Månatligt arkiv: december 2012

Kära alla mina bloggbesökare!

Kom farmor så ska vi leka! Det är lilla C som ropar. Hon har lite snor under näsan och kinder som blossar i rött i den ovanligt snåla blåsten som med sina stänk av hav mejslar sig in i ben och märg. Det är sen eftermiddag och redan mörkt. Lekplatsen under vårt köksfönster är inbäddad i snö och nu klättrar hon frejdigt upp för stegen mot rutschkanan. I minusgrader och tillsammans med snöflingorna och glatta vinterkläder går det fortare nerför än hon tänkt sig. Lilla C hamnar på rygg i farten, tittar mot himlen och ropar: en gran, en gran, farmor ser du granen? Hennes blick söker himlen och då ser hon för första gången vår stora gran som står på gården och lyser med tusentals lampor kring grenarna. Och på grannhusets takterass seglar en upplyst tomte som om den svävade fritt i luften. Lilla C åker nerför i rasande fart med blicken mot himlen ropande av glädje. Granen, tomten, farmor, ser du?

När jag åker är det en annan slags rutschkana. Jag tittar neråt för att inte snubbla och tappa orienteringen i tid och rum. Jag reser mig stelbent och fattar inte riktigt hur fort det faktiskt gick. För det går fort nu. Utan att jag riktigt har full koll hela tiden. Men den här hösten har jag ändå lärt mig lite, lite av konsten att inte spjärna emot. Jag har ju egentligen lite svårt för det. Men jag åker ju nerför antingen jag vill eller inte, så det gäller att njuta av åket så länge det varar. Jag fångar upp lilla C som flyger runt som en liten fjäril bland snöflingorna och genom mörkret ser vi granen, tomten, himlen och stjärnorna.

Häromdagen var det Luciamorgon. Lukten av varm choklad blandad med starkt rengöringsmedel och de rutiga yllebyxorna som kliade mer än alla andra byxor är inte här nu. Den gången för länge sedan var det luciamorgon i personalköket på Romanäs sanatorium där jag en gång växte upp. Nu är det soffan hemma i Göteborg, TV och mina mjuka filtar. Det är mycket som är annorlunda. Dagens luciamorgon är inspelad i Uppsala, där min storasyster bor. Det är fint. Benny Andersson och Olle Moraeus från Orsa musikskola och Orsa spelmän spelar och Helen Sjöholm sjunger. De spelar Koppången som Perra skrev. Perra som var vår musiklärare i Orsa.  Astrid Asefa läser. Hon som var chef på Dalateatern, där jag en gång var ordförande.  Det är så mycket som minner om Dalatiden, då när ungarna var små och mumsade i sig en lussebulle och varm choklad i sina vita lusselinnen innan de gick till skola och dagis. Oj då, nu sjunger Uppsala goss – och flickkör ”Välsignad vare han” i kör och i takt med rapparen som tuggar ”med kärlek och glädje i hela atmosfären …”

Det är nya tider nu. Nya tider och nya rutschbanor, nya lucior och tomtar som inte fanns förr. Ibland känns det som att det var bättre förr. Ju mer förr desto bättre. Men oftast känns det väldigt bra nu också tänker jag, när jag på kvällen kryper ner i min säng med min ärtgröna i-pad och spelar wordfeud, alltså alfapet med J som ligger två meter ifrån mig med sin lilla ljusblå padda. Vi spelar som förr men på ett annat sätt och vi behöver bara prata med varandra om vi vill.

Hoppas ni alla har en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR framför er!

Den 14 januari 2013 blir det boksläpp av HAVET RÄCKER INTE (en och annan påpekar att det heter ”releaseparty” nu för tiden.) Men jag gillar ju svenska ord! Så nu blir det alltså boksläpp. Då kommer jag att läsa ur och berätta om boken och om vägen från idé till en bok att hålla i handen.

Det är tänkt som en efter-jobbet-aktivitet, dvs. du som jobbar till fyra-fem hinner dit men missar ändå inte eventuellt kvällsmöte. Det blir på Galleri Viktoria i Göteborg den 14 januari 2013 klockan 17.00-19.00.

Släppet blir alltså i Göteborg. Men första veckan i mars reser jag till mina andra – eller mina första, det beror på hur man ser det – hemtrakter tillsammans med Havet räcker inte. Det blir besök i Orsa, Mora, Smedjebacken och Rättvik. Detta återkommer jag till!

Häromdagen passerade jag en milstolpe i mitt nya liv. Sedan 2008 har jag haft en plan. Huvudinnehållet i planen har varit att skriva. Jag vill kommunicera och beröra genom det jag skriver; jag vill utveckla mig och lära mig mer och jag vill se hur långt jag kan nå. Ett delmål har varit att söka och accepteras som medlem i Författarcentrum.

Men jag har gått varsamt fram med det. En annan sida av att skriva har för mig varit att försöka förstå mer av författarnas villkor. Hur funkar det på markanden som är i ständig förändring, hur och på vad tjänar man pengar och vem är egentligen brilliant och vem är enbart spektakulär?

För dem som har författande som sitt yrke och enda inkomstkälla hyser jag mycket stor respekt. Man kan inte och ska inte sno ihop en bok på en kvart och sedan komma och säga att man är författare. Det krävs mer än så. Därför har jag väntat flera år innan jag slutligen sökte för att bli medlem i Författarcentrum Väst. Är det månne dags nu?

Ja! Häromdagen fick jag besked. Nu är jag medlem i Författarcentrum Väst. Jag är stolt och glad och tycker om när min strategiska plan håller ställningarna.

De träffades vid ett bergsmassiv i Spanien. Det var semester och hon var i Spanien. Nästa gång de sågs var i dungen med fjorton ungbjörkar.

Plötsligt upptäckte jag att viktiga händelser under de tio år som boken Havet räcker inte berättar om utspelade sig i olika bergmiljöer. Ett kalkstensbrott, ett sandstensbrott och bland klipporna vid havet.