Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström
Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.
”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.
Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.
Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”
Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?
Lämna ett svar