Nu tar bloggen semester på obestämd tid. Solen skiner in så mycket och tankarna behöver vila. Fotot är från Skärhamn. De små ateljéerna tror jag att man kan hyra för att måla i. Undrar om man får skriva i dem också?
Hoppas alla ni läsare har en fin sommar framför er. Garanterat kommer den se olika ut, men hoppas att den bli skön och utvecklande.
Hoppas också att vi möts igen när hösten smyger sig på – eller kanske när det är sensommar.
Ett barn föds med hundra språk men berövas nittionio av dem … Så säger Reggio Emilia, en pedagogisk filosofi från Italien. Uttrycket har suttit nitat i mig sedan jag var ung. Sedan jag själv börjat få småbarn och när jag blev invald i skolstyrelsen på -70-talet så har tanken om barnens 100 språk cirklat runt i mitt medvetande. Det faschinerar mig och det förpliktigar! Barn vill krypa, kräla, hoppa, smaka, muscisera, lyssna, prata, dansa, kladda, skrika, viska, ryta, berätta, minnas, fantasiera … och uttrycka sig på minst 85 andra sätt och det är vår (=vuxnas) förbannade plikt att släppa loss dem och inte tukta dem för hårt.
Detta har Konsthallen i Göteborg tagit fasta på. I söndags var vi ditbjudna på fest.
Här var det fritt fram! Färgerna flödade, musiken triggade, bollarna rullade och en och annan färgmugg hamnade i magen. Att se små barn kasta sig över möjligheten (ännu ser de det inte som en uppgift som ska värderas) det gör mig gränslöst lycklig!
TACK GÖTEBORGS KONSTHALL!
I en veckoblaska i ett väntrum snubblade jag över Irma Holm. Hon är över 90 år och när jag blir så gammal vill jag leva som hon. Hon bloggar regelbundet och berättar om sin vardag. Hon bor på ett äldreboende och har alltid något på gång. Hon gympar på olika sätt, balansövningar och yoga, hon spelar tv-spel, lyssnar på musik, njuter av besök, går till tandläkaren, äter semlor (helst med mycket mandelmassa i)… Och så bloggar hon! Det jag gillar med Irmas blogg är att hon berättar om vardagen, att hon är så positiv i sitt tänk och att hon inte räds ny teknik. Det låter som att hon har något roligt för sig varje dag. Det gillar jag.
Massor av Havet
Den stora lusten att skriva är ventilen som håller mig flytande genom livet. När jag inte jobbar, när jag inte skriver, när jag inte syns och hörs, då blir livet alltför lätt meningslöst och orosbombat. Skrivandet är ett sätt att tänka som hjälper mig att förstå livet och världen en aning bättre.
Det är livsviktigt att böckerna, konsten, musiken, dansen finns.
Bilden föreställer inte träden som jag skriver om.
I Masthugget på gränsen till där jag bor, ska ett stort träd huggas ner. Trädet är jättestort och många är jätteledsna. Många människor blir så ledsna när träd huggs ner. De säger att de förstår att träd måste tas bort ibland, men inte just det här trädet och inte just nu. Och varför har ingen sagt något tidigare?
Många människor – jag också – har starka relationer till träd och jag försöker gissa varför?
träd är liv, träd är gröna och klorofyllstinna
grönt är syre
grönt ger förhoppningar
träd dör, men kommer tillbaka varje år
träd har kvar alla sina årsringar
precis som vi
I min bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt finns ett kapitel som bland annat handlar om träd.
”I äppelträdet hängde jag i knävecken. Oxelträdet klättrade jag upp och hackade sår i med en hammare för att efteråt linda om och vårda de tjocka grenarna med gamla sönderrivna lakan. Hur kunde jag? Körsbärsträdet satt jag högst upp i – direkt ovanför svinstian – och åt djupröda, saftiga körsbär timme ut och timme in. Närmare himmlen kunde man knappast komma. Guldregnet klippte jag av de nedersta grenarna på. Min älskade svartglansiga mops var alldeles för intresserad av de gula-vackra-giftiga blommorna. Mellan fyra tallar snickrade vi vår koja. Där sov vi på natten. Utanför stod gubben EN och hans gumma. En natt stormade det och gumman EN föll rakt i sin gubbes famn.”
Träden betyder så mycket och idag är människorna i Masthugget ledsna. Den 100-åriga lönnens rötter har blivit alldeles för tjocka och nu måste den fällas. Men man äger inte träd. Inte heller katter äger man och inte heller sina barn. Man lånar. När vackra, nära relationer bryts upp sörjer man. Även när det handlar om träd.
Senaste kommentarer