Kommer ihåg när jag satt på en pall och grät. Så sa han, Thomas Martinsson som var Göteborgs stads kulturnämnds ordförande fram till årsskiftet. Han sa det när vi tog adjö efter fyra års gemenskap i det röd-gröna samarbetet kring kulturfrågorna i Göteborg. Det han åsyftar är sommaren för två år sedan då han fått förtur att läsa min roman Havet räcker inte. Han väntade precis sitt andra barn och den här dagen hade han åkt till Lek- och Buslandet med den blivande storasystern. Han läste om min huvudperson Lone. Hur hon finner Hannes, hur de blir två tillsammans och hur de får sin son Elias. Och om vad som sedan händer … Thomas satt där och tårarna bara rann.
För min del var kulturnämndens sista sammanträde i december 2014 avslutning på mitt sista kommunalpolitiska uppdrag. Det var punkten efter ungefär fyrtio års engagemang. Mitt intresse för politik och samhällsfrågor kommer aldrig dö, men i fortsättningen kommer jag inte ventilera dem i sammanträdesrummen utan på andra platser. Jag byter riktning nu. Mer tid för utbyte av tankar, andras och egna. Mer möten med människor, som blir stora för att de är små. Mer tid att skriva.
Ett kort utdrag ur min roman HAVET RÄCKER INTE: I barndomen rann jorden kring hennes fingrar, för i jorden fanns livet. Hon trodde att den riktiga kärleken var varmt ångande och nära förbunden med jord. För henne hängde allt ihop. En hand rakt in i skottkärrans mörkbruna, multnande löv. Jorden som var kraftfull, mörk, fet och myllrande av liv. Men vad hade brunglänsande kastanjer med varma kroppar att göra?
Lämna ett svar