Månatligt arkiv: april 2015

Det är mycket folk – jag trivs inte i folksamlingar.
Det är massor av bilar – får mig alltid att tänka på livskvalité och miljöhot.
Det är kantinservering – får mig att tänka på storkök och tristess.

Det finns ingen utsikt – jag mår bra av att förlora mig i vidsträckta vyer.
Det finns alldeles för mycket saker – överallt.
Och ändå?
Då och då tar vi 311-bussen mot Kungälv och tycker att det känns så trevligt inombords att vistas några timmar i Bäckebol. På IKEA. Och jag undrar varför?

Vad är det som lockar och triggar? I GP berättades häromdagen att harmoniska par som går in på Ikea är slitna och osams när de går ut. Men jag trivs. Några skäl kan jag ändå se.
Nostalgi – känner igen dragen från våra möbler på 70-talet.
Inspirerande – ibland, får lite nya idéer, inte minst vid kompakt boende.
Billigt – sådant som jag ändå behöver.
Barnvänligt – så många leksationer som små barn gillar.

Kanske är det ändå allra mest att jag imponeras av konsekvensen i att synliggöra sitt varumärke. Ett varumärke som finns i hela världen.
Barntänket. Det är lätt (även om det är slitigt också) att ha med sig barn på Ikea och ett besök i restaurangen är oftast inte förenat med katastrof för en barnfamilj.

Och vi kan dricka kaffe och äta en kanelbille för fem kronor. Bullen är dessutom god.

Bilden har ingenting med texten att göra, förutom känslan den ger mig.

Tio ensamma dagar och nätter har jag haft i främmande land för att bara göra en enda sak. Skriva.

Vilket privilegium, att få motionera min hjärna med två olika projekt som på sätt och vis är varandras motsatser. I det ena gäller det för mig att snäva ner. Inte äga processen, inte ha huvudansvar, inte dra iväg. Det är författarens uppgift och det är i det här fallet inte jag. Det är han som ska dra och dra iväg ännu längre, jag ska strama i kopplet, snygga till. Fint ska det bli.

Med  det andra är det precis tvärtom. Där ska jag svindla runt. Hitta nya uttryckssätt, fantisera, dra utanför mina egna gränser.

Så häftigt att släppa tid och rum och ostört gå in i dessa två världar! Nu har jag fått uppleva hur min huvudkaraktär tar sina egna vägar och jag sitter bredvid och bara lyssnar samtidigt som jag förfinar mina strukturer och sparsätt (som alltid hemmasnickrade!) för att snabbt hitta rätt i mitt eget kaos.

Är det inte svårt att låta bli att blanda ihop? Nej, faktiskt inte. Här har jag extremt god nytta av att närminnet tunnas ut. Så fort jag lägger ifrån mig det ena projektet, så har jag glömt vad jag gjorde. Det gynnar det andra.

När jag kommer hem ska jag börja cykla igen. Har inte gjort det på två år. Men nu ska jag, för visst kan väl jag cykla?

Jag har skrivit om detta förut, men jag gör det igen. Av princip läser jag aldrig böcker som innehåller 500 sidor. Det tar för lång tid har jag tyckt. Men plötsligt är jag inne på min tredje tjocka berättelse om Kristina Sandbergs Maj. Liv till varje pris, heter den. Jag kan inte släppa den. Det känns som att vara inbjuden till Maj och hennes liv. Tillsammans med henne arbetar vi oss igenom hennes  30 -tal, 40-tal och -50-talet.
Det finns så mycket igenkänning och en massa förståelse. Var det så här mamma tänkte? Var det så här när mina äldsta syskon var små? Var det detta som präglade också min barndom?

Husmödrarnas alla vedermödor. Slitas mellan att jobba hårt från morgon och kväll och samtidigt kämpa mot oron att inte räcka till. Vara till för andra – hela tiden. De moderna idéerna som dök upp för att underlätta hushållsarbetet. Hushållsassistenten, dammsugaren,amerikaniseringen. Och kläderna! Silkesstrumporna, korsetterna, pumpsen. Stort intresse för det moderna och den eviga frågan vad som passar sig och inte.

De lugnande tabletterna på husmödrarnas nattduksbord och frågan de knappt vågade prata om, hur ska jag förhålla mig till min man när jag inte vill och orkar ge honom det han vill ha och har rätt till.

För mig framstår Maj som en ganska trist person som bara städar. Men ofta hör jag mig själv säga: Stackars Maj.
Vad ska hon egentligen hitta på om hon inte ska städa? Och så lite hon vet ibland. Som när hon måste operera bort sin livmoder och försiktigt undrar …”foster bor i livmodern, men vad gör den när inga barn är där?”
Tack Kristina Sandberg för berättelsen om Maj.

Befinner mig i en annan stad, i ett annat land. Känner ingen, jag pratar inte med någon. Kan inte språket och har tappat min klocka. Jag bor tryggt, jag har tillgång till värme, vila och god mat. Kan kommunicera med omvärlden om jag vill.

Ensam med mig själv, mina tankar och ord känner jag mig lycklig och priviligierad. Dessutom skiner solen och i olika krukor växer unga skott sig starka. Tänker på så skön ensamhet kan vara när man valt den själv. Kan samtidigt känna mig in i om detta inte var ett val. Så här ensam. Dag efter dag. År ut och år in. Jämt. Blir så tacksam igen.

I texten ovan har jag ljugit. Jag har ju talat med kvinnan i kassan när jag köpte mat och med kvinnan som ville ha min hjälp att hitta rätt gata. Men jag hade ingen hjälp att ge.

Snart är det dags igen. Direkt efter påsk blir det tio ensamma dagar. Bara jag och orden. I en takvåning i Ütrecht. Takterass med vilplats i alla väderstreck.
Har med mig två projekt, olika till sina karaktärer på alla sätt. Ett om mor-dotterrelation och mycket som hör till det, ett om att växa på jobbet – möjligt för att man har en chef som har fattat grejen.
Disponera min egen tid. Tänka fritt. Skriva mycket. Leta mig in i kanalvalven och ständigt hitta något nytt.

Tills dess, GLAD PÅSK!