det är roligt att fördjupa mina kunskaper, men ju mer jag vet desto mindre säker blir jag.

 

Men att det är hungerkravaller i Syrien eftersom myndigheterna har utegångsförbud och man måste sitta hemma fast man inte har någon mat alls att äta – det kan jag inte missförstå. Instängd utan mat, det är vidrigt!

 

Plötsligt under min promenad dyker det upp ett brunnslock framför mina ögon. Det spritter till inom mig. Jag blir så glad när hårda verksamheter möter mjuka. Här var det poesi av Lina Ekdahl.

 

 

Vi har fyra

fyra årstider

fyra sädesslag

fyra väderstreck

fyra element

fyra fingrar på varje hand

det ska ingen komma och ta ifrån oss

 

Poesi på brunnslock vid Mölndalsån

 

Brev från vattnet där jag lärde mig simma
Skrivet av

 

Sjön Sommen

 

 

I januari 1950 skrev min pappa ett brev till min farmor. Han skrev ofta brev till henne, så gjorde också min mamma. Varje vecka fick farmor brev från dem båda. Hon bodde i Borås och farfar hade nyligen dött. Vi bodde i norra Småland. Det fanns inte mejl eller sms, inte whatsApp och inte facetime. Men vanliga brev skrivna för hand eller på maskin skickades med snigelposten. Den nationella posten verkade gå fortare då än nu och alla breven finns kvar. Jag säger inte att allt var bättre förr. Men det var annorlunda och jag är glad att breven finns. Så här skriver min snart femtioåriga pappa till sin mamma:

I fredags flög ett sträck med vackra svanar genom Sommenviken. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Pappa drogs till poesin och ofta stängde han in sig i sitt eget bibliotek och skrev. Kanske ville han bland orden hitta sin balans i livet. Vi var en stor familj men mitt ibland oss levde han  ett ensamt liv. Han var alltid nära människors liv och död. Sanatoriet som han ansvarade för, låg ett par hundra meter från vårt hem. Där fanns människor som smittades och människor som dog. Tänker på det nu i vår pandemitid. Hela sitt liv levde pappa på flera olika sätt nära döden, både i sitt arbete och i sitt privata liv.  Kanske stod han där vid min barndomssjö och lät svanarna ta med sig några av hans tunga tankar. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Bilderna är inte tagna i samma tid och inte samma årstid. Men sjön är densamma. Det är sjön Sommen på småländska höglandet. Vattnet där jag lärde mig simma.

 

 

Sjön Sommen

Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Då och då fastnar jag i Gunnar Ekelöf
Skrivet av

 

Gunnar Ekelöfs samlade dikter har ett ryggmått på 6 cm. Det är många dikter och de flesta har jag aldrig läst. Men en del finns där för mig och jag återkommer till dem gång på gång.

 

Här kommer en del av en dikt Eufori som fastnat i mitt hjärta. Rytmen i versraderna, rytmen i livets resa, de enskilda orden slår klorna i mig.
Bara detta: havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet…

 

Ur Eufori av Gunnar Ekelöf

…
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
…

God fortsättning på detta förhoppningsfulla år som bara just har börjat.

Sara Källgarn, ordet är ditt! Gäst i verkligheten
Skrivet av

 

Sara Källgarn

 

Sara Källgarn har gästat mig här på bloggen flera gånger och nu är det dags igen. Sara och jag lärde känna varandra för cirka tjugo år sedan. På den tiden bodde vi båda i Orsa och hade mycket med varandra att göra. Sedan länge har vi gått olika vägar, men det har alltid varit roligt att följa varandra. Efter flera år i södra Sverige arbetar Sara nu som förvaltningschef för Ungdom Fritid och Kultur på Gällivare kommun. Varsågod Sara, ordet är ditt!

 

Gäst i verkligheten?
Våren 2020, så mycket som blev så annorlunda, så många nya grupperingar som uppstått: De som vet bättre än experterna, de som kämpar i vården, de som förklarar läget för oss varje vardag kl 14 och de som ställs utanför, de som tillhör en riskgrupp.
De ställs utanför all annan gemenskap än just denna ickegemenskap- riskgrupp. Som utomstående får de beskåda världens gång på avstånd. Kanske får de vara gäst hos verkligheten genom en skärm där barnbarnen fladdrar förbi, där bilden fryses och ljudet hackar, kontakten glappar och verkligheten är en osäker gäst. Maten kommer med bud, TV:n erbjuder förströelse, Anders Tegnell blir den yttersta domaren över din frihet kl 14 varje dag.
Vad betyder den där gemenskapen som vi nu saknar och stänger ute vissa ifrån? Vad betyder närhet? En kram, en hand på din hand eller kind? Vad betyder det att dela en kaka, en soffa och ett minne?

Av olika anledningar har jag ofta funnit mig stå strax utanför och stundtals också valt detta, som gäst i verkligheten. Född och uppvuxen i ett område vars dialekt jag aldrig använt kände jag mig som en objuden gäst i andras verklighet, sedan har jag flyttat vidare. Som nyinflyttad finns ingen förväntan att jag ska känna alla, eller någon känna mig. Jag navigerar till Storgatan 2, numera med hjälp av google maps, men vet inte var Olssons bodde innan eller var Tempo låg förr. Jag vet inte vem Anna är kusin med eller vem Hans var gift med innan. Ingen vet vem min pappa var, ingen vet vem min mamma är. Den jag är idag är det du ser.

Gäst hos verkligheten är jag här nu. Gäst i Anns blogg.
En gång när jag var tonåring pratade jag med en person som känt min morfar som jag aldrig träffat, en svindlande tillhörighet blinkade till framför mig, någon som visste något om hur jag blivit jag. En del av det saknar också många i riskgruppen 70+, ingen vet längre vem deras föräldrar var, få minns deras krumbukter som unga.
Vad gör det med oss när alla sammanhang bakom oss blir osynliga? När alla sammanhang pekar framåt, till en tid vi inte känner till?
Är du också gäst hos verkligheten?