Månatligt arkiv: mars 2019

Orden kryper in i min kropp
Skrivet av

 

Jag promenerar och orden kryper in i min kropp

 

Orden kryper in i min kropp. Jag lyssnar på min egen text  – på Hedvigs och min. Med Hanna K Schmitz i mina öron går jag ut. Jag gråter över hennes sorg i rösten när det är sorgligt. Jag skrattar med tonfallen i di och jag känner förhoppningar vibrera när hon följer Ingrid och Malin i deras  egna och i deras gemensamma liv.

Är så glad att denna röst lyckas förmedla det jag ville säga i STIGARNA. Och jag vågar påstå att Hedvig van Berlekom, min medskrivare känner detsamma. Det känns som att vi två som skrivit ingått ett förbund med en annan människa, Hanna K Schmitz vår uppläsare.

Den 3 april släpps STIGARNA som ljudbok. Då kan också du lyssna. Sök upp den, där du brukar fånga in ljudböcker!

Tack Hanna!

Är det verkligen något att fira?
Skrivet av

 

Sidan 193 i STIGARNA

 

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

Pennor kan mer än skriva
Skrivet av

 
 

Bild av Mattias Wirf

 

När jobbet är slut och barnen fått sitt drar han sig tillbaka till sin egen hörna fylld av pennor. Han ritar. Fram växer bilderna. Olika miljöer, olika uttryck. Här ovan en bild av en av våra döttrar och visst känner vi igen henne. Så fin!

Blir du nyfiken på Mattias Wirf, tryck här.
På Instagram heter han wirfi, där finns massor av bilder.

STIGARNA hos Malou
Skrivet av


 

Alla de åren Hedvig och jag skrev STIGARNA skämtade vi: ”När vi sitter hos Malou, då ska vi …”
Plötsligt hände det, i onsdags satt vi där.

 

Ann och Hedvig väntar på sin tur i soffan

 

Vi är otroligt glada över alla minuter vi fått sitta i TV-rutan och berätta om Stigarna. Varje sekund lär vi något nytt. Till exempel att våga vara närvarande i tv-världen. Det var snabba ryck när vi skulle till Malou. Ett telefonsamtal halv sju kvällen innan, en halvtimme att bestämma sig, upp klockan fyra, lite sminkhjälp (upplevelse för mig som aldrig sminkar mig) och in i direktsändning. Och sedan hemma igen lagom till middagen.

 

På hemvägen surrade våra huvuden på högvarv. Vad sa vi? Vad sa vi inte? Vad sa Malou? Såklart gick tiden för fort och visst fanns det massor kvar att säga. När hejaropen började regna in (TACK ALLA SOM HÖRT/HÖR AV SIG, GULD VÄRT!) upptäckte vi att åsikterna hos andra är lika många minst som hos oss själva. Vad som var bra och vad som var dåligt spretar hejvilt. Så spännande!

 

Nu sorterar vi de olika spåren i STIGARNA. De har olika riktningar och talar till olika läsare. Vi vill prata om detta, väcka frågor och diskutera. Om detta återkommer vi ! Men några sanningar har vi inte – ingen kan veta hur livet är för alla de andra.

 

Hedvig van Berlekom – Malou – Ann Beskow 20 mars 2019

Hundratals läsare
Skrivet av

 

En liten felsägning i Go´kväll

 

Nu har STIGARNA levt i fyra månader och mött hundratals läsare.  Hedvig van Berlekom och jag som skrev boken är överväldigade över alla gensvar som når oss. Tack alla som hör av sig! Det är guld värt att höra era tankar och reflektioner och det hjälper oss i vårt arbete med att nå ut med vår berättelse. Vi vet sedan länge att det är många olika trådar som slår an på olika sätt hos er läsare och det är så fint att få samla in alla dessa skiftande tankar.

Urklipp ur ett läsarbrev:
Nu har jag (tyvärr) läst ut er bok och känner redan abstinens.
Ville gärna vara kvar i Ingrids och Malins värld lite till.
Har läst långsamt och verkligen njutit av varje sida. Karaktärerna är, på olika sätt, finstämda, raka, ärliga och trovärdiga.
Jag upplever att berättelsen är skriven på poetisk prosa.
Åh så fin den är!

Och idag skriver två olika läsare som dök ner i Ingrids och Malins värld för flera månader sedan att de fortfarande lever med dem. Undrar hur de mår och vad de gör just nu!

Snart, snart hoppas jag att vi ska få lika många lyssnare – minst – som läsare. För snart kommer STIGARNA som ljudbok. Då ska jag promenera och lyssna. När jag är i skrivprocess använder jag öronen en del. Jag läser in det jag skrivit och promenerar och lyssnar. Ger mig alltid nya ord och vändningar. Men nu ska det bli extremt spännande att höra en annan röst berätta hur Ingrid och Malin lever sitt liv var och en för sig och med varandra. STIGARNA som ljudbok kommer snart!

 

 

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Som en fjärt i rymden
Skrivet av

 

Rymden finns där bakom

att bli gammal är
när min tanke blir
en fjärt i
rymden
utan ens
ett eko

 

Om du skulle flyttas framåt tio år i tiden bara på några sekunder, nu när du håller på att bli gammal, skulle du uppleva alla normala åldersförändringar som en svår, tärande sjukdom. Så mycket händer i din kropp på tio år. Så var det någon som sa, jag tror det var kloka Bodil Jönsson som brukar tala om tid.

Mitt minne har förändrats. Jag brukar också glömma, säger de unga. Ja, jag vet. Men detta känns annorlunda. Som ett mörkt litet hål som nyss hade ett innehåll, men nu strax efter är tomt. Det är bara äldre människor som förstår riktigt hur jag menar.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?