Månatligt arkiv: januari 2015

En av mina mappar heter Jag vill inte leva i ett land som … I den sparar jag tankar om sådant som jag tycker snuddar vid galenskap. Sådant som är totalt fel. Sådant som bara inte skulle få förekomma. Alltid är det inbäddat i en stor förundran över att vårt land som har mycket resurser inte kan bättre. För resurser har vi jämförelsevis gott om. Vi har kunskaper, vi har massor av människor som vill varandra väl och vi har gemensamma pengar. Och ändå blir allt så knäppt ibland, ganska ofta till och med.

Beror det på att vi gjort vårt samhälle så komplicerat att vi alla tenderar att gå vilse? Eller är det för att pengar och självhävdelse är det som alltid tillåts styra ord och handlingar? Eller för att lusten att anmäla och sätta dit varandra blivit så stor att alla är rädda för att göra fel. Så rädda att medmänsklighet, sunt förnuft och det allmännas bästa gladeligen får stryka på foten.

Här kommer två exempel från vardagen. Häromdagen möts jag av en löpsedel. Våren hotad, flera grader kallare. Vad är detta? Det är januari och en mild och regnig vinter där jag bor. Vilken vår, vadå hotad? Vi har fyra årstider. I landet beror det på var du bor och inget år är det andra likt. Ibland är det kallare, ibland varmare, ibland soligare, ibland regnigare. Jag vill på intet sätt förringa behovet av klimatfrågorna. Det är inte det jag talar om. Men jag upprörs över det ordval vi ständigt möts av när vi pratar vardagsväder. Hot, drabba, kaos, kris, katastrof. Vilka referensramar får våra barn när normala förhållanden ständigt katastrofieras?

Exempel två. En ung man från Syrien talar i radion. Han har varit i Sverige i tre månader, talar en mycket bra svenska. Han är läkare och har arbetat som urolog i sitt hemland. Vi har brist på urologer berättar programledaren. Nu är han frustrerad för nu ska han vänta innan han får arbeta som läkare. Det beräknas ta lång tid, kanske flera år. Läkaren vill arbeta. Han vill bidra och han vill inte gå runt och tappa sin kunskap och erfarenhet. Jag förstår att det är noga. Medicinkunskaper ska veriferas och språket är viktigt. Men varför ska det ta så förbannat lååååång tid?

Kommer ihåg när jag satt på en pall och grät. Så sa han, Thomas Martinsson som var Göteborgs stads kulturnämnds ordförande fram till årsskiftet. Han sa det när vi tog adjö efter fyra års gemenskap i det röd-gröna samarbetet kring kulturfrågorna i Göteborg. Det han åsyftar är sommaren för två år sedan då han fått förtur att läsa min roman Havet räcker inte. Han väntade precis sitt andra barn och den här dagen hade han åkt till Lek- och Buslandet med den blivande storasystern. Han läste om min huvudperson Lone. Hur hon finner Hannes, hur de blir två tillsammans och hur de får sin son Elias. Och om vad som sedan händer … Thomas satt där och tårarna bara rann.

För min del var kulturnämndens sista sammanträde i december 2014 avslutning på mitt sista kommunalpolitiska uppdrag.  Det var punkten efter ungefär fyrtio års engagemang. Mitt intresse för politik och samhällsfrågor kommer aldrig dö, men i fortsättningen kommer jag inte ventilera dem i sammanträdesrummen utan på andra platser. Jag byter riktning nu. Mer tid för utbyte av tankar, andras och egna. Mer möten med människor, som blir stora för att de är små. Mer tid att skriva.

Ett kort utdrag ur min roman HAVET RÄCKER INTE: I barndomen rann jorden kring hennes fingrar, för i jorden fanns livet. Hon trodde att den riktiga kärleken var varmt ångande och nära förbunden med jord. För henne hängde allt ihop. En hand rakt in i skottkärrans mörkbruna, multnande löv. Jorden som var kraftfull, mörk, fet och myllrande av liv. Men vad hade brunglänsande kastanjer med varma kroppar att göra?